Frukost till döds

 Så kom då ännu en spik i många medborgares kista. Kanske inte bara i den avlånga utan också i den runda, den där som kallas övervikt.
Häromdagen kom beskedet att den dagliga frukostmackans goda leverpastej med den heminlagda gurkan är rena giftet för bukspottkörteln, eller var det kanske något annat inre diffust organ.
Den härliga kalla glaset mjölk tillsammans med osten på frukostmacka nr två, hade ju några veckor innan giftstämplats för alla män +60. Prostatacancern poppade ju upp som hålen i den lagrade herrgårdsosten, allt enligt forskarna.
Kaffet är ju redan tabu - högt blodtryck och magsår, liksom de två sockerbitarna i kaffet - diabetes och övervikt. För att inte tala om frukostägget- senilitet, och saltet därtill – njursvikt och högt blodtryck.
Nu är det bara att invänta rapporter om att grapefruktshalvan är dioxinbesprutad och att bacillusken Lactobacillus plantarum 299V inte bara minskar gasbildning ( det har jag aldrig märkt skam till sägandes, men den är mycket välsmakande) utan även upplöser alla inre vävnader den kommer in kontakt med.
Dessa ständiga larm blir ju fullständigt löjliga, historien om vargen kommer, vargen kommer, borde ingå i alla årskursers utbildningar från första dagisåret, för att avslutas med en tentamen i samband med studentexamen, allt för att ge någon form av balans i människors välbefinnande.
Jag bryr mig inte längre om alla dessa larm. Förhoppningen om EVIG UNGDOM är överspelad sedan decennier tillbaka, idén om ett EVIGT LIV har jag aldrig trott på, att leva ett ANSTÄNDIGT LIV kan man göra utan hänsyn till ev. matråd.
Och det viktiga är väl att leva ett ANGENÄMT LIV – vi har ju bara ett – och för mig innebär det inte en asketisk anpassning till anslagssökande forskares/fanatiska hälsoprofeters månatliga larmrapporter.
Alltså forsätter jag med grapefrukten, glasen med mjölk och juice, ost- och leverpastejmackan och det starka, svarta morgonkaffet med socker. Smaklig frukost!

Välkommen till kommunal service!

 Men är det verkligen kommunal service eller är det fortsatt ett gammaldags statskontrollerat barnuppfostringssystem vi lever i. De som administrerar servicen tycks i alla fall leva i det senare perspektivet.
Så här hälsas en19 månaders medborgare välkommen till förskoleverksamheten i en svensk kommun. Året är 2012, inte 1970.
          
Och man fortsätteri sin välkomsthälsning till barnet och föräldrarna:
          

För vårt barnbarns skull må man ju hoppas dels att välkomstbrevet inte författats av någon anställd på förskolan ifråga dels att författaren till välkomstbrevet inte har någon som helst påverkan på den pedagogiska verksamhet som förskolan i fråga avses bedriva. Men misstanken finns onekligen: Chefers/organisationers dolda grundsyn synliggörs många gånger omedvetet i uttalanden/dokument/beteenden på olika håll i en organisation. Varav munnen talar är hjärtat fullt.

Språklig förnyelse

SSM, Svenska Språkmyndigheten, har vid årsskiftet utkommit med nytt regelverk samt förväntade kommande dito för ärans och hjältarnas eget språk. I sammanfattning innebär detta:

I internet- och e-postsammanhang har vi fått vänja oss vid att bokstäverna å, ä och ö inte kan användas.
SSM, Svenska SpråkMyndigheten, har, som en konsekvens av detta, beslutat att avskaffa dessa bokstäver helt. De anses som överflödiga i ett kommande mer internationaliserat samhälle.
Redan till nyår ersätts både å och ä av alfabetets första bokstav a. Vid paföljande halvarsskifte ersatts ö med o.

Vidare tas versalerna bort, de forekommer ju inte i e-postadresser, varfor skulle vi da tillatas anvanda dem i andra sammanhang? darigenom minskas antalet tecken rejalt.

rensningen har givit svenska sprakmyndigheten blodad tand. man har foreslagit fler fornyelser i stavningen for att underlatta internationell kommunikation.

fenomenet med en bokstav, c, som kan uttalas pa tva olika satt onskar man utnyttja till fullo genom att helt ersatta bade k och s med c. ctavningen med dubbla conconanter efter cort vocalljud utgar occa. det ancec onodigt att ccriva ut samma bocctav tva ganger efter varandra.

har upctar et carcilt problem med boctaven x. x overgar til at ctavac cc, med hanvicning til ovan namnda regel om dubelconconant blir det samandraget til et enkelt c.

vidare ctaler sje-ljudet til becvar for manga. det ercatc i ala cina ctavningar av z, com ju anvandc valdigt calan i vart cprak idag.
licaledec ercatc ala conctiga ctavningar av j-ljudet (lj, gj, hj) av j. pa cama cat anvandc q mer frecvent genom at ercata ng. altiq blir bara latare oc latare!

man overvager at cenare aven helt ta bort h, com anda nactan inte horc, camt at tecna bade i oc j-juden med j, de later ju anda ljka.

cyftet ar, papecar cvenca cpracmyndjgeten, at verca for ocad forctaelse melan manjzor!

ca raten oc pacen eder darefter!

Förutfattade meningar

 Men att man fick behandla en människa så! Det visste jag inte. Då förstår jag hur förfärligt det måste vara när någon annan är fullständigt oskyldig, och kanske inte har en chef, som förstått att det här är något tokigt, och som kan ringa och ordna. Det här var fruktansvärt. Så här får det inte gå till i Sverige.

Detta är ett direkt citat ur barnläkarens på Astrid Lindgrens sjukhus´ egna berättelse i Läkartidningen om hur hon upplevde det svenska rättsväsendets behandling av henne. Berättelsen som gudskelov satt igång ett antal utredningar om inkompetensen och de förutfattade meningarna, inom polis- och åklagarväsendet. Så långt från den etiska normen: Ingen person är skyldig förrän han/hon dömts.
Du läser hela hennes berättelse om du följer länken:
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=17586
De frågor jag ställer mig är bl a
Fick hon denna behandling beroende på att hon var intellektuellt överlägsen utredningspersonalen?
Eller var hennes upplevelse en positiv särbehandling ? I så fall - hur behandlas då misstänkta från Rosengård, Tensta, Rånna?

Också en julhälsning

 Brevlådan i morse, da´n före da´n, bjöd inte bara på morgon-tidningen. En A4-stor stencil fanns också. Vi häpnade när vi läste stencilen.
                                                                                                                                                           

Ingen underskrift! Ett dåligt skämt? En desperats sista chans? Årets bondfångeri? Ett nationellt prov på gymnasienivå?

Det blir ingen plastpåse vid vår brevlåda på Juldagens kväll. Inte heller vid grannarnas.

Vintern på väg?

I går kväll satte vi upp fågelbordet på sin vanliga plats utanför köks-fönstret. Det var sent, så de första matgästerna anlände först i dag när det ljusnat. Vi hade väntat oss en svärm av gråsparvar, kanske en och annan talgoxe och blåmes.
Men först framme var nötväckan, den härligt pigga upp-och-ner springande krabaten. Inom en minut så hade blåmesen infunnit sig. Och se´n på tredjeplats kom den gäst vi inte förväntat oss förrän under en ev. kommande februarikyla.
          
Men nu var han där denne färggranne herre och solrosfröna tycktes smaka väl.
Är månde vintern på väg?

Harrys ros

Idag fyller Harry 5 år. Människoår, d v s 35 hundår. Och han går fortsatt på dagis. Tänk om man hade den möjligheten.
Men den här bloggen skall inte handla så mycket om Harry, utan om rosen som tillägnas honom.
Rosen, som står i rabatten utanför ett av köksfönstren. Fotot är taget på Harrys födelsedag. Därav rubriken.
En frisk, blommade ros den 7 december, trots många nätter och dagar med vita tak och markfrost. Men den står där och lyser.
Också rosen har sin historia. I juni fyllde vår yngsta dotters gudfar 75. Han och hustrun bor inte i Sverige, men firade dagen med barn, barnbarn och släkt i Stockholm. På hemresan hälsade de på hos oss och vi hade en trevlig kväll.
Påföljande dag kunde de konstatera att en blomsteruppsats jubilaren erhållit, knappast skulle klara hemresan. Så vi fick överta uppsatsen. Och där gladde den oss inomhus, tills det var dags att flytta till landet. Då planterades hela uppsatsen nedanför köksfönstret. Och där har den stått och förgyllt vår tillvaro och gör så än, den 7 december. Harrys ros.


 

Mitt emellan

  I dag skulle min mamma fyllt 111 år och det fick mig att tänka till. För över helgen har äldsta barnbarnet Edmund, snart 4 , hälsat på.
  Tankarna gick tillbaka. Till min mormor, Anna Lovisa, den enda av mina far-/morföräldrar jag har något minne av. Hon dog 1945. Sträng, rynkig, alltid klädd i långklänning. Lila.
  Och hos oss fanns Edmund, full av liv, förväntningar, energi, tillit.
  Å ena sidan Anna Lovisa, född 1866, å andra sidan Edmund, född 2008. 142 års skillnad. Och där, nära mitten, där finns jag 72 år gammal.
  Jag har fått uppfattningen att mormor hade det svårt. Änka med tre halvvuxna barn att ta hand om, då morfar dog i spanska sjukan (de fattigas farsot). Det är historia och den kan man inte påverka.
  Men mina förutsättningar att påverka Edmunds framtid är knappast större. Och skulle jag försöka, och lyckas, det tror jag inte vore bra. Hans framtid är hans, precis som min framtid en gång var min.
  Och detta fick mig att må bra. Det är skönt att leva mitt emellan. Det är mitt liv. En del har jag styrt över, en del har jag påverkat, en del har jag utsatts för. Men det är mitt liv, det där mitt-emellan-livet. Ett bra stadium.

Två små bröder

 Torsdagen mötte med dis och dimma. Men tidigt bröt solen igenom, på tvärs av SMHI´s prognos. Frukost som vanligt och den vanliga titten tvärs över gatan till Mariakyrkan visade en ovanlig aktivitet för att vara kl. 9. Flera svart-vit-klädda herrar som gick runt, liksom övade, kontrollerade inför något stundande.
Och visst var det något på gång. Inte en vanlig begravning. Kyrkans lilla grävmaskin hade dagen innan jobbat på en liten plats ganska nära kyrkobyggnaden. Jordbegravning, inte så vanligt i Sigtuna i dag.
Då slog det oss. Det var idag som de två små bröderna, vars mamma, i en av sannolik sjukdom och upplevd okontrollerbar livssituation, dödade sina två söner, skulle begravas. Hur och varför mamman agerade som hon gjorde vet vi inte – och vad spelar det egentligen för roll. En mamma som dödar sina två barn?
Tidningsrubrikerna för ett antal veckor sedan blev plötsligt verklighet.
Många människor strömmade till. Äldre, föräldrar, skolpersonal, lekkamrater. Alla hudfärger och åldrar infann sig. För att sörja, för att visa deltagande, för att försöka förstå.
Vad som sades och hände inne i kyrkan har vi inte en aning om, men när den akten var avslutad strömmade människor ut. Alla samlades runt den lilla fyrkant som grävmaskinen grävt upp, den vita kistan sänktes, en kör sjöng. Och så var det slut.
Vi, min hustru och jag, har inte varit mer involverade i vad som hände de två små pojkarna den där dagen för någon månad sedan än andra, men den vita kistan där de två små grabbarna vilade tillsammans, den stora uppslutningen av alla åldrar, gjorde att den 10 november blev en mycket stark dag av tillhörighet för oss båda.
Och när sedan, på kvällen, månen lyste ned över grabbarnas gravplats, då gjorde det riktigt ont. Livet är inte alltid rättvist.

Sms från Mr Gan

 I morse dök det upp ett sms på min mobil. Avsändare var en Mr Gan, landsnumret angav att meddelandet kom från Sydafrika. Så här stod det:

”I am Mr Gan and I work with Bank of China. Can I trust you enough to do a business of 10.2 MUSDwith you? Reply to may email.....” och så följer en gmailadress.

Jag tanker inte inleda någon affärsförbindelse med Mr Gan och avråder alla som kan bli kontaktade av Mr Gan eller någon av hans kusiner från en närmare kontakt.

Satir som historia

 Första gången jag träffade på ordet ”dödsstäda” var i en krönika här på Silvergen av Stig Nahlbom. Jag föll för beteckningen, den säger allt.
Har nu börjat dödsstäda så smått och i en kartong hittade jag ett antal ex av Söndagsnisse Strix och Grönköpings Veckoblad från åren 1999 – 2006.
Och där blev jag sittande, ungefär som när man får fram ett gammalt fotoalbum, eller än värre – en låda med gamla kort.

Tillbaka till tidningshögen. När jag satt där och bläddrade i Söndagsnisse slog det mig hur fantastisk satiren kan vara för att kortfattat beskriva en, om inte historisk, så i alla fall omtalad händelse i dåtiden. Åtminstone för oss som var med då.
Kameran åkte fram och det blev ett antal foton täckande händelser i omvärlden som då väckte känslor och som nu gav mig den där ”ja-visst-ja”-känslan. Nedan följer några.

Fotona sparar jag, tidningarna går nu till Lions loppmarknad.

Den första klunken

I slutet av juli blev jag sjuk. Hospitaliserades som det heter. Opererades för fjärde gången i samma område. Det borde finnas blixtlås.
Låg inne från 24 juli till 7 augusti, då jag förklarades medicinskt färdigbehandlad (fantastisk uttryck. Det kan ju faktiskt tolkas som både ”frisk” och ”ínget mer att göra”. Välj själv !)

Sjukdomen hade bl a inneburit att hela matsmältningsapparaten pajade, dvs jag kunde inte äta. Dels beroende på att nämnda apparat sade ifrån, men också för att all aptit försvunnit.
Det senare gällde även efter hemkomsten men började vända när hustrun noterade att de smärtstillande tabletter jag tilldelats hade en frekvent tendens att resultera i aptitlöshet. Så det var bara att kombinera viss smärta med viss aptit för att inte helt försvinna. Det slutade med drygt 12 kg minus. Med litet smink hade jag kanske platsat som stand in i en film om Gandhis fasta

Ätandet tog emot. Det var inte svårt att återkalla minnet från barndomen, där man satt med en tallrik ljummen, äcklig havregrynsgröt framför sig, som bara MÅSTE ätas upp. För det var inte bara aptiten som försvunnit, även smaklökarna hade påverkats. Det vanligen så goda frukostbrödet från vår bagare smakade sågspån, filmjölken smakade intet, tillagat kött blev skosulor i munnen. Stackars. kära hustru, din mat är god, det vet jag efter mer än 40 års äktenskap!

Vad har nu detta med rubriken att göra. Jo, i början var det mineralvatten som gällde, kolsyrat. Då kände man i alla fall att det var något som passerade svalget. Efter någon vecka provade jag en mun vitt vin till middagen. Apa. Likaså det röda. Och ölen. Livet framöver syntes inte så angenämt. Visst är mineralvatten gott, men det adderar ju sällan något till de smaker som tillagad mat kan erbjuda.

Men så en dag svängde det. Hustrun hade i ett desperat försök att undvika att jag dränktes i mineralvatten besökt vårt lilla utminuteringsställe på Stora gatan och där inhandlat några burkar gott öl. Och när, på sen eftermiddag, vi satt ute på trädäcket och njöt av solen, så bjöd hon mig ett glas skummande, friskt öl.

Och nu citerar jag:
”Den första klunken öl. Det är bara den som räknas. De andra blir alltmer utdragna, alltmer beskedliga, tillför bara en ljummen klibbighet, något slarvig svulstigt. Den sista återfinner kanske, med avslutandets klarsynthet, någonting av samma must….
Den första klunken! Klunk! Det börjar långt innan den slinker ner. Redan det porlande guldet mot läpparna, en friskhet som späs på av skummet, sedan rinner sakta över gommen en lycka silad genom beskhet. Så lång den känns, den första klunken.”

Smaken hade börjat återvänta, smaklökarna var inte för alltid pacificerade.Det var så jag kände, men jag kan inte uttrycka det själv. Jag fick hjälp genom en liten oansenligt bok i hyllan.
Den som skrivet orden är fransmannen Philippe Delerm i den lilla 84-sidiga boken ”Den första klunken öl och andra små njutningar” (Bonnier Pocket, utgiven i Frankrike 1997). Men han nöjer sig inte med denna typ av lyriska, nästa filosofiska, beskrivningar av öl. Sammanlagt 34 små inpass om det som normalt är vardag, men som ibland kan bli väldigt mycket mer. Inte minst i nostalgiska termer. Några rubriker: ”Äppeldoft”, ”Hjälpa till att sprita ärter”, ”Dynamosurret”, ”På ett gammalt tåg”, ”Frukosttidningen”, ”Bokbussen”.

Ibland kan en gammal bok vara bra att ha i bokhyllan, även om man är medicinskt färdigbehandlad.
 

Med tre barnbarn ….epilog

För många år sedan fick vi Siv och Key L Nilssons fina bok Fransyska visiter, med underrubriken Resmål i Provence. I boken åker de i stort sett Route Napoléon åt fel håll, dvs från Grenoble ned till Medelhavet, men med avstickare till historiska platser, små byar, härliga restauranter, mysiga hotell. Allt ackompanjerat av vackra bilder och goda recept. Hustrun och jag har många gånger talat om att åka den vägen i rätt riktning, men det har hittills bara blivit tomma ord.
När så ungdomarna bestämde sig för att ”göra” Antibes, då slog vi till. In i bilen, på med gps´n inställd på första delmålet Grasse, ursprungligen känt för att staden anno dazu-mal var välbesökt av Europas kungahus, bl a drottning Victoria, och för sin läderindustri.

Nu gäller dock andra dofter, lukten från garverierna har ersatts av parfymdofter. Och visst såg vi parfymbutiker av skilda storlekar både i själva tätorten men också utmed vägen dit, men vi njöt än mer av lugnet i de smala gränderna, av den gamla kyrkan, som med sina tunga stenväggar och valv gav intrycket att av vara uthuggen som en grotta i berget och inte minst av utsikten över det härliga landskapet.

