Hybris i slutförvaringsfrågan

Har läst ut "En kortfattad historik över nästan allting" av Bill Bryson. En intressant skildring från hur kanske allting kom till, till utforskandet av världen och människans utveckling. Boken är tänkvärd även om pedagogiken visar brister här och var. Vilket kan vara förståeligt i en tid då information om, snarare än insikt, är prioriterat.

Min huvudsakliga behållning av boken är en insikt om människans litenhet inför naturen och tiden. Människor lika oss har funnits under en förfärande kort tid och verkar har överlevt naturens våldsamma nycker bara genom en osannolikt stor tur. Människans möjligheter att förutse framtiden verkar vara helt obefintlig om vi talar om tidsperioder längre än några hundra år. Vilket leder tankarna till slutförvaring av kärnbränsle under 100000 år.

Visst vore det sunt om vi människor tog ansvaret för biprodukterna av den energi vi konsumerar. Visst betalar vi en del för den olja och det kol vi använder, men dels är de belopp vi betalar relativt godtyckligt, dels undviker vi energiskt att betala för den koldioxid och andra avfallsprodukter vi oavsiktligt alstrar.

När det gäller kärnkraften vill vi i Sverige vara ansvarsfulla och är villiga att betala priset för att säkert förvara avfallet i 100000 år, vilket är en respektabel men föga realistisk inställning. Tidsperioder av klassen 10 år är en rimligt lång kontrollerbar tidsperiod, 100 år en riskabelt lång tid ( t ex 1910-2010) men 100000 år är fullständigt oförutsebar. Förda diskussioner om hur bevakning av förråden skall ske under nästa istid och hur man skall ge varningsmeddelanden till varelser om 100000 år visar hur absurd tanken är. Det finns inte och kommer aldrig heller att finnas något sätt att säkra jordisk förvaring av avfall under 100000 år.

Varför inte acceptera detta och syfta till en slutförvaring, som snarare dimensioneras för 100 årsperioder och samtidigt gör förvaringsplatserna tillgängliga, så att de som kommer efter oss har chans att lösa slutavfallsfrågan på det sätt de då bedömer möjlig. Visst kan det synas oansvarigt, och visst är det, men visst är det även oansvarigt att tro, att vi kan göra något bättre?