Vågar jag lita på ödet?

Idag sa jag upp hemtjänsten. Det har varit på gång länge eftersom firman är slö och inte respekterar överenskommelser. Ann skulle ha varit här klockan nio men har inte hört av sig än och klockan är snart tre.
Då ringde jag till kommunens ansvariga för att få hjälp med att tala dom tillrätta. Men det var likadant som när jag använde RUT och anlitade samma firma privat. Jag har ingen talan, får ingen hjälp med att få fason på slarvet.
Byt städfirma, fick jag som råd.

Jag ringde till en som såg ut att vara effektiv. Och se! Allt föll på plats.
Klockan ett kom hon, pensionatsvärdinnan/privata hemtjänstens Annika, vi har pratat i ett par timmar och allt stämde alldeles osannolikt. Hon läste artikeln i dagens Aftonblad som jag just då varit ute och köpt.
Och så sa hon: Precis det där har jag!
Ett äldreboende ute i skogen i en anläggning som hittills används som pensionat, för konferenser, olika utbildningar och rekreation plus äventyr, tjejweekend och mycket, mycket annat.

I oktober sätter man igång med äldreboendet och kommunen är med på galoppen.
Är det en ren tillfällighet att allt sammanfaller – slarvig städerska, samtalet med kommunen, besök av pensionatsvärdinnan, vår  - 4 Silverrävar - artikel i AB, (läs den här under rubriken "Är undantaget lösningen?" under Ekonomi och samhälle) och lösningen på mitt framtida behov?
Än så länge klarar jag mig själv med Annikas hemtjänst, men jag tror att när den tiden kommer så har jag en trygg bostad hos henne där jag får den vård jag behöver av kunnig personal.
Och träden, fåglarna, blommorna – allt inom räckhåll.
Låter det för bra för att vara sant?

Snart ska jag göra ett besök på Svartnäsgården och kolla att det verkligen finns en sandstrand vid sjön, en pub, en skogskoja för äventyrsluncher, fyrhjulssafari (!) och ett boende där jag kan känna mig självständig.