Och det var här i Grasse vi körde in på Route Napoléon, den 320 km långa vägen från kusten upp till Grenoble, den väg Napoleon valde när han den 1 mars 1815 landsteg och påbörjade sina 100 dagar, vilka slutade vid Waterloo. Hans vägval bestämdes av att han inte ville stöta på några franska trupper under sin färd mot Paris. Fort gick det, redan den 20 mars var han framme.
Vi skulle inte så långt. Vi nöjde oss med att köra till den lilla sömniga staden Castellane som tycker sig vara besöksvärd dels för att Napoleon på sin väg norrut övernattade där dels för att staden ”bevakas” av sin Notre-Dame-du-Roc, belägen på en klippa drygt 180 m ovanför stadens torg.

Personligen tycker vi att man kunde lägga till ännu ett argument. En underbar lunch på en liten restaurant vid torget. Hustrun avnjöt en sallad där rökt fisk och en avocadoröra serverades i endiveblad, medan undertecknad valde en pajdegsinbakad chèvre på salladsbädd. Där blev vi sittande länge, den dubbla espresson höll oss vakna så att vi kunde studera hur sportiga Wandervögeln och Giro d´Italia-deltagare in spe pumpade upp sig då de passerade torget och såg sig iakttagna.

Vi ville ju inte köra samma väg hem, så efter någon mil tillbaka på Route Napoléon vek vi av och körde mot orten Thorenc som ligger på 1250 meters höjd. En populär hälsoort, känd som Provence´s Schweiz. Vi hade ingen aning om att vi var så pass högt över havet. Vi hade mer känslan av att vi körde i en dalgång med bördiga alpängar och ställde in oss på ytterligare en bergsklättring med bilen innan nerfärden mot havet skulle påbörjas. Men hej vad vi bedrog oss.

Plötsligt började det gå utför. Riktigt ordentligt och slingrigt. Men vägen var hyfsat bred, bromsarna fungerade, hustrun någorlunda lugn även om hon på några få ställen föredrog att titta på bergväggarna till vänster sig i stället för stupen på ”hennes” sida. Och vi bjöds på fascinerande vyer, det var bara att hitta en plats, köra åt sidan, stanna och njuta. Och det gjorde vi.

Att köra på slingriga, smala bergvägar med hustrun är alltid lika intressant. Resan börjar i skräck, vilken tar sig uttryck dels, som redan antytts, i att bergväggarna studeras intensivt dels i antydningar om att ”det kanske är bäst att vända”. Men efter ett tag övergår skräcken i stadiet skräckblandad förtjusning, för att när vi är åter hemma avslutas i enbart förtjusning.
Så också denna gång.

När därför ungdomarna en dag bestämde sig för att göra en utflykt till den lilla ön St.Honorat, 15 minuters båtresa från Cannes, föreslog hustrun inte oväntat att vi skulle göra en ny bergstur.
Fram med kartan, valet blev orten Tourette-du-Château belägen på närmre 950 meters höjd på lagom avstånd från ”hemorten”. Valet var en slump, vi tyckte namnet lät trevligt och vår gps sade sig hitta dit. Och det gjorde den.

Om Route Napoléon karakteriseras som slingrig måste nog vägen till Tourette få en ännu inte påfunnen beskrivning av krokighet. Hade vår bil varit något längre och ledad, samt hustrun suttit i baksätet, hade vi kunnat mötas öga mot öga på vissa ställen. Dessutom var vägen ganska smal, möten företogs under ömsesidig varsamhet och vi var tacksamma för att de få långtradare vi såg, stod parkerade.

Det första stoppet gjorde vi i staden Gillette med drygt 1 400 invånare,. belägen på en bergssida ovanför floden Var, Ett litet lummigt torg med en restaurant och en fantastisk natur där den hårt trafikerade vägen var som utskuren ur berget. Det var bara att promenera runt, njuta och snabbt ta skydd när någon fransk Schumacher/Fangio kom farande i sin Citroën.

Pausen och bensträckningen i Gillette var välbehövlig. Vår bil var sexväxlad, något som krävde ett ständigt jobbande med vänsterfoten på kopplingen inför allt svängande, bromsande och accelererande.

Från Gillette upp till Tourette blev vägen allt smalare, men till slut kom vi fram till den lilla byn. När vi kom hem till Sigtuna hittade jag på nätet en otroligt informativ beskrivning av Tourette-du-Chateau. Den var skriven av en engelsman och löd: no castle, no café, no bakery, no commerce och stämde på pricken.
Men det hade funnits ett slott en gång i tiden. 1421 belägrades det då befintliga slottet av hertigen av Savoyen, slottsherren avrättades och slottet brändes. Kvar på platsen finns nu en informationstavla som pekar ut andra platser bland bergen och en underbar utsikt.

Så där satte vi oss och njöt. Och när vi promenerade tillbaka till bilen kändes det som vi var inne på privat mark. De ca 120 invånarna tycktes uppenbarligen inte känna behov av att stängsla in sig. Och varför hålla sig med brevlåda, breven kan ju lika lätt stoppas in dörrspringan.

Enligt kartan fanns det en fortsättning på vägen bortom Tourette-du-Château. Vi vågade dock inte chansa, så återresan anträddes samma väg som vi kom. Men när vi passerat Gillette valde vi ett nytt alternativ. Vi hittade nämligen ytterligare ett/en Tourette, och den blev givetvis ett måste.
Vi hade innan vi lämnade ”hemorten” gjort ett picnic-paket, med kokt ägg, baguette med härlig fransk skinka, dito senap, tomat och ost, samt en god öl. Och på det lilla torget i Tourette-Levens, med kyrkan och dess dagis på andra sidan gatan, avnjöt vi vår lunch, lyssnande till fågelsång och barnaskratt.

Belåtna slingrade vi oss tillbaka till Hautes de Cagnes, där vi mötte våra ungdomar som lyriskt berättade om sin båtutflykt till St. Honorat, där de promenerat i pinjeskogen, lekt vid stranden och intagit en tre-rätters standardmeny på öns enda restaurant. Den bästa måltiden på hela vistelsen enligt uppgift, min bouillabaisse inräknad (ej uttalat, men underförstått).

Nu är vi alla tillbaka i vardagen och hustrun börjar redan tala om att göra bergsbybesök vid nästa utlandsresa.

Det är härligt med barnbarnssemester. Tack kära ungdomar för att vi fick följa med!
 

Med tre barnbarn... utflykter

Jag lovade (hotade) att återkomma om våra utflykter. När jag gjorde det visste jag inte hur svårt det är att ”temaskriva”, det är mycket lättare att bara ”rapa dagbok” Men om han nu sitter i båten, då må man ro efter bästa förmåga.

Vi hade ju kommit överens om att vi, m u a middagarna, skulle kunna leva på egen hand. Och så blev det till en del. Men vi gjorde också mycket tillsammans. Till exempel det mest naturliga när man befinner sig nära Nice: en promenad på Promenades des Anglais, denna välrenommerade motorvägstrottoar utefter stranden.

Det svåra var inte att promenera där, trottoaren var mycket bred och inte särskilt befolkad, problemet var att hitta en parkeringsplats i närheten så att man kunde ta sig fram till promenerandet. Ungdomarna med sin minibuss hittade en utomhusparkering, vi, di gamle, började med en sightseeing genom ett fullbelagt tvåvåningsgarage som förvisso signalerade lediga platser, innan vi hittade en ledig plats i ett annat garage. Som tur var medförde vi mobiltelefoner, så att vi den vägen kunde återförenas vid Plage de l´Opera i och för promenaden.
Barnbarnen var måttligt intresserade, Edmund föredrog att gå ner till vattnet med mamma och minska antalet stenar på stranden, Enar och Vilhelm slappade i sina resp vagnar.

De var inte ensamma om att vara avkopplade. Clocharder i Nice kör numera med om inte märkeskläder så i alla fall med klädreklam. Och våra småttingar fick alla tre i alla fall möjligheten att uppleva denna överreklamerade provencalska paseo maritimo.

En gemensam lunch avåts i gamla sta´n, efter att vi flanerat genom en stor loppmarknad, där någon tyckte sig göra ett fynd ( känslomässigt dito) i ett enormt utbud av såväl kvalitets- som mer EPA-betonade prylar, trasiga möbler etc. Efter lunchen återvände hustrun och jag till ”vårt” hus för en skön eftermiddag i härlig sol, medan ungdomarna fortsatte ”att göra Nice”.

Vi hann med ännu en gemensam utflykt i omgivningarna, till den gamla stadsdelen i Hautes de Cagnes. Även här var tillgången till parkeringsplatser synnerligen begränsad, men som man säger på ren västgötska: ”Skråar har tur.”
Via mobilen bestämde vi att ses uppe vid den gamla borgen och på vindlande små gator/gränder, livligt trafikerade, promenerades det upp till mötesplatsen.

Vackra hus besågs, men även frågor om den franska ingenjörskonstens kvalitet alt. berggrundens beskaffenhet väcktes under promenaden.

Även den utflykten avslutades, efter ett besök på ännu en loppmarknad, med en gemensam lunch där de tre små inte bara var vårt bords centralgestalter.
När man kommer med ett sällskap om totalt 9 personer, verkar det som om det stora antalet drar ytterligare kunder. För vid båda luncherna satte vi oss på uterestauranter som var i stort sett tomma, men när vi väl satt där fylldes de snabbt. Vi borde krävt någon form av anvisningsprovision, men med tanke på den svenska bonusdebatten avstod vi.
Efter lunchen skiljdes vi åt, ungdomarna stannade i Nice medan vi åkte ”hem" och tog det lugnt. Kvällen bjöd på ännu en fin solnedgång, något hotfull, men det ”bidde ingenting”.

Återkommer och avslutar med di gamles egna utflykter.
 

Med tre barnbarn... forts.

Huset passade oss precis. 4 sovrum, 2 badrum, en sittgrupp med soffa och fåtöljer, en matplats för 10 personer ute, en motsvarande inomhus, en liten trädgård med gräs. Medelhavet skymtade i söder, de provencalska bergens blåa rand i väster.

Vilka solnedgångar vi skulle få se!

På tal om sovrum – Edmund vill bo ihop med fajmoj – och vem kan säga nej till en sådan invit. Så undertecknad fortsatte helt utan protester sin splendid isolation.

Hustrun och jag hade väl våra funderingar över hur det skulle gå att baka ihop tre familjer, med olika vanor, olika prioriteringar, olika åldrar, olika relationer på en i alla fall relativt begränsad yta. Det blev inga problem, under veckan hördes inga hårda ord vare sig inom eller mellan de tre konstellationerna. Givetvis var det de tre minsta som satte stora delar av agendan, men jag tror att vi alla vuxna fick ut otroligt mycket både av själva vistelsen och av samvaron.

Även de tre små fick sina upplevelser.
Edmund, tre-åringen, började förstå och acceptera att han inte hade monopol på fajmoj, hon var ju brorsan Vilhelms fajmoj också. Och dessutom kusinen Enars mojmoj. Och att han faktiskt var storebror - jag tror hans självkänsla växte.

Även om det kan vara härligt att vara minst, så är det också roligt att kunna, och kunna göra, litet mer än andra. Och få beröm för det.

Och de två minsta lärde av varandra. De första dagarna var det mycket lätt att ljudmässigt urskilja vem som avgav vilka ljud, men efterhand lade de till kusinens artikulation till sin egen. Vilhelm lärde sig vad falsett var, Enar att serien ma-ma-da-da-da gav mycket positiva responser från såväl föräldrar som farföräldrar. Begreppet kallas visst tolkningsföreträde - för mottagaren.

Det var Enar som var morgontuppen. Vid sextiden signalerade han att nu var det dags, men föräldrarna lyckades i stort sett varje morgon förlänga paulunvistelsen något. Men klockan sju, då gällde frukost för Enar, liksom för Vilhelm. Och kom den inte snabbt och var tillräckligt omfattande, gröt följt av banan, då signalerades å det högsta. Så vår, di gamles, frukost blev ju något annorlunda än den vi är vana vid, ett lugnt och tyst uppvaknande under en dryg timma tillsammans med ett glas juice, en macka och en kopp kaffe, där morgon-tidningens tre delar läses i en väl genomarbetat och överenskommen ritual.
Men vad gör väl det att rutinen bryts. Det lilla förtjusta tjutet, den utsträckta armen , när man på stela ben klev nedför trappan, det uppväger allt av nackdelarna med en tidig morgon och en stökig frukost. Edmund och fajmoj kom alltid tillsammans, rosiga av god resp. otillräcklig sömn, men lyckliga som ett nyförlovat par.

Vi hade från början kommit överens om att inte alla skulle göra allting tillsammans. Det stod varje familj fritt att göra det den tyckte. Så det blev både gemensamma och icke-gemensamma utflykter och luncher. Men middagen, den skulle vi äta tillsammans. Ansvaret växlade mellan oss, den som tog ansvar bestämde också menyn, gjorde inköpen och lagade maten.

Och även det fungerade perfekt! Dessvärre hade Enars mamma med sig en maginfektion från Sverige, och eftersom hon, sedan den obligatoriska kursen i slakteribesök för veterinärer, är ”storskalig-slakterikötts-vegetarian”, passade vi övriga på de två första dagarna. Så det blev en rejäl välhängd köttbit med sallad första dagen (sonen och jag), en köttbit med ratatouille ( Enars pappa) andra dagen.

Och så växlade ansvaret. Enars mamma tillfrisknade som tur var och då gick middagarna över till en bas bestående av havets och naturens håvor i stället. Ingen opposition från något håll där inte.

En dag var det högtidsdag, sonens födelsedag. Jag hade tagit på mig ansvaret för middagen, så när huset tömdes av de övriga åtta för en bilutflykt upp till staden Vence uppe i bergen, känd bl a för namn som Matisse, Chagall, D.H Laurence, disponerade jag köket helt för mig själv under ett antal timmar. Och det behövdes. Jag hade kvällen innan modigt utlovat att laga en bouillabaisse och så stod jag där efter frukosten med ansvar för såväl inköp som tillagning.

Förvisso hade jag ett stöd dels i att vår kära sonhustru medfört boken ”Provence En kulinarisk resa” dels att där fanns ett recept på soppan ifråga. Där framgick att bouillabaissens bakgrund faktiskt var att den byggde på de fisk- och andra havsfrukter som man under dagen inte lyckats sälja. Nästan som en fiskarens pytt-i-panna. Alltså fritt fram att göra vad man ville och mäktade med.

Men vad gör man när man står framför en ca 10 meter lång fiskdisk med ett otroligt utbud, en expedit ( fiskaren själv såg det ut som) som inte talar min skolfranska från studentexamen 1958? Jo, man köper tre sorters filéer, kabeljo ( det är samma namn oavsett språk), något som påminde om torsk och så en stor, mycket stor, filé som presenterades att komma från vattnen utanför Tanzania. Därtill ett antal stora kokta räkor mer påminnande om mindre havskräftor.

Andra nödvändiga ingredienser hittade jag själv (potatis, vitt vin, pain riche, lök och vitlök) eller med hjälp av äldre fransyskor som jag antastade i butiken (rouille, timjan, selleri, saffran, fiskfond och gud vet vad mer). Det var väl mina blå ögon och grå tinningar som klarade av språkproblemen med madamerna.

Alla överlevde måltiden, dessutom sade att det smakade bra. De två små åt barnmatsburkmat, Edmund grillkorv. Det smakade dem. Och sedan njöt vi av solnedgången och somnade tidigt.

Och så förlöpte levandet och överlevandet. Utflykterna återkommer jag till.
 

Med tre barnbarn på semester

Vi, hustrun och jag, sammanstrålade på Arlanda. Inte med varandra, det gjorde vi redan våren 1969 på båten Norrskär i Stockholms skärgård, utan med Enar 11 månader med föräldrar och med Edmund 3 år och Vilhelm 10 månader, likaledes med föräldrar. Visst har vi alla strålat tillsammans tidigare, men aldrig på Arlanda.
Målet: en vecka i ett hus i Hautes Cagnes sur Mère utanför Nice, ett hus som av de fyra föräldrarna hyrts för en vecka. Och vi, di gamle, hade inbjudits att följa med. De övriga familjemedlemmarna i inbjudarnas familj, dvs hunden Harry, och katterna Tiger och Torleif var däremot in-/utackorderade i tryggt förvar

Vilka ungar hustrun jag och lyckades fixa till då det begav sig på 70-talet!! Först vår äldsta, Charlotta, som tog oss runt i Vietnam under jul- och nyårshelgen (Bloggen Intryck från Vietnam) och så nu ”småttingarna”. Det hade vi ingen aning om när de kom till världen 75 och 77. Men den som väntar på något gott ….

Edmund, 3-åringen, hade gjort sina önskemål kända i förväg. Han ville sitta tillsammans med fajmoj under flygresan. Huruvida detta önskemål även inrymde en närhet till fajfaj var, och är, oss obekant Ur vår synvinkel ingick det dock i själva ”sittpaketet”. Skulle SAS fixa det, trots alla förbokningssystem?

Barnfamiljerna var förbokade (de hade inget alternativ, så det verkar som om SAS önskar ”sprida ut gracerna”). Vi, di gamle, chansade via Internet på en trestolsrad för att få plats med Edmund emellan oss, oavsett ev. önskemål. Så blev det dock inte…. till att börja med.
Men det fanns flera tomma stolar och många barnfamiljer, så väl uppe i luften gjordes en hel del omflyttningar. Inte bara av oss. Edmund fick sitta hos fajmoj.
Fajfaj valde då ”splendid isolation” just inför vad han väntade sig framöver. Och vaddå? Ingen hade ju begärt att få sitta bredvid mig.

Flygresan gick fint, även om det blev en hel del barnagråt. Inte bara från vår klan (det var med tanke på resmålet förvånansvärt många barnfamiljer ombord). Och när vi lämnade planet fick varje småtting en liten mjuk leksaksfigur av värdinnorna. Jag tror att gåvan gladde föräldrar och mor-/farföräldrar minst lika mycket. Den eviga väntan på bagaget blev därmed inte så evig för de minsta.

Rent-a-car på Nice flygplats är något speciellt. Hustrun och jag har varit där två gånger tidigare och båda gångerna var det något kaotiskt. Speciellt vid återlämningen. Men även en avhämtning kan ha sina logistiska problem. Vi hade inte planerat ordentligt.

Ungdomarna hyrde via Avis, vi gamle via Sixt. Och Sixt fanns vid terminal 1 där vi landade, Avis däremot vid terminal 2. Att vi valde olika bolag var av rent praktiskt/ekonomiska skäl. Skulle vi alla 9 med bagage in i ett och samma fordon hade någon av oss behövt busskörkort och det hade inte denna/denne obefintlige någon.
Tre barnstolar med ackompanjerande vuxna, blöjor, leksaker och tre barnvagnar kräver en viss form av transportfordon, dvs stor minibuss. Det kunde Avis leverera. Och då behövde de övriga, dvs vi gamle, bara en bil som kunde härbärgera eget och delar av ungdomarnas bagage. Sixt var där i sitt utbud mycket billigare.

Nåväl, så småningom blev det avresa efter en hel del väntan (Avis) och på-platsen-planerande (klanen). Avresan blev dessutom ytterligare fördröjd genom att undertecknad, på promenaden till bilavhämtningen lyckades tappa bort det kort som skulle släppa ut oss och den bagagefyllda bilen från den avspärrade parkeringsplatsen. Efter att förgäves ha försökt såväl med ett upphittat parkeringskort som med ett kreditkort, var det bara att parkera, och lomma tillbaka för att avhämta ett nytt utpasseringskort. Hustruns något syrliga kommentarer vid avmarschen hade sannolikt fått en mer förstående ton om hon haft möjlighet att se uthyrnings-representantens déjà-vu-min då det nya utkortet överlämnades och hustruns kommentar då hon upptäckte att det upphittade parkeringskortet var 12 dagar gammalt höjde inte stämningen nämnvärt. Men i ett 41-årigt äktenskapsperspektiv är det en nullitet.

Men så till slut var vi ute och semestern kunde börja på riktigt. Jag återkommer.
 

Vårpromenad till ICA

Söndag, 10 grader på nordsidan, kall nordvästlig vind. Men SOL. Härligt. Trots vinden kändes, syntes och hördes våren.

Häggen har börjat få sina fina gröna knoppar, det bådar härliga dofter längre fram. Synd att man i vår lilla stad inte längre firar ”Mellan hägg och syrén”, den kanske ljuvligaste tiden på året.

Scillan, i alla sina olika former, signalerar att den nog även i år kommer att av vissa uppfattas mera som ett gräskvävande ogräs, än som den vackra blomma den egentligen är. ”För mycket och för litet …..”

Och kastanjen. Den som vi på order av vår yngsta dotter, planterade från ett rotskott, hälsar våren och värmen med sina bruna, glänsande skott. I höstas tog vi faktiskt en kastanjefrukt och planerade i en kruka. Nu är den drygt 3 dm hög, gänglig som en finnig 14-åring, men vi skall sköta om den så att den så småningom kan planteras i vår dotters trädgård i mörkaste Småland.

På vägen till ICA hörde jag också våren. Framför mig gick en ung kvinna i 20-årsåldern och pratade i sin mobil. Som alla mobilpratare i det offentliga rummet tycktes hon glömma, eller strunta i, att jag hörde vad hon sade. Eller kanske talade hon högt med flit. ”Jag är ute och promenerar sade hon” och fortsatte ” och så är jag kär”. Där skiljdes våra vägar, men nog hade jag hört våren.

Och i den lilla lekparken i Post-Nisses gränd satt ett ungt par mitt emot varandra på var sin gunghäst och  tittade så rart på varandra som bara 5-åringar kan. ”Det skall böjas i tid ….”

På ICA rådde knappast någon vårstämning, anonymiteten mellan kunderna, mellan kunder och personal och mellan personalen var lika vinterlik som när det var -20 ute. Dock ICA hade gjort en uppryckning. I entrén fanns en konsumentupplysning jag aldrig tidigare sett. ICA´s ursprungsmärkning gäller inte bara ursprungslandet numera.

PS. Och med måndagens mail kom beviset för att även någon som ännu inte fyllt ett år uppskattar vårens ankomst. Barnbarnet Enar njuter i solen, kanske undersöker han lämpligaste platsen där kastanjen kan planteras.

En perfekt lördag

Det började redan före frukost. När vi kom ut i köket mötte vi ett, om inte direkt efterlängtat, så ett i högsta grad verkligt vårtecken. På köksbordet låg hon/han. Grönvingen.

Jag vet namnet är felaktigt, grönvinge är en ara, men detta är vårt namn på arten. Vi brukar möta åtskilliga när vi skall öppna och vårstäda sommarstugan, nu hade vi ett exemplar hos oss i Sigtuna. Våren är här.

Och så fortsatte det. Vår sons svärfar hade bjudit in sina barn och barnbarn samt därtill min hustru och mig, att fira hans 86-årsdag på lokal. Ett härligt dukat smörgåsbord på ett värdshus beläget i en vacker park norr om Stockholm.

16 personer som, åt, njöt, umgicks i över tre timmar som en enda stor familj. Utan att störa andra gäster, både Edmund och Vilhelm skötte sig exemplariskt. De vet hur det går till när man firar morfar.

Då vi mätta och belåtna återvände hem, ingen ny grönvinge hade landat på köksbordet, var det dags att titta in i mailboxen. Och vad låg där om inte Björn Vinbergs fina, personliga artikel om Liz Taylor, som du kan ta del av på annan plats här på Silvergen.

Och för att fullända lördagen. Av en slump upptäckte vi att TV2 sände Rossinis opera Askungen i en föreställning från Metropolitan. Det blev en nästan tre timmar lång njutning, med vacker melodisk musik, härliga arior och kvintetter, rolig dekor, litet pekoral, fina närbilder. Mera sån´t kära SVT!

En så´n lördag! Perfekt för både själ och kropp.
 

Intryck från Vietnam 11 – epilog

Efter cykelturen smakade middagen extra gott, tack vare ambitiös, glad, lokalanställd personal som alla bjöd till efter sin förmåga.

Och när, efter middagen, ungdomar från trakten bjöd på en dansföreställning, då var den dagen fulländad.

Men middagen gav också upphov till en tveksamhet.
Under middagen kom hotellchefen, som var från Sri Lanka, fram till oss och berättade stolt om hotellägarens, en större hotellkedja; planer på att på orten utvidga verksamheten till ett hotellkomplex, för att möta den stora efterfrågan, som de nu inte kunde möta. Hur flott och stort som helst! Ritningar och godkännanden fanns på plats.

Men vad händer då i lokalsamhället? Där i nuläget allt baseras på det lokala samhällets insatser och förmåga, t o m språket. Vi som nu var på besök var ju just där, för att slippa massturism, för att få njuta av närheten till ett lokalsamhälle och det man där har att erbjuda. Och det var ju det vi bjöds.

Vad kommer att hända med alla de i lokalbefolkningen som nu arbetar i och kring turism, när horder av östasiater och västerlänningar enligt affärsplanen väller in och kräver ”value for money”. Denna lokalbefolkning med bristande språkkunskaper och servicetradition.
Sannolikt kommer de att ersättas av mer utbildade, språk- och servicemässigt, ungdomar från de större orterna. Blir lokalbefolkningens roll i framtiden att vara aktörer i ”vietnamesiska grisfester” och därmed gradvis utarma/förneka sin urgamla kultur och sitt egna språk, sin identitet och sin stolthet.
Jovisst: Money makes the world go round. Och där är jag med och spelar en roll.
Det var tanken som gnagde när vi mötte Morfeus den sista natten i Mai Chao.

Morgonen väckte oss med sol, en god frukost och en inplanerad 2-timmars promenad i omgivningen, med vår lokale guide och oss tre som deltagare. Och återigen klev vi in i den värld som redan finns beskriven i ”When heaven and earth changed places”.

Och det var väl under den här promenaden vi tog farväl till Vietnam. Till detta motsatsernas land.
Där inflationen ligger på drygt 11% och du får betala över 14% i ränta för att i de expansiva storstadområdena köpa en lägenhet till ett pris av 5 – 10 månadslöner/ kvm.

Där den nya statliga byggnormen säger att nybyggda bostäder skall var 21,5 kvm per vuxen person.
Där du måste betala dina sjukvårdskostnader i förväg, vilket innebär att väldigt få ställer upp för att skjutsa trafikskadade till sjukhus, eftersom man då kan riskera att få gå i god för okändas kostnader
Där du inte får skaffa mer än två barn, men om du har otur och får två flickor, mot en viss avgift kan få chansa på att få en son.
Där arbetslösheten hos ungdomar bara är 4%.
Där din mobiltelefon upphör att fungera om du stänger av den funktion som visar ditt nummer då du ringer upp ett samtal.
Där antalet medlemmar i katolska kyrkan är större än antalet medlemmar i det styrande kommunistiska partiet.
Där den tidigare utrikesministern tillskrivs yttrandet: ”Visst har vi åstadkommit något. Vi har lyckats fördela fattigdomen rättvist”

- ett yttrande som tycks vara accepterat trots att man på en och samma dag kan se en bostad i form av ett ruckel ( med TV-antenn) men också en privatägd 4-dörrars Maserati av senaste modell.
Där man inom loppet av knappt 60 år genomlidit två inbördeskrig med utländsk inblandning men inte märker hat mellan de som fanns på de inblandade två sidorna

Ett farväl till den lilla byn,

till barnen,

till risfälten,

till lugnet och harmonin,

d v s till det som vi upplevde mest intensivt.
Ett farväl, som på grund av vår ålder snarare betyder á dieu än au révoir.

Och detta farväl inrymmer givetvis också ett tack till vår Charlotta, som ordnat hela denna resa för sina föräldrar. Charlotta, som utifrån sin kunskap om vad vi kan, vill och orkar lagt upp ett fantastiskt omväxlande program, en blandning av information, upplevelser, vila, shopping, njutning.

Alltifrån välkomstpresenten i de två små väskorna vi fick första dagen, innehållande bl a en uppsättning av landets valuta, ett visitkort med adress och telefonnummer om vi skulle gå vilse, en liten flaska med desinfektionsgel för händer och ätpinnar och pappersnäsdukar
till direktiven till taxichauffören som körde oss ut till flygplatsen i Hanoi.

Det är bara att säga Tack Charlotta! Din skål!

Ma och Pa.
 

Intryck från Vietnam 10 – Mai Chau

Så var det då dags för finalen – besök hos en minoritetsbefolkning upp i bergen. Mai Chau är namnet och platsen ligger ca 4 timmars bilresa från Hanoi, i nordvästlig riktning utmed vägen till Dien Bien Phu.

Dien Bien Phu som i det s k Indokinakriget var knutpunkt för den försörjningsled som gick från Laos till den vietnamesiska gerillarörelsen, ledd av den bara 30-årige folkskoleläraren Giap. Staden där fransmännen i maj 1954 förlorade sitt krig mot Viet Minh. Jag minns fortfarande tidningsrapporterna om dödandet.

I Mai Chau pågår inga krig. Där är det lugnt och stilla, en härlig plats att återhämta sig efter firandet i Saigon. Orten ligger i en dalgång omgiven av höga berg. Vi åkte dit en sen eftermiddag och när bilen i mörkret började kättra över bergen, vägen gick som högst på ca 1000 meter höjd, mötte vi dimman. Och det var ingen dålig dimma, sikten var bara 10 meter. Vi hade tur, plötsligt dundrar en linjebuss förbi oss och vår chaufför hakade på. Det var bara att leka följa John och någon risk för oväntat möte var det ju inte.
När vi på kvällen kom fram till hotellet Mai Chau Lodge viskade Charlotta till mig: ”Det var rätt bra att det var dimma, för då såg inte mamma alla otäcka stup som fanns vid vägkanten.” Charlotta har nämligen åkt sträckan tidigare i icke-dimma. Vi såg stupen, utan vägräcken, då vi reste tillbaka till Hanoi, så hennes påpekande ägde sin riktighet.
Vi åt middag och kröp tidigt till kojs, morgondagen väntade med upplevelser.

Frukost i matsalen och då märkte vi lugnet. Den lilla sjön, ankorna som plaskade runt och bergen i bakgrunden.

Första aktiviteten var utflykten till en lokal söndagsmarknad i en by uppe i bergen, Vi mötte åter dimman, men när vi var framme vid marknadsplatsen sken solen. Och här rådde verkligen ett lokalt folkliv. Motorcyklar givetvis, med marknadsbesökare i alla åldrar.

Här såldes verktyg

kastruller,

döda djur,

och levande för uppfödning,

där hemtransporten sköttes per motorcykel,

men framför allt textilier i alla former och färger.

Guiden berättade att nästan varje kvinna i en familj hade, och använde, en vävstol.

Och kunderna, nästan alla bar en färggrann dräkt eller annorlunda huvudbonad,

den unga flickan,

de äldre damerna,

den unga familjen.

Efter marknadsbesöket, vi gjorde inga inköp, promenerade vi upp till den lilla byn, där marknaden ägde rum.

Byn hade ca 100 familjer och ägnade sig tidigare främst åt opiumodling. Detta är numera förbjudet och nu är det fruktodling, främst plommon och persikor, som gäller.

Under vår promenad genom byn, där, som vanligt, vi inte kunde låta bli att förtjusas av alla söta, välmående barn, berättade vår guide, som var från byn, att i Vietnam har man ett system där man årligen utser ”good families” och ”bad families”.

I byarna är det den lokala administrationen ( läs partifunktinärer) som sköter detta, i städerna är det stadsdels- eller kvartersförvaltningen.
En ”good family” kan man utses till om man följer tvåbarnsnormen, ser till att barnen går i skolan, sköter sitt jobb, inte super sig full eller nyttjar droger. Vad som kvalificerar för beteckningen ”bad family” är motsatsen. ”Good families” kan få belöningar av olika slag, ”bad families” bestraffas inte direkt, men möjligheterna till bättre jobb etc är mycket begränsade. Vilka familjer som är vad, offentliggöres.

Som överallt i Vietnam använde man också här historien i det dagliga livet. I den förskola, där undervisningen var gratis ( tvärs över gatan låg en annan förskola med avgifter) hade man t ex desarmerat en bomb/granat från Indokinakriget och använde den som ”inringningsklocka”.

Vi fick vidare lära oss att byn med sina 100 familjer hade att regelbundet utse 2 unga män till en 18-månaders lång militärtjänstgöring ( jämför våra indelta soldater). Att bli utsedd upplevdes mycket positivt, inte minst därför att man efter avslutad tjänstgöring erhöll 10 miljoner dong ( ca 4.000 sv kr) avsedda för att skaffa sig en vidareutbildning eller hyra jordbruksmark. Som jämförelse: en förskollelärares grundlön är ca 1½ miljon dong per månad efter totalt 13 års utbildning.

Vi hade en lång skön promenad genom byn och möttes varken av nyfikna eller avoga bybor, t o m vattenbufflarna tyckte vi var ganska så ointressanta.

Nöjda återvände vi till hotellet för en lunch och en eftermiddagstur. Den startade med ett besök i en grotta, nära hotellet, mycket påminnande om den grotta vi besökte i Halong Bay. Och efter det var det dags för mitt (sista?) mandomsprov. Vi skulle göra en cykelutflykt på ca 2½ timma, jag som inte cyklat sedan vi flyttade till Sigtuna 1982.
Jag tilldelades en mountain-bike och en cykelhjälm. När min hustru fick se mig iklädd den senare bröt hon, tillsammans med Charlotta, ut i en fullständigt okontrollerbar skrattparoxysm, vilket fick till följd att hon avstod från utflykten och ägnade sig åt litteraturstudier i stället, medan vi tillsammans med familjen från Malaysia cyklade ut på landsbygden.

Det blev en härlig tur, på små smala asfaltvägar, men också på smala leriga stigar som skiljde risfälten åt. När vi såg hur kvinnorna gick och hackade i risfälten,

hur männen skötte plöjningen,

,

stolphusen,

barnen som samlades då fiskodlaren tog upp sin fångst,

då var det som om vi var i den verklighet som beskrivs i boken When heaven and earth changed places.

Hungriga och törstiga återvände till hotellet för en god middag. Personligen var jag, inför morgondagens inplanerade långpromenad, något orolig för hur dagens cykeltur hade påverkat mina gamla slitna knän. Men oron överglänstes hundrafalt av stoltheten över att ha genomfört cykelturen. Med hjälm.
 

Intryck från Vietnam 9 – nyår i Saigon

Tänk vad lätt det är att ställa om människors tankemönster och förväntningar/farhågor. När vi skiljdes från vår guide och checkade in på hotellet varnades vi för ficktjuvar. Och till en början tog vi varningen ad notam, så till den milda grad att vi knappast såg något annat än tentativa ficktjuvar runt oss när vi tog den första promenaden. Men eftersom inget hände lugnade det ner sig. Det kom aldrig någon varg. Vi lämnade Saigon lika orånade (i alla fall fysiskt) som vi anlände.

Charlotta hade valt ett underbart hotell för vår vistelse och för nyårsfirandet, ett nyårspaket på Hotel Majestic. Hela hotellet, som låg med utsikt mot Saigonfloden, andades gammal kolonialstil. Genomtänkt i minsta detalj, se bara telefonen,

pianomusik i baren vid tea-time, hissarna, frukostmatsalen med tillhörande altan på 5:e våningen med utsikt över floden,

ja t o m den extra toalettrullen låg i en liten sidenförpackning (kunde inköpas i receptionen).

Saigon, eller Ho Chi Minh City som är det numera officiella namnet, var som vilken större stad som helst. Helt klart märkte man att Saigon fortfarande präglades av ”den gamla kapitalistiska kulturen”.

Stora varuhus och flotta nybyggda hotell, betydligt fler tiggare och gatumånglare och till skillnad från Hanoi så var både gator och varuhus julpyntade. Redan min mamma upplevde NK´s julljusgård redan på 1910-talet och så får jag uppleva det knappa 100 år senare i Saigon.

Den koloniala epoken var som sagt representerad t ex genom operahuset,

postkontoret, där verksamheten övervakades av ingen mindre än Ho Chi Minh himself,

och katedralen.

När vi tittade in i katedralen pågick bröllop, ett brudpar i vänstra delen av koret, ett annat i den högra delen. Och en präst som sprang mellan kontrahenterna. Rationellt.

Men även västvärldens ideal fanns representerat.

Byggnader som Diamond Plaza dräller det ju av i västerlandet. Jag må ju säga att postkontoret även exteriört var vackrare. Priset togs dock av den franskägda skapelsen ( kontor och lägenheter blandade) som t o m hade en helikopterplatta på själva byggnaden.

Det gäller att bygga status- och effektivitetssymboler.

Och när det började skymma gled det plötsligt upp två större båtar som förtöjde mitt emot vårt hotell. Båtar med helt andra ”ögon” än dem vi tidigare sett. Vi trodde till att börja med att det var utflyktsbåtar som skulle göra någon form av kvällstur. Men, trots avståndet, kunde vi se att båtens utrymmen knappast var avsedda för en rundtur på Saigonfloden. Ej heller strömmade det till några ressugna turistgrupper. I stället såg vi aktiva ”inkastare” stå på gatan och kajen och locka in tentativa ”resenärer”. Många nappade, men resan de avsåg göra var inte en båttur, det var resan mot en förväntad rikedom.

Båtarna var flytande casinon. Att vara rik har hög status i Vietnam. Hur många som blev det vet vi inte.

Men … huvudsyftet med Saigonbesöket var inte att shoppa, bli rånad eller idka sight-seeing. Det var helt enkelt att fira nyår med Charlotta. Och det gjorde vi, tillsammans med närmre tre hundra gäster på hotellet. Japaner, kineser, danskar, holländare, engelsmän, tyskar, svenskar, m fl nationaliteter.

Festligheterna inleddes med bubbel samt musikunderhållning av en barn-/ungdomsorkester som spelade en blandning av västerländska schlagers och julmelodier i en strikt marschtakt, oavsett vad kompositören en gång avsett med sin komposition. Men stämningen var hög, så det blev t o m en del spontandans.

Så fortsatte vi upp i matsalen där kvällens 10 kockar hälsade oss välkomna och övervakade att vinglasen fylldes inför den stundande buffén. Och den inrymde det mesta, nudelsoppa förstås, allehanda småplock av såväl frukter, grönsaker, skaldjur och fisk, en överdådig grill, suchi, etc etc. Ingen av de deltagande nationaliteterna kunde klaga på att de blev förbisedda. Och från scenen ständig underhållning, trollkarlar, dansare, ja t o m en modevisning inrymmande även brudklänningar till vissa gästers vid vårt trepersonersbord ohöljda förtjusning. Mannekängerna var mycket vackra.

Och när klockan slog tolv då stod vi alla upp och sjöng Auld lang syne så det ekade och man trodde att man var förflyttad 100 år tillbaka i tiden.

Och sedan var det dags att gå ut på den stora altanen för att beskåda ett härligt fyrverkeri över Saigonfloden. Se det var en riktig nyårsfest.

Men den verkliga upplevelsen kom när vi efter fyrverkeriet återvände för att gå till sängs. Utanför på gatan, 4 våningar ned, var, jag tror inte jag överdriver, mer än 10.000 personer församlade, 99% av dem sittande på en motorcykel, alla samlade för att från första parkett se nyårsfyrverkeriet. En helt fantastisk syn. Ingen tutade alla bara satt där och njöt, precis som vi som stod fyra våningar upp och njöt av det skådespel de spelade upp för oss.

Det var nyårsfirandets clou.

Sen var det dags för sänggående, för tidigt på nyårsdagen skulle vi återvända till Hanoi för att packa om från nyårskläderna till mer praktiska kläder. En 2-dagars utflykt till minoritetsfolk uppe i bergen väntade.
 

Intryck från Vietnam 8 – Mekongdeltat

Att säga att vi varit i Mekongdeltat kan vara förmätet, vad vi gjorde var en närmre 4 timmars tur med båt och guide i deltat. Med erfarenhet från båtturen i Hoi An var vi något spända på hur sjövärdig denna båt skulle vara, särskilt som vi såg all trafik som gick på floden.

Små roddbåtar blandade med mindre lastbåtar och containerfartyg ( danska Maersk är störst i världen på containertrafik), allt i en strid ström. Och fort fick det medströms.

Vi behövde inte oroa oss, båten som kom för att hämta upp oss, verkade fullständigt sjövärdig och rymde säkerligen närmre 30 personer. Vi tre, guiden och kaptenen var de enda ombord, så några balansproblem uppstod aldrig.

Första målet var den flytande marknaden. På vägen dit såg vi exempel både på strandnära boende och på dito industriverksamhet, i detta fall tillvaratagande av mangroveträd.

Marknadsplatsen var ett otroligt flytande område där köpare, mestadels grossister och större båtar, gjorde affär med mindre leverantörer. Ett gytter av båtar, inte minst trafikmässigt. Men på något vis fixade det sig, precis som motorcykeltrafiken på land.

Här kunde man köpa/bunkra allt - grönsaker, frukt, kött, t o m lotteriförsäljare vickade sig fram med sin små ”ekor”.

Vissa av försäljarna annonserade sina produkter genom att i förmasten hänga upp exempel på utbudet.

Kommersen pågår dygnet runt, vilket innebär att många familjer bor på sina båtar. På fråga berättade guiden att skolpliktiga barn i båtfamiljerna varje morgon hämtades med båt till sin skola för den dagliga för- middagsundervisningen. Vi var där en förmiddag och kunde konstatera att det i många fall mera handlade om en målsättning än om realiteter.

Efter närmre en timma på marknaden (inga inköp) körde vi in en i en mindre flodarm, för att komma naturen och boendet närmre.

Här blandades enklare och mer exklusiva boenden, gemensamt för de båda var dock att med några meters mellanrum såg man såväl en ingående ”färskvattenledning” som en utgående avloppsledning på tomten.

Målet var en fruktodling, där vi först fick se odlingarna och därefter avnjuta några av produkterna, såsom drakfrukter,

stjärnfrukter,

papaya,

ananas

och andra för oss helt okända frukter.

Men det var inte bara frukter vi såg, blommande lotus fanns,

liksom vattenhyacinter och många andra, t o m en bomullsbuske

såg vi nere vid flodarmen. En mycket rogivande och angenäm promenad i skönt väder och härlig omgivning.

På återfärden till Can Tho gjorde vi ännu ett strandhugg, detta på den ”vanliga” marknaden.

Förutom de vackra fruktstånden hittade vi några specialstånd, vad sägs om små ålar och levande grodor

och en, enligt guiden en verklig delikatess, flådda möss. Serveras grillade/stekta med kryddig dipsås.

Vi bad ej om receptet.. På vissa ställen var doften inte direkt aptitretande.

Att dessutom många köpare valde att göra sina inköp drive-in gjorde det hela något kaotiskt. Men det var intressant. Ej heller här företog vi några inköp.

Så kom vi då iland och det var dags att återvända till Saigon för inkvartering. När vi lämnade Can Tho korsade vi floden via en bro, bekostad av japanska staten.

Innan bron fanns var man tvungen att färja över floden - ett fint exempel på infrastrukturprojekt som både löser mottagarens problem och ger givarna decennier av good-will. Svenskprojektet Bai Bang i norra delen av landet är av samma karaktär.
Bilfärden till Saigon gick väl, trots en urusel lunch på vägen, och vi började ställa in oss på nyårsfirandet. Men innan vi utanför vårt hotell sade farväl till vår guide och vår chaufför fick vi några råd på vägen.
De löd: På vanliga marknader skall ni pruta 30%, på billiga mer. I affärer gäller också 30% prutmån.
Det andra rådet löd: Bär inte med er mer pengar än ni tänker förbruka, lämna pass och kreditkort på hotellet. Håll i handväskor och kameror. Ficktjuveriet är utbrett.
Och när vi checkade in på hotellet upprepades råd nr två.

PS. En rättelse. I avsnittet om matlagningen i Hoi An är det ett fel i receptet. Det skall givetvis vara okokta, d v s råa, skalade räkor (finns djupfrysta) - ingenting annat. DS
 

Intryck från Vietnam 7 – Cu Chi

Så var det då dags för ett morgonflyg till Saigon, eller som det officiella namnet numera är Ho Chi Minh City, i tidningar omnämnt som HCMC. Kvällen innan hade vi ätit en förnämlig avskedsmidddag i Hoi An, hustrun åt fläskkött i sötsur sås, Charlotta räkor och jag åt en liten anka (duckling) i en härligt kryddad sås. Den bäst kryddade måltiden hittills.

Dock, på natten vaknade min duckling och började kvacka, så det var bara att rikta in sig på te och kokt ris det kommande dygnet. Air Vietnam flög åter på tid, fullsatt – denna gång var hälften av passagerarna kineser. Saigon mötte med + 25 och lätt soldis, guiden stod utanför och väntade med bil så det var bara att styra kosan ner mot Mekongdeltat. Vi hade en ca 4 timmars bilresa framför oss i sedvanlig vietnamesisk chicken-race-stil. Efter ca 2 timmar fick jag min risportion medan Charlotta och hustrun njöt av en tre-rätters-lunch.

Vi hade en mycket duktig och påläst guide, med ett för vissa Saigonbor säkert inte helt ovanligt uppväxtliv. Hans pappa hade haft en högre position inom då ledande kretsar, själv hade han just avslutat sin universitetsutbildning, då kriget tog slut. Pappan var ju ”på fel sida” så han hamnade i fängelse i tio år, innan han fick flyktingstatus och fick emigrera med hustrun till USA. Själv fick vår guide inget arbete med den sociala bakgrund han fötts in i, han hänvisades till att ta de ströjobb han kunde få, varför han försökte ta sig ur landet via Laos, vid två tillfällen. Båda gånger misslyckades det och han satt också i fängelse i ett par år.

Men skam den som ger sig. Han hade franska språket i sin tidiga utbildning anade att det fanns en framtid i turistnäringen, lärde sig därför engelska och jobbar nu som free-lancer. Har familj med två barn, båda akademiskt utbildade.
När guiden berättade sin historia fanns ingen form av bitterhet över vad han utsatts för eller ilska över hur regimen behandlat honom. Vad han däremot kritiserade var den utbredda korruptionen. Den finns överallt, i skolor, sjukvård, statlig och lokal service – överallt krävs extra dusörer

Huvudmålet för dagen var Cu Chi-tunnlarna utanför Saigon, ett närmre 250 km långt tunnelsystem, som började byggas redan i slutet av 40-talet i samband med striderna med fransmännen. Under Vietnamkriget utvidgades tunnelsystemet och kom slutligen att omfatta både bostäder, sjukhus, vapenförråd (de flesta vapnen kom från Sovjet och Kina) verkstäder för vapentillverkning och givetvis skyttevärn. Som mest hyste tunnlarna under Vietnamkriget över 10.000 personer. Nästan alla stridande kom norrifrån, enligt guiden.

Tunnlarna är handgrävda med små spadar, sanden bars i ryggkorgar av kvinnor nattetid de ca 2 kilometrarna ned till floden och hälldes ut i floden för att röja alla spår. De finns i tre olika tunnelnivåer de översta på någon meters djup, den nedersta nivån går ner till 10 meter under markytan.

Vi erbjöds att krypa ner i en tunnelgång för att sedan krypa upp ca 100 meter längre bort – avböjde dock erbjudandet. Jag hade inte ens accepterat att krypa 10 meter - det räckte med att titta in.

Ett problem var förvisso tillgången till syre i tunnlarna. För att inte röja var tunnlarna fanns gjorde man mycket små lufthål i marken. Se vid sidan av vår guides fot.

Det tog en tid för amerikanarna och den sydvietnamesiska armén att hitta tunnelsystemet, ett sätt man försökte på var att träna hundar att söka efter dofter från nordsidans soldater. Detta möttes med att man lade ut peppar runt lufthålen eller lade persedlar från döda fiendesoldater vid hålen. Kunde man tvättade man sig med amerikansk tvål, just för att förvilla hundarna. Försöken med hundar blev ett misslyckande.

Odetonerade bomber plockade man försiktig isär, använde sprängmedlen till försåtminor medan metallen i bomberna smiddes om till vassa spetsar som kom till användning i de otal försåtfällor som byggdes. Både i tunnlarna för att skada de soldater som skickades in och ute i naturen. Där stålet inte räckte till, vässades bambu i stället. Sydsidan lyckades aldrig med trupper ta över tunnelsystemet, i stället vidtogs i krigsslutet en massiv bombning. Men då var kriget redan förlorat.

Vi fick en uppgift om att ca 16.000 från nordsidan dödades medan sydsidans förluster här i Cu Chi uppgick till närmre 22.000 soldater. Enligt vår guide finns det delar av tunnelsystemet som är ”förbjudet område” både för vietnameser och utlänningar. Har det fungerat under två krig, så kanske man för säkerhets skull håller det i ordning.

Besöket i Cu Chi var mycket intressant och det var svårt att inte dra vissa paralleller till vad vi nu upplever i Afganistan och Pakistan. Den reguljära krigsmaskinens oförmåga att klara ett gerillakrig.
En liten dålig eftersmak gav dock besöket. Man förevisade bl a de vapen, både handeldvapen och andra, som kommit till användning i striderna mellan nord och syd. Och det är ju ganska förståeligt. Men ….. mot en avgift kunde man få möjlighet att skjuta med några av vapnen. Och dessvärre var det många som ville det. Den saluten tycker jag man kunde besparat de 38.000 döda – men det är klart: utländsk valuta är efterfrågad.

Så var det dags att lämna Cu Chi för att ta oss till provinshuvudstaden Can Tho, där vi skulle äta middag och övernatta. Och det gjorde vi för att samla krafter inför morgondagens tur i Mekongdeltat och återresa till Saigon.

På vägen upp till Can Tho såg vi för första gången en gummiplantage, kilometer efter kilometer av snörräta rader av gummiträd. Då kändes det att vi var långt borta från Sverige.

PS. Med hänvisning till vår guides ungdom: Vill du läsa en mycket bra bok (lär vara filmad) om en självupplevde berättelse om en ung kvinnas uppväxt i en by utanför Da Nang, en bok som mig gav mycket om vietnamesiskt tänkande och liv, men som för henne bl a innebar ett liv med splittrad familj, misshandel och övergrepp från soldater både tilhörande såväl nord- som sydsidan, emigration och återkomst, då kan jag rekommendera ”When heaven and earth changed places”. Inköpt hos Ad Libris. DS
 

Intryck från Vietnam 6 – matlagning

Så var det då dags för matlagningsdagen i Hoi An. Tidig frukost på hotellet, vi skulle möta upp på en restaurant ner i gamla staden redan 08.00. Och det gjorde vi, tillsammans med två kvinnliga lärare från Australien, två dito från New York, ett australiensiskt par, där mannen hade forskarkollegor i Lund och Örebro och så vi tre. Alla lika förväntansfulla.

Vi promenerade till bussen, den fick ju inte köra in i gamla staden, och åkte ut på landet. Första anhalten var en stor, ekologisk grönsaksodling.

Snörräta rader, där olika slags grönsaker odlades i en fin sandjord som låg på en bädd av sjögräs. Inga kemikalier här inte. För att minska angrepp från insekter hade man grävt en liten damm där fiskar var inplanterade. Vattnet lockade insekterna bort från grödorna och fiskarna hade kalas. Här gällde sålunda devisen: den enes död blir två´s bröd.

Guiden berättade att varje vuxen familjemedlem kunde disponera 200 kvadratfot mark för odling, d v s knappa 20 kvadratmeter, och att dispositionsrätten kunde gå i arv. De långa smala ”tegarna” påminde mig om hur det enligt gamla kartor kunde se ut på svensk landsbygd innan ”storskiftet”.

Besöket avslutades med en avsmakning av några produkter och bussresan fortsatte. Nu skulle vi in till marknaden och införskaffa råvaror inför kursen.

På vägen in mot marknaden såg vi på avstånd två tentativa leverantörer av vissa råvaror.

Menyn skulle bestå av
• Kött- och risnudelsoppa med pickles
• Grillad kyckling med bananblomssallad
• Räkor med citrongräs i bananblad
• Dillkryddad fisk i lerkruka

Det innebar att inköpen företogs både i grönsaksavdelningen,

fiskavdelningen

och köttavdelningen,

varpå vi fortsatte till Red Bridge Cooking School där vi skulle leka kockar för en dag.

Och jobba för maten fick vi verkligen göra – ett jobb med många skratt både oss elever emellan, men också från de fyra assisterande vietnamesiska kockarna. Inför varje rätt fick vi alla olika uppgifter, några hackade vitlöken, andra chilin, några skar till kycklingen, andra passade köttgrytan och bananbladsgrillen.

Men det var två aktiviteter som vi alla var ”tvungna” att utföra. Det var tillagningen och paketeringen av räkor i bananblad (recept nedan eftersom det var den rätt jag tyckte bäst om och som lättast kan göras hemma) och tillverkningen av nudlar.

Det är Charlotta som plåtat mamma som nudeltillverkare. Och jag må säga att vi alla var stolta och mycket nöjda när vi efter avslutad kurs satte oss vid ett långbord och avnjöt våra rätter tillsammans med en sval öl.

Efter måltiden var det dags för återfärd till Hoi An dock icke med buss utan med båt. En mycket smal och ranglig båt kom upp till bryggan vid skolan och det var bara att embarkera. En stol utefter vardera relingen, en mycket smal gång mellan de löst stående stolarna. Precis som på flygplan i gamla tider var det väsentligt att viktfördelningen var någorlunda jämn. Och eftersom några av deltagarna begåvats med en ordenlig övervikt, krävdes det en del omflyttningar innan skepparen ansåg att båten var säker nog för att lämna bryggan.
Flytvästar – vadå´?

Vi hade en fin tur tillbaka på floden. Mätta och välmående, ingen sjöhävning, inga strömmar, inte ens vågsvall, bara en härlig återresa där vi passerade fiskarfamiljer som drog ihop till hushållet.

Den uppmärksamme/-a noterar kanske "ögat" i båtens för. Alla båtar i Vietnam har ett öga i fören, utseendet varierar från region till region. Ögat är båtens ekolod och radar, en ande som för skepparns räkning håller utsikt både framåt och nedåt. Många fiskare och skeppare börjar sin dag på båten med att be för och till sin "radar".

Dagens tema var ju mat och när vi kom i land i centrum av Hoi An, vad sprang vi då på om inte några väninnor som intog en tidig middag vid kajkanten.

Och temat mat upprepades då vi på promenaden tillbaka till vårt hotell tog en sväng förbi Hoi An´s egen marknad där såväl kommersen

som ätandet pågick för fullt. Även marknadsförare måste ju äta.

Nöjda och belåtna kom vi tillbaka till hotellet, slappade och började förbereda oss för fortsättningen. Mekongdeltat och nyårsfirande i Saigon.

Här kommer receptet:

Räkor i bananblad, 4 personer (OBS ! Mycket fri översättning)
• 200 gram rensade, okokta, dvs råa räkor
• 2 stjälkar citrongräs
• 2 charlottenlökar
• 1 vitlöksklyfta
• ½ färsk chili
• ½ tesked peppar, salt resp.socker
• 2 teskedat vegetabilisk olja
• 2 Bananblad (bananblad finns ju inte tillgängliga i Sverige, men enligt kocken kan man lika bra svepa in rätten i tätslutande aluminiumfolie inför grillningen. Den av Silvergens läsare som är lycklig nog att få tag i bananblad, kan sända en mail till red.silvergen@gmail.com så sänder jag en beskrivning på engelska över hur man sveper in anrättningen tättslutande.)

Ta bort grässtjälkarna och hacka kärnorna tunt , lägg i en mortel. Skär lök, vitlök och chili i små bitar, lägg även dem i morteln. Slå på peppar, salt och socker, ”mortla” blandningen ordentligt. Tillsätt oljan.
Rör ihop räkorna med blandningen, fördela den i fyra portioner i folie. Se till att folien är helt tättslutande. Grilla 7 minuter på var sida.

Serveras med en dipsås bestående av
• 1 tsk salt
• 1 tsk grov svartpeppar
• 1 tsk socker
• Saften från en pressad lime

En reservation: jag har ännu inte gjort rätten ifråga här hemma, det är liksom inte lockande att nu tända grillen, men nå´n gång blir det väl sommar igen.
 

Intryck från Vietnam 5 – Hoi An

Natten till juldagen väcktes vi av kraftiga regnskurar och något oroliga magar. Det var ju faktiskt en annorlunda julmiddag vi avnjutit. Men vad spelar en orolig mage för roll när man skall ta ett flyg till Da Nang?
Taxin till flygplatsen var förbeställd – och den kom i tid. Men det verkar vara någon form av universell yrkesetik, eller snarare brist på sådan, hos vissa av dessa yrkesutövare. När vi packat in oss så dök det plötsligt upp en ny chaufför – den som hämtat oss tänkte tränga in sig i baksätet. Vi hade dock ingen lust att befordra fripassagerare från Hanois centrala delar till flygplatsen, varför den tillkommande chauffören fick kliva av och den ursprunglige tog över.

Han var något exalterad under resan, men kunde i alla fall berätta att han var yngst i en barnaskara på 10, pappan var pensionerad från armén och mycket fattig. Själv hade han hustru och två barn, vilka bodde i en by några mil från Hanoi, samma by som de nio syskonen och föräldrarna. Själv arbetade han 10 timmar per dag, var ledig 4-5 dagar per månad, då han åkte hem till familjen. Han återkom ständigt till den fattigdom som rådde och hade han inte försökt ta ”en innersväng” på oss med extrapassageraren, så hade det kanske blivit litet extra dricks. Så blev dock ej fallet.

Air Vietnams Airbus 320 avgick fullbokad på tid och efter ca 40 minuters flygning landade vi i Da Nang. På flygplatsen fanns fortfarande de välvda små hangarerna för amerikanarnas stridsflyg kvar, Da Nang var ju den stora flygbasen under kriget.

Men det var ju inte till Da Nang vi skulle, målet var Hoi An, ca 45 minuters bilfärd från flygplatsen. Hoi An är verkligen en stad med anor. Man tror att staden grundades på 200-talet f. Kr av Champa-folket som ursprungligen kom från Java. 400 år senare hade Hoi An utvecklats till det kommersiella centrat i provinsen. På 1500-talet kom portugiserna och Hoi An utvecklades till att bli den mest betydande handelsstaden i sydkinesiska sjön. Och så förblev den, på 1700-talet ansågs den av såväl kineser som japaner vara den mest betydelsefulla handelsplatsen i Sydöstasien. Sedan flera år tillbaka finns den nu på Unescos världsarvslista.

Men vi var inte där i affärer. Vi var där för några dagars avkoppling i en ”lagom” stor stad, där det var apostlahästarna som skulle vara fortskaffningsmedlet. Och det kommer det sannolikt att vara för besökande turister i alla fall i några år till. Men sedan?

Bilresan från Da Nang till Hoi An blev en något skrämmande upplevelse av en sannolik, kommande turistöveretablering. Landremsan mellan den fyrfiliga motorvägen och havet var på många ställen en enda stor byggarbetsplats. 10-våningshotell avlöste inhägnade bungalow-områden. Redan fanns två golfbanor på plats, en bar Colin Montgomerys namn, den andra Greg Normans. Många investerare kommer från Kina, med även den amerikanska hotellkedjan Hyatt-Regency hade sin skyltar uppe. Chauffören som hämtade oss berättade att man t o m flyttat en hel begravningsplats för att få plats för hotellbyggnation - detta i ett land som vördar, för att inte säga avgudar, sina anförvanter.
Och visst förstår man. Turism ger många arbetstillfällen och inflöde av utländsk valuta. Men att bygga hotell är en sak att driva en framgångsrik servicenäring är något annat. Den som idag besöker de östliga delarna av Tyskland kan ganska lätt konstatera att en politisk satsning på turism automatiskt inte innebär ett i praktiken omedelbart förverkligande av högtflygande serviceambitioner. Dessutom, är det något som både är konjunkturkänsligt och miljöovänligt så nog är det massturism. Men som sagt: vad är alternativet? Jag är glad att vi hann besöka Hoi An i tid.

För Hoi An är en härlig stad. En gammal stadskärna ner mot floden, där motortrafik är förbjuden, eller som det stod på gatuskylten ”primitive vehicles allowed” Motorcyklar är inte
primitive, däremot vanliga cyklar, varför man kunde ta sig fram och njuta av det man såg i stället för att ständigt följa trafiken.

Och vi såg mycket. Hur man lade ut sina nudlar för torkning

Det härliga gamla templet

med sina tydliga ordningsföreskrifter.

Dagiset som inte bara marknadsförde sin pedagodik

utan också den vietnamesiska formen för vår kostcirkel.

Mormodern som agerade barnvakt i dotterns galleri.

Väldigt mycket av ”konsten” var plagiat av någon känd vietnamesisk konstnär, jämför våra svenska utgåvor av fiskargubben med hatt, zigenarflickan m.m.
Men vi hittade också alldeles fantastiskt konsthantverk. Ungdomar som, sittande i rader som i gamla engelska väverier satt och sydde tavlor, otroligt vackra och med ett djup, en lyster som inte kan beskrivas. Dessvärre rådde fotoförbud, men vad de presterade finns kvar på våra näthinnor.

När vi var i Hoi An så var översvämningarna i Queensland den stora nyheten. Inte har vi läst om några översvämningar i Hoi An, men inne i ett gammalt japanskt hus, hade man på sitt sätt årsvis registrerat vattennivån under de senaste årens översvämningar. OBS! Väggen är en innervägg. Det är ju inte så konstigt att den är algbemängd.

Och så återigen, dessa initiativ och verksamheter för de som har det svårt. Inom organisationen Reaching Out Hoi An produceras handarbeten av olika slag, väskor, dukar, täcken etc. och allt av ungdomar som har olika former för mentala handikap. Som t ex. denna flicka:

Och vad som var så fantastiskt. Man talade inte om de unga som ”disabled”, de är ”other- abled”. För vissa en lek med ord – för andra en verklighet och en chans till ett eget liv.

Och när Charlotta och hustrun gjorde en shoppingrunda tog jag mig en promenad och hamnade mitt i en tävling/uppvisning i vietnamesisk kampsport av ungdomar på platsen framför den byggnad som höll på att omvandlas till ett krigshistoriskt museum. Det fanns både kantdomare och huvuddomare på ett podium och kamperna framfördes med trumackompanjemang. Vi var många som njöt av tävlingen.

Vi hade härliga dagar i Hoi An. Lagom varmt, kortärmat och shorts. Och betydligt mer kryddad mat än i Hanoi. Det enda som störde sinnesfriden var horden av 8-10-åringar, som på kvällarna, ganska så påträngande, försökte sälja krimskrams när vi satt ute och åt på någon restaurant. Säljförsöken kunde man väl stå ut med, men när vi såg hur barnen efter misslyckade affärer gick tillbaka för att avge säljrapport till äldre personer som höll sig i bakgrunden, då hade vi ”bara” förhoppningen att det var sina föräldrar de rapporterade till. Dessvärre var det nog bara förhoppningar i vissa fall. Gatubarn är inte sällsynta.

Charlotta hade bestämt att vistelsen i Hoi An inte bara skulle vara en ren avkoppling. Vi skulle också gå en vietnamesisk matlagningskurs, inrymmande såväl införskaffande av ingredienser på marknaden som tillagning av en 4-rätters måltid. Och det gjorde vi. Återkommer härom.
 

Intryck från Vietnam 4 – julafton

Julafton 2010 – första julen som vi inte firat tillsammans med hela familjen – hur skulle det bli? Vi var dästa och trötta efter gårdagen, det fick bli en lätt frukost.

Dagens huvudmål var, förutom julmiddagen, Den store hjältens, Ho Chi Minhs, mausoleum. Ho som ledde självständighetskampen mot Japan och mot Frankrike och kriget mot USA.

Ho som hann att dö 1969 innan Vietnamkriget var slut, som önskade bli kremerad efter sin död, men balsamerades för att presenteras på lit de parade (en nationalhjälte kan man väl inte elda upp), som vägrade att bo i presidentpalatset.

Vi fick bara se mausoleet från utsidan. Det var inte öppet för allmänheten. Det berättades att Ho Chi Minhs kvarlevor varje år under vintern förs till Moskva för restaurering. Sannolikt hade han rest dit för sin årliga döda hjältars make-over, därav stängningen.
Så vi fick nöja oss med att beskåda den imponerande byggnaden från utsidan. All biltrafik på den sexfiliga gatan framför mausoleet var förbjuden, vi förmodade att gatan primärt är till för militärparader vid högtidliga tillfällen, med tillhörande demonstration av vapenmakt.

Från mausoleet promenerade vi till presidentpalatset, en byggnad sannolikt från den franska kolonialtiden, liksom många kringliggande byggnader hysande olika ministerier. Även för presidentpalatset gällde Tillträde förbjudet, däremot var parken runt palatset öppen och där rensades och planterades det för fullt inför Tet.

Ett av Ho Chi Minhs ”varumärken” var att leva spartanskt, så som den vanlige vietnamesiske bonden levde. Därför bodde han inte i presidentpalatset, istället flyttade han in i en mindre tjänstfolksbostad vid tjänstebilgaraget.

T o m hans bilar var ”uppstoppade”, fast på bilars vis. En Peugeot kände vi igen (att åka runt i en fransk bil efter vad som hände under den franska kolonialtiden kan verkligen tolkas på många olika sätt), liksom en Moskvitch, dessutom sannolikt en Rysslands Cadillac, en svart Zis (mera naturligt med tanke på vilka som stod för vapenleveranserna under kriget med amerikanarna).

Men t o m tjänstefolksbostaden upplevde han som för prålig, varför han lät uppför en bostad som, i alla fall till det yttre, ser ut som en på landsbygden vanligt förekommande bostad. Ett hus som vilar på pålar ( bra lösning vid översvämningar), med boendedelen en trappa upp. På landet hyser undervåningen oftast ett husdjur, olika redskap eller utsäde, Ho Chi Minhs bottenvåning hyste ett stort konferensbord. Var det månde här de stora besluten fattades?

Bostaden hade via en tunnel direktförbindelse med ett skyddsrum. Sannolikt kom den tunneln till användning åtskilliga gånger.

Med taxi fortsatte vi sedan upp till Operan, även den en byggnad med fransk prägel. Också den stängd.

Uteserveringen mitt emot var dock öppen, något vi tacksamt noterade, innan vi tog steget ut på det närliggande turiststråket. Och där dök de upp, skoputsarna, vykorts-,frukt-, krimskrams- och piratkopieförsäljarna, som vi hittills förskonats från. Dock, till skillnad från sina kollegor i väst- och arabvärlden nöjde de sig med ett nej. Men det blev många som fick ett nej i gengäld.
Innan lunchen gjorde vi en liten shoppingtur till en av butiker som enbart säljer produkter gjorda av minoritetsfolk. Otroligt vackra och färggranna produkter. Det blev några lackarbeten, skopåsar och småväskor att medföra hem.

Efter lunch på sta´n åkte vi hem för att vila, duscha och ladda inför vår julmiddag. Vietnameserna firar ju inte jul, men det var i alla fall några restauranter och butiker som uppmärksammade vår helg och Charlotta hade i god tid bokat en ”gala-middag” för tre.
Men innan glöggkryddorna och rödvinet plockades fram skulle vi Skypa. Vi ville ju önska våra hemmavarande två barn med make/maka och barnbarn, som gemensamt firade med svärföräldrar och syskon, en God Jul.

Och det funkade. Visst, bilderna var inte knivskarpa, men vi både såg och kunde prata live med dem Vietnam-Sverige. Vi är lika imponerade varje gång vi skypar. Att det dessutom är kostnadsfritt gör ju inte saken sämre. Så tack vare Skype kändes det, om inte som inledning på en vanlig i julafton, så i alla fall som en antydan därtill.

Glöggen satt fint, en fin inledning på ätandet som ägde rum på Green Mango nere i centrum. Och där åt vi gott, ävensom dryckjomen var välsmakande. Förvisso inget svenskt julbord med sill, dopp och skinka. Men vi saknade det inte.
I stället njöt vi av en 4 rätters måltid, som inleddes med ännu ett glas glögg, fortsatte med rökta pilgrimsmusslor, en kastanjesoppa med persilja, en huvudrätt där hustrun valde havsaborre, vi två andra lammfilé och som avslutning en mangobrulée med ett glas mousserande därtill. Och däremellan två små sorbeter. Så nog firade vi jul alltid. Och när vi lämnade restauranten, vem mötte vi då om inte en vietnamesisk jultomte som skickade med oss var sin liten julklapp.

Nöjda och belåtna kom vi hem och började förbereda oss för morgondagens tidiga flyg till Da Nang, f v b Hoi An.
 

Intryck från Vietnam 3 – Hanoi igen.

Morgonen mötte oss med soldis och drygt +20 grader, som en svensk sommardag, mitt i Vietnamvintern. Vi 10-tiden knackade allt-i-allon Ha på för att städa, diska och ta hand om tvätten. Och laga mat om vi så önskade. Charlotta ärvde henne när hon tog över lägenheten. Ha arbetar 3 timmar per dag, 5 dagar i veckan. För det får hon 100 USD i månaden + en extra månadslön som bonus vid vietnamesiska nyåret Tet i februari. Det är en hyfsad lön för den arbetsinsatsen, 100 USD är ca 2.000.000 dong, den vietnamesiska valutan. Som jämförelse kan nämnas att en taxichaufför berättade att hans hustru tjänade ca 2.500.000 dong per månad för 6 timmars industriarbete per dag.

Vi överlät diskandet till Ha och tog en taxi till vårt första utflyktsmål, Botaniska trädgården. Eftersom det var vinter och icke blomningstid pågick arbetet för fullt med att gräva upp utgångna växter och plantera nya, så att blomsterprakten skulle vara fullständig till Tet-festligheterna. Det var nästan bara kvinnor som skötte dess sysslor.
 

Även om det inte fanns några vackra blommor att titta på lystes ändock trädgården upp av ett antal brudpar. Inför ett giftermål (själva vigseln är bara en formell registrering hos myndigheterna) är det vanligt att brud och brudgum, ofta i lånta kläder, låter fotografera sig i en vacker eller pompös miljö. Rikemansbarn väljer oftast den senare miljön, t. ex ett välkänt lyxhotell. Personligen tycker jag att miljön i Botaniska trädgården är mycket mer romantisk och vi var inte ensamma om det. Vi såg vi inte mindre än 5 olika brudpar, vart och ett beledsagat av vänner, fotograf och ljussättningsassistent.

Från Botaniska trädgården tog vi oss med taxi (enda sättet at ta sig fram om man inte föredrar motorcykelkörning) till katedralen i centrum. Dessvärre var den stängd, men utanför kyrkan höll man på att bygga upp en jättejulkrubba, ett bygge som noggrant studerades av passerande vietnameser.
Innan det var dags för lunch hann vi med att göra några mindre inköp. Charlotta köpte ölglas, vad gör man inte för en pappa på besök! Själv gick jag in i en butik som specialiserat sig att sälja nytryck av gamla revolutionära affischer. Jag köpte en med ett antal grisar på, hustruns favoritdjur, och med den lockande uppmaningen (fritt översatt): Låt djuruppfödning bli Vietnams viktigaste produktion.

Efter lunch hos Mme Hue, en bland västerlänningar populär restaurant, var det dag för kroppsvård inför julaftonen. Medan damerna fick manikyr, lät jag klippa mig (så fin i håret har jag inte varit på många år), en klippning som även inrymde hårtvätt och massage av såväl hårbotten som axlar. Allt till ett pris av knappt 200 kr, tips och manikyristernas insatser inräknade.

Nagel- och hårfagra styrde vi så kosan till Hanoi Hilton, amerikanarnas benämning på det fängelse som under vietnamkriget härbärgerade främst nedskjutna amerikanska flygare. Den mest kände internen är väl Obamas konkurrent till presidentposten John McCain.

Hanoi Hiltons historia är gammal. Fängelset tillkom i slutet av 1800-talet, byggt av fransmännen som då var herrar på täppan. I takt med att den vietnamesiska frihetsrörelsen växte och blev mer aktiv byggdes fängelset ut till att bli ett av de största fängelserna i franska Indokina. Numera är det ett museum.

En avdelning ägnas åt hur de vietnamesiska upprors-männen/-kvinnorna hade det, fastspända i långa rader, t om en giljotin fanns uppmonterad, placerad utanför de speciella dödscellerna. Även en fotoutställning över avrättade frihetskämpar ingår.

Den andra delen som omspänner åren 1964 - 1973 visar hur de amerikanska flygarna togs om hand. Egna sängar, läkarvård, möjligheter till julfirande på amerikanskt vis, baseball etc. etc.

Bilden ovan visar när John McCain erhåller läkarvård. Att den vården ev. kan ha varit betingad av den misshandel (isoleringscell i två år och uppbrutna arm- och benbrott) han utsattes för när han, med hänvisning till att krigsfångar bör släppas fria i den ordning de tillfångatagits, vägrade att låta sig utväxlas, då hans far hade utnämnts till befälhavare för de amerikanska trupperna i Stilla Havet, framgick inte. Att det är segraren som skriver historien är ju välkänt sedan urminnes tider.

På vägen hem kunde vi se dels nya motiv på mosaikmuren, dels hur man använder barn som krockkuddar. Föräldrarna kör oftast med hjälm – det kräver lagen – för barn finns inte motsvarande krav.

Något som vi funderade på då vi kom hem, vi var lata och beställde hem kryddig indisk mat, var att vi, trots att det finns i alla fall två generationer som upplevde vietnamkriget och som fortfarande lever, så har vi inte sett några invalider eller på annat sätt krigsskadade på gatorna. Och de måste ju finnas, med tanke på de fruktansvärda bombningarna, växtgiftsspridning och andra liknande aktiviteter som amerikanarna ägnade sig åt. Var finns de? Inlåsta i hemmen? Gömda på institutioner? Vi vet inte, vi såg dem i alla fall inte och dumt nog frågade vi aldrig. Besöket på Hanoi Hilton gav litet tunga tankar inför julaftonen.
 

Intryck från Vietnam 2 – Ha Long Bay

Om man besöker Hanoi är en utflykt till Ha Long Bay nästan ett måste. Över tretusen trolska öar i Tonkinbukten, 4-timmars bilresa från Hanoi. Charlotta bjöd oss på 2-dagarsresan med övernattning på båt som en försenad 70-årspresent. Det var bara att tacka och ta emot.

Bilresan var ett äventyr i sig. Vi hämtades tidigt av en minibuss som dessutom plockade upp en australiensisk pappa på sommarlov med sin 10-årige son. Eftersom vi åkte ut från Hanoi var trängseln med de tvåhjuliga farkosterna begränsad, in mot sta´n däremot stod all trafik stilla. Vi kom snart ut på en trefilig motorväg och då fick vi en lektion i bilkörning på vietnamesisk landsbygd.
Man körde inte särskilt fort, ca 80 – 90 km i timmen, men så gott som alla, lastbilar, bussar och personbilar, alla envisades med att köra i den vänstra filen av de tre. Den högra användes av tvåhjulingarna, och filen i mitten verkade vara reserverad för omkörning. Och hur det än var, så fungerade det även om det ibland blev en del häftiga inbromsningar.

Det skulle visa sig vara en bra stretching för hjärtat när vi senare lämnade motorvägen och tog oss fram på en vanlig landsväg. Där övergick körningen mer till en vietnamesisk form av chicken-race, dvs man körde om – även om det var möte på gång och med ett oupphörligt blinkande, därmed signalerande att de mötande borde flytta på sig.

Ju större fordon vi mötte, desto större var kraven på att det var vi som skulle flytta på oss. Och vi mötte många, mycket stora, långtradare. I gengäld hade vår chaufför samma krav när han körde om och fick möte. Och det fungerade, trots chaufförens klara ovilja att inför omkörningen växla ner för att få bättre acceleration. Samtidigt fick hjärtat en bra övning i att under en längre, samman-hängande, period vistas i halsgropen.

Innan vi gav oss av, hade jag i Vietnam News läst att transportministern stolt förklarade att man räknade med att antalet döda i trafiken under innevarande 12-månadersperioden skulle minska med 47 personer jämfört med föregående 12-månadersperiod, och detta trots att antalet fordon ökat med drygt 12%.
För mig kändes minskningen dock mest som felräkningspengar eftersom det totala antalet
trafikdödade på ett år var drygt 12.000, dvs ca 33 per dag.

Så kom vi då fram till Ha Long Bay och där väntade vår båt. Charlotta hade valt en liten båt, 5 personers besättning och plats för max 14 personer i 7 hytter, alla med egen dusch. Vi var elva personer, 3 franska par, våra två¨australiensare och vi tre. Och så vår guide. Toppen.

Utefter hela kajen höll man på att bygga det som såg ut som semesterlägenheter en masse. Ännu tycktes ingen ha flyttat in och det tackade vi för. När de är fullbokade då är det massturism som kommer att gälla. Dessvärre.

Så fort vi lagt ut serverades en trerätters lunch inkluderande den allestädes närvarande nudelsoppan. Vi koncentrerade oss inte speciellt mycket på maten, vi bara njöt av de scenerier som passerade runt omkring oss.

Den ena spännande och trolska öformationen avlöste den andra, vid varje gatt väntade man att det skulle dyka upp om inte ett sjörövarfartyg så i alla fall ett sjöodjur.

Dock icke. I stället såg vi fiskare som makligt och avslappat lade ut sina nät, överlastade små fraktbåtar och de små flytande byarna. Området har nämligen förklarats naturskyddat, vilket medfört att fiskarena inte längre får bo kvar på land, varför de helt enkelt flyttat sina bostäder till havs. Havet är ju deras åker.

Till en början var vädret disigt, men efter hand klarnade det upp och vi kunde sitta på däck i skjortärmarna och njuta av scenerierna.. Mitt i den vietnamesiska vintern. Ett sån´t försenat 70-årsfirande!

Vi var inte den enda båten på utflykt. När vi på natten ankrade upp i en vik, kunde jag räkna till inte mindre än 47 utflyktsbåtar i vattnen runt oss. Totalt lär det finnas inte mindre än 500 utflyktsbåtar i området, något som märktes då man såg vad som flöt runt i vattnet. Massturismen är redan etablerad, främst av kineser, australiensare och fransmän.
Men vi 47 störde inte varandra, inte ens de stora utflyktsbåtarna hade gäster som önskade tillbringa kvällen och natten med karaoke, något man lär kunna råka ut för om man väljer en stor båt med många gäster från Kina. Så efter middagen blev det tidig nattning för att vi i stället skulle gå upp tidigt och vid 6-tiden avnjuta soluppgången.

Och det gjorde vi. Det var tyst och lugnt och vi kunde stå på däck och se dagen vakna, en härlig batteriladdning efter flygresan och introduktionen till Hanoi.

Efter frukost var det dags för besök i Grottan. Hela området är ju gammal vulkanisk mark och då finns det givetvis spännande grottor att besöka. Nära vår ankringsplats fanns ett stort grottsystem, välupplyst och anpassat för 70-åriga ben. De drygt 250 trappstegen upp till ingången var det mest krävande inslaget. Där inne kunde vi strosa omkring och njuta av droppstenformationer som både gav otroliga skönhetsupplevelser (omöjliga att fotografera) men också associationer av skilda slag. Bara tanken på ett grott-Dalhalla gavs ljuvliga rysningar.

Vår guide berättade att under kriget hade detta grottsystem tjänat som en tillfällig depå för vapensmugglingen från norr till söder något som kallsinnigt noterades av vår grupp. Men när han i direkt anslutning till detta pekade ut några stora stenblock som för 10 år sedan rasat ned från taket på grund av ett jordskalv i området, skedde en märkbar förändring i gruppens upplevelse av grottsystemets skönhet. Klaustrofobi är sannolikt mer frekvent förekommande än agorafobi. När vi kom ut i friska luften var det flera som tog ett djupt andetag och som bara njöt av den vy som mötte oss.

Väl tillbaka på vår båt fick vi möjlighet att paddla kanot och/eller ta ett bad (risken för förgiftning är sannolikt betydligt större än för drunkning). Intetdera alternativ kändes lockande, så vi avnjöt ett par timmar i sköna stolar på akterdäck, njutande sol, medhavd litteratur och en kall öl. Livet har sina sköna stunder!

På återresan till hamnen i Ha Long Bay upptäckte vi att vi sannolikt befann oss i ett synnerligen gott sällskap.
På långt avstånd kunde vi nämligen urskilja ett passagerarfartyg som snarast tycktes var byggt för lyxkryssningar i Karibien. Vi såg ett otal.våningar, dvs däck, men vad som var mest intressant var att på akterdäck fanns något som troligen var en stor moské. Vi bestämde oss, efter konsultation med vår australiensiske pappa, för att det verkligen var en moské och inte en stor radaranläggning på ett enormt kustbevakningsfartyg. Därigenom kunde vi konstatera att vi sannolikt seglat i samma vatten som någon prins från Saudi-Arabien eller kungen av Brunei. Det du Carl Gustaf, det har du väl inte gjort, men det har vi!

Återresan till Hanoi företogs enligt samma trafikregelverk som utresan, men med hjärtat placerat närmre sin ordinarie plats (vanans makt är stor). Och när vi körde in på den stora leden in till centrum och där kunde studera den 4 km långa mosaikmur, som löper utefter huvudgatan in till centrum, skapad av skilda byar/grupperingar/minoriteter inför stadens 1000-årsfirande, då kände vi oss faktiskt som hemma.

Middagen intog vi på en ukrainsk restaurant på promenadavstånd från Charlottas bostad. Enligt fullständigt obekräftade rykten i västkretsar ägs och drivs restauranten i fråga av medlemmar i den ukrainska maffian som gjort stora investeringar i vietnamesisk servicenäring. Vi fann dock varken bredaxlade bodygards i lokalen eller handgranater under stolarna, däremot vänlig, serviceinriktad personal och god mat, varför ryktena fortsatt är obekräftade. Promenad hem i behaglig värme och sedan i säng eftersom morgondagen väntade med ytterligare utforskning av Hanoi.
 

Intryck från Vietnam 1 - Hanoi.

Så bar det då iväg. Från ett Sigtuna i -10 till ett Hanoi, som tog emot oss med + 18, via Helsingfors och Hongkong. På flygplatsen möttes vi av en skylt, precis som bemärkta personer brukar mötas av en chaufför som har deras namn på en skylt. Men på vår skylt stod Mamma och Pappa, och bakom skylten stod vår äldsta dotter Charlotta. Stora kramen, in i en taxi och hem till hennes lägenhet i centrala Hanoi.. 19,5 timmars resa från dörr till dörr var avslutad.

Vi bjöds på, av Charlottas allt-i-allo Ha gjorda, ljuvliga hemlagade vårrullar, ett litet glas risbrännvin och en kall öl som välkomstmåltid. Därmed var pinnätandet introducerat – det fungerade hyfsat. Vi slappade och njöt. Sedan bums ner i dubbelsängen på loftet och Morfei armar omslöt under åtskilliga timmar.

Frukost med färskt grovt bröd, medförd lagrad herrgårdsost (förhandsbeställd precis som Kalles kaviar, grönsaksbuljongtärningar, glöggkryddor m.m.), tillsammans med frisk vattenmelonjuice och vietnamesiskt kaffe, som antydde både doft och smak av choklad. Det grova brödet blev vår första kontakt av flera med olika former för småskalig utlandshjälp i privat regi. Bageriet Donkey Bakery har som policy att endast anställa vietnameser som är döva eller hörselskadade.

Dags för en första bekantskap med landets huvudstad med ca 6,5 miljoner innevånare varav 2,5 i centrala staden. Hanoi – staden innanför floden. Vietnameserna själva skriver Ha Noi.

Det första intrycket var att alla 2,5 miljoner centralboende var ute samtidigt, på samma gata och på ett tvåhjuligt motorfordon, ofta bärande minst två passagerare. Och att åkandet nödvändigtvis måste ackompanjeras av ett ständigt signalerande.
Men promenaden gav också så mycket mer. Vi började med att promenera ner mot de två sjöarna. En av dem känd för att det under Vietnamkriget var där den blivande president-kandidaten John McCain fiskades upp och internerades efter det att hans bombplan skjutits ned (återkommer om detta senare).

Och där mötte vi blandningen mellan gammalt och nytt. På ena sidan sjön nybyggda höghyreshus som symboler för expansion, framtidstro, välstånd, status.

Vände man sig 180 grader på trottoaren fann vi det gamla, ännu genuina Vietnam. Odlaren som skötte sina citrusträd för leverans till hotell, företag, privatpersoner som en viktig prydnad i samband med firandet av det kommande vietnamesiska nyåret, Tet. (Minns ni krigsrapporterna från Tet-offensiven?)

Kvinnorna som skötte klädestvätten direkt på gatan.

Inte att förglömma blomsterförsäljaren som på cykel kom med sitt lager.

Nytt och gammalt i en skön förening. Det var det andra intrycket.

Vi hade tur. Vi hade förlagt vår promenad till den 16 dagen i den 11.e lunarmånaden, en dag då många vietnameser söker upp ett tempel för att där hylla sina förfäder. Och förfäderna, det behöver inte vara urgamla förfäder, en avliden pappa eller mamma räknas dit, hålls högt. Av gamla såväl som unga.

I templet nere vid sjön bars det till altaret fram den ena dignande fruktbrickan efter den andra, sedlar – både äkta och falska - lades fram, t o m Coca Cola-burkar överlämnades som offergåvor. Och väldigt många av givarna var unga par. Det tredje intrycket: motsättningen mellan hyllningen till anfäder och tron på något högre - detta i en centralstyrd, auktoritär kommuniststat.

Efter besöket vid templet var det dags för lunch och där mötte vi det andra exemplet på småskalig utlandshjälp.
Charlotta tog oss nämligen till restauranten Koto i centrala Hanoi. Den drivs av en välgörenhetsorganisation, etablerad 1999. Från början en liten sandwichbutik, nu en organisation som på olika håll i Vietnam tar hand om gatubarn och andra oförsörjda barn och ger dem språk-/ ekonomi- och yrkesutbildning inom servicenäringen. Som en bieffekt får ungdomarna både en social träning och, inte minst, en tillhörighet och ett egenvärde.

Nu har man kapacitet att samtidigt utbilda 200 ungdomar, men också ge dem nödvändig hälsovård, allt bekostat genom enskilda människors ekonomiska bidrag. Att uppleva glädjen och stoltheten hos ungdomarna som skötte serveringen och på detta sätt fått en chans i livet, gjorde att den lunchen smakade extra bra.

Introduktionen till Hanoi avslutades med ett besök i Litteraturens tempel, som härstammar från 1000-talet och är en hyllning till Confucius. Här utbildades de blivande lärde under 3 – 7 år bl a i att skriva poesi och deras framsteg mättes i svåra prov fyra gånger per år. En fantastisk anläggning, som förutom ett altare där Confucius tronar, på övre etaget hade statyer av tre, i Vietnam högt aktade kungar, alla kända  för sin bildning och för sina insatser i att utveckla landet. Två av dem levde på 1000-talet, den tredje på 1400-talet. Tala om en tidig kultur!

Efter besöket i Litteraturens tempel var det dags för återtåg till bostaden för att smälta intryck, äta en god middag och förbereda den kommande utflykten till Ha Long Bay.
 

Sverige i världen

Hustrun och jag firade jul och nyår hos vår dotter i Vietnam, 15 härliga dagar i en annan värld. Återkommer med våra intryck när själen kommit ifatt och vi sorterat såväl intryck som bilder.

En sak kan dock konstateras, Sverige är inte ett land som återfinns på löpsedlarna i Vietnam. Vi försökte följa nyhetsflödet genom att dagligen titta på BBC World och CNN ( sänt med en ½- timmas fördröjning för att censuren skall sköta sitt jobb) och via en daglig engelskspråklig tidning.

Vi två tillfällen stötte vi på Sverige i nyhetsflödet. Först var det BBC Worlds asiatiska sändning som meddelade att Per Oscarsson sannolikt omkommit i en brand, sedan var det Vietnam News som hade en artikel med den ungefärliga rubriken Old lady frozen to death in a castle (olyckan i Kalmar).

Det var allt. Ambassadnedläggningen fick vi reda på dels genom vår dotter som fick ett mail som valsade runt i svenskkolonien i Hanoi, dels genom en taxichaufför som körde oss till flygplatsen.

Om informationssituationen är bra eller dålig för vårt land får väl var och en avgöra, men visst får man en bra bild av Sverige i världen, när man förlitar sig helt på andra länders mediabevakning.

Dock. I den lilla staden Hoi An, nära Danang ( det var i Danang amerikanarna hade en stor flygbas under kriget) fick vi en härlig återkoppling till Silvergen.

Inte visste vi att en av våra populära bloggare bedriver verksamhet utanför Sveriges gränser.
 

Tre julhälsningar

Varje år sänder och mottar vi julkort. Slentrian kanske i vissa fall, men lika gärna kan det vara en varm och innerlig tanke bakom.
Hittills har det inte kommit så många julkort, men vi har fått tre telefonsamtal som, oavsett hur många julkort vi får, kommer att vara de tre bästa julhälsningar vi någonsin fått.

Samtalet med Olle, som trots en stor operation och efterföljande jobbig cellgiftsbehandling, berättar att han är mer oroad över hur han skall kunna sköta sitt jobb, än hur cancern eventuellt utvecklas.

Samtalet från Caisa där hon berättar att hennes konstaterade och behandlade lungcancer nu av läkarna ses som lyckligt åtgärdad och inte hotande ett fortsatt liv.

Samtalet från Maria, som glädjestrålande berättar att hennes framgångsrikt opererade levercancer enligt läkarna inte har spridit sig vidare till andra organ.

Förvisso har alla tre berättat att de kommer att stå under fortsatt kontinuerlig läkarkontroll, med den oro detta kan medföra. Så är det ju, ingenting kan tas för givet, men det gäller ju också oss andra, även om det så gäller ett förhöjt blodtryck eller ett åderbrock.

Kan man någonsin få bättre julhälsningar än dessa tre?

GOD JUL!
 

Bloggproblem

Anmaja meddelar att hon har problem med att skriva på vår blogg. Detta är enbart ett test, för att se om problemet gäller hela systemet.

Prövar därför också med en bild på vår nyhetstörstande sonson.

Bild- och text- liksom redigeringsfunktion tycks fungera. Därför Anmaja, skriv till info@silvergen.org om hur du gör, så får vi försöka reda ut vad som har hänt dig.

Wer eine Reise, 5...

Vi nosade bara på Braunschweig. Och det räckte, det vi såg gav ett mycket grått intryck och inbjöd inte till någon fördjupning. För efter att först ha suttit i stort sett still på en motorväg på grund vägarbete i en dryg halvtimma, för att därefter konstatera att avfarten till Braunschweig var avstängd, tog hustrun över GPS-funktionen och lotsade oss snabbt genom Braunschweig och sedan på fina, mindre vägar, som t o m bjöd på bevakade, fungerande, järnvägsövergångar, till Limburg. Inte staden med ost (den är belgisk) utan den tyska varianten.

Det blev en positiv överraskning. Att vi valt just Limburg som ett riktmärke berodde på att vi fått för oss att där fanns det korsvirkeshus. Och det gjorde det. Vingliga, charmiga, måleriska.

Men staden hade också en färggrann kyrka högt belägen.
Och interiören var trots exteriören så rogivande som man vill att en kyrka skall vara.

Ett av problemen med att ”vara på resande fot” är att hitta toaletter. Ett bra alternativ är då att besöka ett näringsställe. Vi hittade ett som både tillfredsställde vårt behov av vätska ut som vätska in. Där kunde vi även konstatera att Limburgarnas matvanor inte skiljde sig från landsmännens.

Vad sägs om rekommendationen på vårt ”tankställe”, viltkött med ett vitt vin därtill, visserligen torrt, men….

Vi åt inte i Limburg.

Färden gick vidare till Fritzlar, även den presenterad som en korsvirkesstad. Och nog var det så. Än mer vingliga och krokiga än husen i Limburg. Torget var imponerande med sina fasader, medan däremot turistbyrån verkade sjunga på sista versen.

Hotellet vi bodde på var något speciellt. Halva huset var hotell (bra standard) med restaurant och bar, andra halvan var ett privatdrivet äldreboende. Gemensam hiss för hotell- och äldreboende. De senare hade egna lägenheter i olika storlekar, och därmed olika avgifter. Inga ålderbegränsningar uppåt eller neråt (yngst var en 40-årig synskadad kvinna vars föräldrar inte orkade ta ansvar längre), könsblandat, tillgång till den vård och omsorg man som enskild individ kunde behöva.
Som hotellgäster åt vi frukosten i äldreboendets café och hotellets reception sköttes av äldreboendets administration. Att döma av anslagstavlorna ordnades en hel del aktiviteter för de boende. En annorlunda och intressant samverkan.

Efter vår hemkomst noterade jag i en artikel i SvD att i Tyskland drivs endast 6 % av vårdhemmen i offentlig regi, resten är privat drivna av de totalt ca 11.000 som finns. Av dessa privata driver organisationen Arbeiterwohlfart (Arbetarvälfärd) ca 55% med ca 150.000 anställda och 100.000 frivilliga volontärer. De senare levererar främst guldkanterna, d v s promenader, umgänge, musikunderhållning och fritidssysselsättning. Staten sköter finansiering och kvalitetskontroll, i övrigt skall staten hålla sig borta. De problem vi Silvergenare ev. utgör/kommer att utgöra vad det lider, kan förvisso mötas på olika sätt. Det svenska är kanske inte alltid det bästa.

Vid middagen på hotellet ( hustrun hönsbröst, undertecknad cevapcici, som jag inte ätit sedan jag i början på 60-talet, då jag för Vingresor utbildade färdledare i Dubrovnik), började vi summera de senaste dagarnas möte med Mosel, Ahr och vinodlingarna och ställde oss bl a frågan: Hur mycket tjänar en druvplockare på varje flaska vin vi köper här i Sverige?
Något svar fick vi förstås inte, men vi kunde konstatera att för varje flaska vi köper på systemet för säg 70 kronor, går ca 30 kr till skatt i Sverige (punkt-/alkoholskatt ca 15 kr, moms 14 kr). Då återstår alltså ca 40 kronor att fördela mellan Systembolag (avkastningen på eget kapital var 2009 16,1% jämfört med ägarnas krav om 7,2 %), importör/agent, transportör, tillverkare, odlare och slutligen plockare. Så inte kan det bli många ören per flaska vin man tjänar för slitet i de branta kullarna. Undrar om inte svenska staten, direkt och genom Systemet, är den som plockar ut mest.

Efter natten i Fritzlar gällde återfärd Skandinavien. Eftersom vi ville undvika autobahn körde vi, tack vare hustrun, på bra vägar upp via Lüneburg och upptäckte snart att vi skulle kunna ta oss tillbaka till Skovridergaarden i Nakskov innan kvällen blev för sen.

Och det lyckades, ingen färjeväntan i Puttgarden och vid 19-tiden kunde vi checka in.
Middagen var ljuvlig. Inget fläsk, ingen sås, bara en riktigt, riktigt mör oxfilé, lindad med en skivad bacon. Att en gräns kan betyda så mycket matmässigt!

Det kan väl knappast undgått någon att vi inte högaktar det tyska köket. Frukostarna var bra, middagarna absolut inga höjdpunkter, men luncherna desto bättre. Dem fixade vi själva. Det hembakade lokala brödet, några skink- och korvskivor från slaktaren eller från speceriaffärens/stormarknadens breda charkuteridisk, ett par skivor ost och något att dricka, avnjutet som picnic antingen på hotellrummets balkong eller på någon rastplats utefter vägen, allt uppvägde gott och väl kvällsvardens mindre attraktiva alternativ.

Det skulle bli ännu ett stopp innan vi kom hem till Sigtuna. Barnbarnet Enar, 5 månader, bor ju utanför Jönköping och man kan inte gärna ”köra värdshus förbi”. Särskilt om mormor införskaffat en röd tröja i Trier.

Så det blev en lördagskväll tillsammans med en pigg, positiv, livlig krabat, och en trött mamma. Pappa jourade.

Iklädda lånade fleecejackor och handskar, det var -7 när vi vaknade (köldhålet Hagshult ligger inte långt bort), tog vi en härlig 2-timmars söndagsmorgonpromenad med krabaten.
Är kanske en sådan skön barnbarnspromenad måhända en kompensation/samvetsbedövning för icke-existerande pappamånader på 70-talet?

Oavsett varför fick i alla fall Enars mamma tid att ostörd ta hand om sin häst, innan vi körde de sista milen hem till ett utkylt hus i Sigtuna. Där kom den egna fleecen på till att börja med. Vi sänkte värmen innan vi åkte, det gäller ju att spara på elen, åtminstone när man inte är hemma.

En skön resa, en för kropp och själ behövlig resa och som sagt; ”Wer eine Reise tut, ……hat was zu erzählen”.
Så var tanken att denna reseberättelse skulle avslutas. Men efter helt riktiga påpekanden måste, trots den felaktiga inledningen, avslutningsorden bli ”….so kann man was verzählen”.
Dock, vis av erfarenheter från tidigare resor, borde avslutningen snarare vara ”… so muss man etwas niederschreiben”. Om inte annat så för att om några år, när hustrun och jag ”börjar minnas”, ha svart på vitt på vad vi upplevde var. Detta givetvis under förutsättning att vi då kommer ihåg var vi gjort av datorn.

PROSIT.
 

Wer eine Reise, 4…

Onsdagen, sista dagen, ville vi följa Mosel söder ut, ned till Trier. Det blev en härlig utflykt trots morgondimma.

Mjukare berg, enorma vinodlingar på de branta sluttningarna (skörden pågick för fullt), åtskilliga broöverfarter över Mosel, vinbyar utefter hela vägen. Vinodling är ju ett hantverk, men på ett flertal ställen hade man i branterna i alla fall automatiserat nedtransporten av druvorna. Som små linbanor på hjul, där en bromsare satt längs bak, rullade vagnar fyllda med druvor nedför odlingarna, ner till de väntande traktorerna vid vägkanten.

Även Trier var en positiv överraskning. Vi körde inte vilse, GPS´en var på sitt bästa humör och vi hittade en parkeringsplats nära centrum. Trier är ju en ”stor” stad med allt vad det innebär, varuhus till exempel. Hustrun njöt av att kunna beskåda skyltfönster med annat innehåll än vinflaskor och matsedlar.

Vi noterade att Trier försökte lansera sig som mäss-stad. Hur populär just denna mässa var vet vi inte, den var redan överstånden, men alla vet ju ”hurdana tyskarna är”.
För vår del blev det shopping i stället – inte för införskaffande av egna prylar - men säg den momor/farmor som kan motstå frestelserna från mjuka varma tröjor gjorda just för våra tre knattar Edmund, Enar och Vilhelm. Och något annat måste man ju ha med sig hem, inte bara vinpavor.

Torget bjöd på blomsterprakt, om buketterna var avsedda för någon kommande gravsmyckningsdag eller för stundande massbröllop lyckades vi aldrig lista ut.

Det blev inte bara tröjor, det blev vin också. På återfärden körde vi igenom byn Piesporter, känns namnet igen, och där måste vi ju bara stanna. In till vinhandlaren och där stod redan två par och smuttade. Som blyg svensk brakar man ju inte på utan ”läser stämningen” och efter en minut gick det upp för oss att de andra paren också var svenskar. De reste inte tillsammans utan hade som vi bara tittat in för att smaka. Och så stod vi där, ett par från Lund, ett par från Sandhem utanför Jönköping och så vi från Sigtuna. Världen är liten.

Givetvis blev det en låda och litet senare stannade vi i byn Brauneberg där två tyska äldre Mädeln fick nöjet att efter hustruns genomgripande provning (undertecknad körde ju och fick lita på näsans lustar), leverera en låda Brauneberger Juffer. Namnen säger väl egentligen ingenting för någon, inte för oss i alla fall. Men die alte Mädeln var trevliga och jag måste skriva ner, är man 71 så glömmer man fort.
På kvällen var det Ruhetag på hotellet, dvs restauranten var stängd. Inte oss emot. Vi fick tips om en restaurant som låg några hundra meter från hotellet och där åt vi något som vi normalt inte gör hemma, men som i Tyskland närmast blev en delikatess. Restauranten var nämligen mexikansk, och det vi valde, Mama´s burritos, visade sig vara ett underbart val. Under förhandenvarande omständigheter kanske man bör tillägga.

Torsdag avresedag och vi hade bestämt oss för att nosa på någon av de fem s.k Fachwerksstrassen (korsvirkesvägar) som löper i nord-sydlig riktning och detta utan att fastna i autobahnköer.

Med GPS´en inställd på undvikande av motorvägar, Braunschweig som etappmål och hustrun med kartboken i knäet startade vi återfärden mot Sverige. Redan efter 100 meter reagerade hustrun med: ”Vi åker åt fel håll. Vi är på väg till parkeringsplatsen där vi ställde bilen när vi bergsvandrade!” Undertecknad, som (dessvärre) har en större tilltro till tekniken än till hustrun kartläsningsförmåga negligerade varningen så vi fortsatte enligt GPS`ens anvisningar. Det rådde tät dimma, sikt ca 25 meter. Och mycket riktigt, vi passerade parkeringsplatsen.
Och så fortsatte resan, i dimma, på ringlande småvägar, berg upp och berg ner, och med hustruns ständiga kommentarer: ”Vi åker åt helt fel håll”.

Efter någon timma började jag inse att det nog låg något i hustruns kartbokskonstaterande, så det blev dags för paus. Och då slog det mig. Jag hade ju programmerat in ”Undvik motorvägar” och tolkat det som ”Undvik autobahn”, medan däremot GPS´en tycktes tolka det som ”Undvik alla stora vägar”. Så den var i full färd med att låta oss få en Odysseusliknande, om inte 10-årig så i alla fall veckolång, småvägsirrfärd på väg hem. Ett enkelt klick i menyn och motorvägsundvikandet var ett minne blott.
Varje dag är en chans till nytt lärande och uppvaknande, i detta fall vad gäller hustruns kartläsningsförmåga.
Forts. följer

Wer eine Reise, 3..

Vi hade bestämt oss att efter frukost vara tyska pensionärer några timmar, Fusswanderer, men utan joddling, Lederhosen eller flätor. D v s upp i bergen ovanför Cochem för att få staden och floden von oben. På slingrande vägar tog vi oss upp till en parkeringsplats i skogen. Det fanns 5 vandringsleder att välja mellan. Vi valde nr 1 som skulle vara relativt lättgången och ta ung. 1½ timma, utan vilo- och fotograferingsstopp, att klara av.
Huruvida den verkligen tog detta har vi ingen aning om. De första 45 minuterna gick enligt plan, visserligen missade vi en vägvisare men hittade relativt lätt tillbaka. Njöt av promenaden, den härliga luften, solen och den vackra utsikten.

Men se´n tog det slut. Plötsligt var anvisningarna för vår väg, nr 1, försvunna. Vi befann oss på led 3 och 5, som enligt informationen skulle vara betydligt jobbigare och längre. Så det var bara att försöka minnas och ”gå baklänges” för att komma tillbaka till parkeringsplatsen. Och vi lyckades. Sannolikt hade vi tagit några genvägar för vi var borta från bilen knappt två timmar och vi hade både njutit av utsikter och vilat.

Men vi kände oss väldigt duktiga och tyska. I alla fall vad gäller naturpromenader. Varje individ har väl sin schablon om andra nationaliteters egenheter, Som t.ex. min om tyskar:
Äldre, korpulenta damer och herrar, som klär sig i grova kläder, går ut i naturen för att intala sig att de är de yppersta av natur-, miljö- och hälsoprofeter, sätter sig därefter till bords och beställer in stora sejdlar skummande öl för att skölja ned de panerade schnitzlarna (flytande på klimpig champinjonsås) och sedan avsluta natur- och matupplevelserna med att på hemvägen leka Formel 1-förare med bensinslukande Mercedes eller Audi. Hustrun och jag höll oss till promenadavsnittet i schablonen. Dessutom kör vi VW.

Eftermiddagen ägnades åt en båttur på Mosel, först söderut mot Trier en stund, därpå åter föbi Cochem norrut. God beläggning, många tyska familjer med barn (skollov?), solsken och varmt.

En hel del pråmtrafik på Mosel, många pråmar med kol, bl a såg vi en som nog var närmre 100 meter lång, med en sinnrik anordning ungefär mitt på pråmen som gjorde att den ”kunde vikas på mitten” för att klara flodens alla krökar.
Men inte bara pråmar.

Utmed kajen låg även ”flodkryssningsfartyg”, dvs Göta Kanal-båtar i storpack. På kanal- och flodsystemen kan man faktiskt med båt ta sig från Nordsjön till Medelhavet ( visst minns man Göran Schildts resa med Daphne, även om den ägde rum på det franska flodsystemet)..

Nästa dag, tisdagen, hade vi bestämt att ägna oss åt Ahr. Ahr är ett litet vattendrag, snarast en bäck, som rinner norrut några mil från Cochem. Men bäcken är inte huvudpersonen, även om den får stå för områdesbeteckningen. Nej det är vinodlingarna utmed Ahr, som gör området känt.

Och där odlar man Spätburgunder, tyskarnas egna Pinot Noir. Inom några mil ligger vinbyarna tätt, med odlingar längs med de branta kullarna. Lika branta som i Cochem.
Några bynamn för den som vill söka på kartan: Området börjar i Ahrbrück i söder, och går via bl a byarna Heimershaven, Marienthal, Altstadt och Ahrweiler vidare nordost ut.
Om det var fullt i Cochem en söndag, så var det intet mot vad det var utefter Ahr-byarna en tisdag. Det gick knappast att hitta en parkeringsplats. Allt var belagt, antingen av vinprovare/-köpare eller av schablonerna omnämnda ovan. Men charmigt var det, solsken, varmt, glada människor.

Att vinet satt i högsätet kunde bla konstateras på denna husfasad i Ahrweiler med en hel anvisning för vinhantering. Vi köpte en låda Spätburgunder och återvände samma väg. En heldag!
På kvällen hade vi bestämt oss för fisk, vi var trötta på alla schwein-varianter. Och då, då fick vi en alldeles fantastisk matupplevelse. På memyn stod friterad torsk på en bädd av grönt och potatis. Och nog var det grönt alltid. Den friterade torsken badade i en sås där huvudingrediensen var kokt kål. Vad torsken smakade vet vi fortfarande inte, vad resten smakade vill vi helst glömma. Men, man får ta seden dit man kommer. Det fanns i alla fall ett bra vin att skölja ned måltiden med. Natten var lugn, trots kålen.
Forts. följer
 

Wer eine Reise, 2……

Hotel Das Stadtidyll (hittat på nätet) låg i ett villaområde i Rotenburg, precis som namnet antyder. Och i sta´n var det fest. En sorts härlig blandning av oktoberfest, med skinkor, korvar, öl och vin, krimskramsmarknad, där det mesta i dålig smak fanns att tillgå, och Barnens Dag med karuseller, gungor och andra snurrande förnöjsamheter. Alla åldrar och smaker tillfredsställdes med gott humör på de avspärrade gatorna.
Min kära hustru förundrades över att det i Tyskland fortfarande finns tobaksautomater på gatorna - och det mest egendomliga: de var inte sönderslagna.

Vädret var vackert, sol och +19, så vi tog oss en öl på hotellets terrass. Och där fick vi lära oss något om i alla fall en tysks uppfattning om Sverige. Personen i fråga tog sig också en öl och började prata. Då han hörde att vi var från Sverige meddelade han oss att han hade en fransk väninna som minsann kunde berätta att i Sverige gällde regeln att om en fastighetsägare inte var hemma, då var det helt OK för vem som helst att gå in, inte bara i ägarens trädgård utan och i själva bostaden.
Nåväl, på bruten tyska, etablerad i realskolan på 50-talet och sedan knappast underhållen, tror jag vi lyckades förklara att hans/väninnans tolkning av allemansrätten var något frikostig. Då detta var avklarat fick han ett telefonsamtal på sin mobil och efter en stunds samtal överlämnade han luren till mig och bad mig verifiera var han befann sig. Det klarade t o m min tyska (Hotel Stadsidyll in Rotenburg är inte så svårt att säga på tyska), även om jag tyckte att hans begäran kunde fått en förklaring. Men man är ju finkänslig. När hans mamma en stund senare också ringde och jag åter fick förklara, var jag lika finkänslig.
Däremot lyckades vi inte övertyga honom om att man kunde ha det lika varmt och skönt under vintern i ett hus byggt av trä (Sverige) som i ett hus byggt av sten (Tyskland). Det övergick hans fattningsförmåga.
Middag på hotellet. Vår uppfattning om det tyska köket återkommer då och då. Hustrun åt fläskmedaljoger, undertecknad schnitzel. Herregud!

Beträffande ölkompisen skall i sanningens namn erkännas att när vi vid frukosten följande morgon frågade vår frukostvärdinna var ”allemansrättaren” var, berättade hon att han på kvällen hämtats av polis. Sannolikt hade han avvikit från ett boende för psykiskt sjuka. Ett annorlunda möte och en bra övning i tyska språket blev det hur som helst.

Tredje dagen fortsatte vi till Cochem. Återigen bra flyt söderut, trafikstockningar p gr av vägarbeten norrut.

Överraskningarna började på färden ner mot Cochem. De sista kilometrarna kändes som en blandning av ett slalom- och storslalomlopp över 5 km. Plötsligt hade jag en, verbalt och motoriskt, mycket aktiv co-driver vid min sida.. Men ner kom vi, körde inte ur en enda gång, inte ens en liten stoppsladd. Och där låg målet. Precis som utlovat, Alldeles vid Mosel, med en borg högt ovanför staden.

I alla fall jag hade inte föreställt mig naturen så som den var. Mycket brantare, mycket ”vildare”, inte så kulligt mjuk som jag trott. Och mycket mörkare. Formationerna på båda sidor om floden gjorde att solen försvann ganska tidigt. Men vadå, vi var ju inte ute på en solsemester – även om vi fick en.
Mängden turister överraskade också, jag skulle närmast vilja använda uttrycket ”det drällde av dem”. När vi körde genom centrum fick jag en känsla av att vi befann oss på Västerlånggatan i Gamla sta´n en julidag. Men so what! Om det är många inhemska turister så torde det ju betyda att vi valt en plats som är bra.

Vi hade valt ett familjehotell någon kilometer från centrum, Weinhaus Familie Klasen heter det. Också det upplockat på nätet. Och det var verkligen ett familjehotell, i receptionen fanns en målning, där mamma, pappa, dotter och son?/svärson? fanns porträtterade. Bra rum mot söder/väster, inte mot floden. Och skönt var det, för där, mellan hotellet och Mosel, gick stora genomfartsgatan.
Promenad ner till sta´n, inköp av en flaska vitt till fördrink, planering för morgondagen, middag och så i säng. Oj vad vi sov gott, hustrun hörde mig inte på hela natten.
Forts. följer
 

Wer eine Reise tut, 1 ……

Så kom vi då iväg. På höstsemester med bil till Moseldalen. Nytt resmål för oss – kunskapen bestod bara av spridda berättelser från föräldrar som varit där på 60-talet. Och så givetvis en massa egna ogrundade föreställningar om resmålet. Men det är väl så det skall vara. Minst halva nöjet består av förväntningar och tur kan det väl vara när verkligheten förr eller senare kommer ifatt.

Målet var staden Cochem, belägen mellan Trier i söder och Koblenz i norr. Varför det blev just Cochem vet jag inte, det bara blev så. Både Trier och Koblenz såg så stora ut på kartan och eftersom vi ville se mycket av Moseldalen var det bra att bo någonstans ”på mitten”.
Ditvägen skulle inte bara vara en transportsträcka, så vi bokade hotell i Nakskov (Skovridergaarden), 30 minuter från färjeläget i Rödby, och i Rotenburg (Hotel Stadtidyll) strax norr om Bremen. På det viset räknade vi med lagom långa dagsresor utan krav om hastighetsrekord på autobahn och med möjlighet att se oss något omkring på övernattningsplatsen. Och det funkade. Det blev faktiskt en hel del intryck. Det första var inte en premiär.
 

Öresundslänken är en fantastisk. Först den långa, höga ståtliga bron och sedan den långa sänktunneln in till Amager..

En fantastisk skapelse, både ingenjörs-, utseende- och trafikmässigt. Varje gång, det är inte ofta, vi åker över/ under Öresund ger den samma otroliga känsla av frihet och lockelse. Att vara på väg.
Skovridergaarden, som ligger i en lummig park, mötte med danskt gemyt, god mat och välsmakande kyld, öl. Faktiskt blev det också ”en lille en” Första resdagen började och slutade bra.

Stor dansk frukost, dvs morgenmad, och iväg till färjan i Rödby. Pulsen steg något på vägen dit eftersom vi framför oss på den inte alltför breda vägen, kunde avnjuta såväl danskar på lördagsmorgonbiltur i sakta mak som traktorer med kärror fyllda av sockerbetor. I ännu saktare mak.
Men turen stod oss bi. Färjan var några minuter sen med ilastningen så vi kom ombord som näst sista bil. Sedan var det proppfullt.

Och full av människor var färjan också. Det var närmast ståplats som gällde. Merparten av resenärerna verkade vara danskar som skulle över till Puttgarden eller Burg för att helghandla. Gissa vad! Trots att det var en ganska så tidig förmiddag var det många, av båda könen, som verkligen gjorde överfarten till en fest. Där förfesten verkade ha börjat redan i ottan därhemma. Men alla tycktes ha en stödperson med sig så allt förlöpte lugnt trots en lättare sjöhävning.

Autobahn-körning är inte roligt. Antingen går det fort, alldeles för fort, eller också går det knappast alls. Vi hade dock fortsatt tur. Det gick fort söderut och stod still norrut. Och detta på en lördag. Så vi bestämde redan där att minimera autobahnkörningen på hemvägen och i alla fall helt undvika den del av vägnätet som går Lübeck-Hamburg-Bremen-ner mot Köln v.v. Om vägarbeten ger kilometerlånga köer en lördagsförmiddag, vad blir det inte då en vardag då all nyttotrafik skall fram. Å andra sidan kan man konstatera att infrastrukturarbeten är något tyskarna verkligen satsat på nu i lågkonjunkturen. Inget ont som inte har ….
Forts. följer
 

Himlaspel

Lördagkväll i sommarstugan för någon vecka sedan. Meteorologerna i Norrköping hade för söndagen utlovat, om inte en syndaflod, så i alla fall ett nedfall i storleksordningen 50 – 70 mm.

Inte så mycket att bry sig om, visserligen låg nordosten på ordentligt, men bergen på Smålands-/Östgötasidan var så där skymningsblå som de brukar.

Men så började plötslig Visingsö ändra färg, den nedgående solen ordnade en mjuk fasadbelysning.

Och så exploderade det. Så långt vi kunde se, från Omberg i norr, ner mot Huskarna i söder, brann både bergen på fastlandet och hela Visingsö i ett otroligt sken. Visst har kvällssolen fasadbelyst den östra Vätterstranden på många olika sätt under de 40 år vi tillbringat somrarna här, men aldrig på detta sätt. Vi bara stirrade – och njöt. Hustrun associerade till solnedgångar över bergen i Grekland, medan undertecknad mera fick Jehenna i tankarna.

Efterhand falnade dock glöden, siluetten av Visingsö mot strandlinjen i öster började åter framträda.och efter ca 15 minuter var skådespelet över och allt återgick till det normala.Och för att lugna ev. oroliga bebyggare på Västgötasidan sände han där uppe i förväg ut signalen om att syndafloden ännu inte var att förvänta.

Kusinträff

Häromdagen var vi på kusinträff. Första riktiga träffen. Inte för oss gamlingar, men för våra tre barnbarn. Vi var hemma hos Enar, knappa 2 månader gammal, som bor på landet. Och dit kom Edmund, 2½ år tillsammans med lillebror Vilhelm, 1 månad. Föräldrarna förstås och moster/faster Charlotta. Den sistnämnda uppskattar inte epitetet moster/faster, det låter gammalt.
Harry, hund, var givetvis med. Även en av huskatterna, Tiger, dök upp och deltog i begivenheterna. Den andra huskatten, Torleif, höll sig på behörigt avstånd. Kanske har han starkare minnen av de två senaste jularnas möten med Harry, möten som fick en att tänka mer på relationerna mellan Israel och Hamas än på julefrid, både i beteende och artikulation.
Men Tiger och Harry tycktes ha glömt. Dagen till ära gällde ömsesidig respekt, ja t o m viss invitation till lek. Vad gör man inte på en släktträff.

Det blev en härlig släktträff med de tre kusinerna i centrum. Visserligen var och är de tre knappast medvetna om premiärträffen, men vi, de äldre generationerna, var det.

Lunchen utomhus under det gamla körsbärsträdet fick oss att tro att vi var statister i en nyinspelning av Emil i Lönneberga. Visserligen saknades Ida, Alfred och Lina, men många av de övriga personerna kunde nog ha identifierats av dem som så ville. För merparten räckte det dock med miljön och med likheten Edmund/Emil.
Lunchen blev kanske inte den mest organiserade släktlunchen i historien med amningar kors och tvärs, blöjbyten, getingbortschasanden, blandat med allmänt prat, men det var onekligen sommarens bästa lunch.

Och när sedan mormor upptäckte att Enar nu vuxit till sig så att hon vågade ta honom i famnen, ja då var de två personernas lycka fullständig. Och även om Vilhelm för liten för den typen av närkontakt, kan undertecknad endast notera att nu går min kära hustru i ett rosenmoln med två nya kärlekar, förutom den redan existerande till Edmumd och, hoppas jag, undertecknad.

Vi, di gamle, har ju varit litet nyfikna på hur Edmund skulle uppfatta att han fått en lillebror. Det tycks vara OK, hans första kommentar när han fick se kusinen Enar var: En till lillebror. Och så tycktes det problemet vara ur världen.
Och att Harry till fullo accepterat det ansvar det innebär att få ytterligare en flockmedlem att hålla reda på, då Vilhelm föddes, det har även han bevisat.

Ja, se det var en riktig kusinträff, måtte flera komma. Och som en extra höjdpunkt fick farfar, då det var dags för hemfärd, av Edmund i en försenad födelsedagspresent, ett nykomponerat konstverk, som numera pryder sin plats över farfars säng i sommarstugan.

Vad det förställer? Det ser väl alla som har ett hum om modern konst, att det är farfars grå Volkswagen som står i en biltvätt omgiven av sprutande vatten och roterande borstar. Konstverket heter enligt konstnären följaktligen: Biltvätten.
 

En så´n midsommar

Vi, hustrun och jag började fira tidigt i år. Redan den 20 juni åkte vi ner till stugan söder om Hjo, installerade oss, klippte gräset, vädrade, dammsög de sista grönvingarna. Den rökta siken satt fint som aftonvard. Vättern var lugn och vi njöt.
 

Två dagar senare var det dags för premiär. Det första mötet med den krabat som en månad tidigare sett till att vi numera kan titulera oss mormor och morfar. Enligt föräldrarna har han, Enar, en dygnsrytm som innebär att han sover på nätterna och skriker på dagarna. Vi var där dagtid och kunde konstatera att föräldrarnas mannaminne var utomordentligt kort.


Han var så där snäll, tyst, mjuk, gottluktande och go´ som bara en en-månads-gamling kan vara.

Åter till stugan. Torghandel på onsdagen i Tidaholm, där vällagrad och dito smakande hård- och mjukost införskaffades. Det är ganska egendomligt att ICA och COOP inte kan försälja opaketerad välsmakande ost (den paketerade smakar ju ingenting), utan att denna handel måste ske på städernas torg. Men inte oss emot, torghandel är roligt.
Kl 03.00 på torsdagsmorgonen började det ske saker och ting. En telefonsignal från sonen, som med familj avnjuter semestern på Öland, förmälde att nu var det dags för hustrun och honom att åka till BB i Kalmar. Till informationen ifråga knöts en stark förhoppning att vi under förmiddagens lopp skulle inställa oss på Öland för att där överta ansvaret för Edmund, 2½ år och hunden Harry (bloggar ibland på Silvergen) från morfar, 85 år.
Utryckningsväskorna var redan packade. Det blev en snabb och spartansk frukost och sen bar det iväg de 28 milen till Öland. Att frukosten blev spartansk berodde främst på att kl. 03.30 smakar vare sig en tidig frukost eller en sen vickning speciellt bra Båda ger gärna en eftersmak som påminner om skatbo.

Efter den dryg halvtimmas körning kom det en contraorder som löd: Falskt alarm - värkarna för oregelbundna - åter hemma - ta´ det lugnt. Vi sänkte hastigheten och beslöt oss för att glida på småvägar genom Småland. Och det gjorde vi. En härlig resa på 70-vägar genom småbyar. Det andades Astrid Lindgren i många vägkrökar.

Framme på Öland möttes vi av tre vuxna zoombier, en pigg Edmund och en kelen Harry. Vår ankomst utökade antalet zoombier till fem. Inkvartering i gäststugan, lek och kel med Edmund och Harry – livet är faktiskt riktigt skönt.

Vid 12.30-tiden blev det oro i vissa led. Det tycktes vara dags, denna gången på allvar. Föräldrarna for iväg till Kalmar och där satt vi tre gamlingar med två sprudlande ungdomar, Edmund och Harry.
Vi klarade det bra – utan att skryta. Kanske genomfördes inte denna Edmunds lunch och påföljande måltider på det sätt som är normalt i familjen, men det fanns inte en smula kvar när bordet lämnades. Och några problem att sova på maten eller på natten kunde inte förmärkas.

När Edmund och morfar tog middagsluren kom ett sms: Det blev en lillebror, 3.470 gr, 50 cm. kl 13.21. Edmund hade alltså fått en lillebror, Harry ännu en flockmedlem att passa, morfar blev dubbelmorfar och vi blev dubbelfarmor och dubbelfarfar till ännu en pojke.
Det var ju tur att midsommartrafiken över Ölandsbron inte hade börjat, mamman skrevs in kl 12.58 och 23 minuter senare var det klart. Hade vi vetat om det tuffa tidsschemat i förväg vet jag inte hur vi hade agerat och reagerat. Knappast som lugna, trygghetsskapande mor- /farföräldrar i alla fall. Det är skönt att inte veta allt.

Kvällen blev lugn, liksom midsommaraftonens förmiddag. Vi tre gamlingar åt en traditionell midsommarlunch med alla attiraljer, inkl försynt sång och lätt skålande med spetsiga glas och Edmunds vattenmugg. Skålande för oss fem, för en lillebror och för mamma och pappa.

Och så vid tretiden på eftermiddagen dök de upp, mor och far med den nya familje-medlemmen. Edmund och Harry koncentrerade sig på mamma och pappa, vi övriga på den lille nyfödde.

Och så fortsatte det de kommande två dagarna. På måndagen barnvaktade vi medan lillbrorsan var på efterkontroll på BB och sedan bar det åter mot Hjo-trakten. Och där sitter vi nu. Vättern är fortsatt lika lugn, solen skiner och vi har plockat och avnjutit de första kantarellerna. En så´n midsommar!

Harrys blogg: Familjeträff

Förra lördagen träffade jag familjen. Mamma Lisen och alla sex barnen. Men jag blev litet konfunderad. Några av mina barn hade bytt namn. Och eftersom jag inte träffat dem tidigare kunde jag ju inte identifiera dem på lukten. Men de doftade härligt. Oavsett namnen.

Svärmor Annis hade ju meddelat mig att Lisens och mina barn var döpta till Anna, Britta, Lisa, Bosse, Lasse, Olle, efter Bullerbybarnen. Men säg den sanning som varar beständigt.
När jag presenterades för dem var det i alla fall tre som bytt namn. Till Alvin, Elsa och Ronja. Vilka som bytt fick jag inget grepp om.
Det är inte lätt att vara separerad pappa! Matriarkat kallas väl företeelsen.

Nåväl, varför hänga upp sig på småaktigheter. Ett namn betyder så litet. Jag heter Harry, och det är jag nöjd med. Tänker inte byta.

Det var en härlig dag med mina barn.

Brorsan Edmund tyckte också det var kul att träffa de mina.De var utvilade när jag kom, så jag förstår varför Lisen såg något trött ut när alla satte igång. Full fart med pinn-, öron- och svansbitande, brottning på hög nivå. Olle, han heter fortsatt så, är den piggaste. Det är han som är mest lik mig, fast jag är mer av den lugna typen. Lasse är en riktig tjockis, har redan skaffat sig en viss rondör.

Jag beundrar Lisens uppfostringsförmåga. Då det var matdags delade de 6 valparna på 5 matskålar. Utan gläfs och tjuvnyp, ett riktigt fint bordsskick faktiskt. Och efter avslutad måltid åt Lisen upp resterna. En fin hustru är vad jag har.

Nu kommer barnaskaran att skingras.

Alvin flyttar till Norge, två andra (det där med namnen ger vissa problem) flyttar till Ronneby resp Skövde. De övriga tre stannar tills vidare hos mamma Lisen och svärmor. Men både svärmor och jag är övertygade om att de flyttar inom kort

Min matte hade något speciellt i blicken när hon satt med några av mina barn omkring sig, men både husse, Edmund och jag tycker att det räcker med mig. Inte minst med tanke på att Edmund får en lilla/-e-någonting om en månad.

Och faktiskt såg jag också gammelmatte himla med ögonen en hel del hon också, när hon kelade med några av mina barn.
Men svärmor Annis är klok – hon släpper aldrig iväg en valp till någon om hon inte tror att valpens kynne passar ihop med familjens situation. Är de tentativa köparna äldre får de aldrig köpa en krävande, livlig valp, inte heller om det är småbarn i familjen. Valpen måste passa in i familjen och det är familjen som får anpassa sig till valpens kynne. Det känns tryggt tycker jag som distanspappa.
Harry

PS Matte, husse, svärmor, gammelmatte och –husse försökte få en familjebild. Glöm det. DS
 

Morfar minsann

Så har vi då också blivit morföräldrar. I fredags kväll. Som tur var, eller snarare tack vare en förutseende hustru befann vi oss i sommarstugan, bara 6-7 mil från barnbarnets hem. Och det betydde ju att vi fick en chans att träffa vårprimören på ett tidigt stadium i hans kommande liv.

För flera år sedan var det i s k management-utbildning populärt att man skulle leva ut sina frustrationer genom primalskriet. Som framgår av den stolte faderns bild, behövs inga managementkurser för skriet ifråga. Det räcker med att man upptäcker att man kommit till världen.

Men när mormor och morfar i måndags tittade in då rådde lugnet, i alla fall temporärt. Föräldrarna var något zoombiska i sina rörelser efter en första orolig natt hemma, medan vi gamlingar bara njöt av att få träffa lille Enar.

Nu har vi två barnbarn, det tredje väntas till midsommar. Livet har sina sköna stunder.
 

Ingen skillnad

Från en barndomskompis, sedan många år bosatt i Mexico City fick jag häromdagen några bilder. Situationen där

och läget här i Sverige, tycks i vissa avseenden inte skilja sig alltför mycket.

Det gröna undret

Tobias Brandel har i SvD skrivit en artikel om En dag i det gröna Sverige. Artikeln baseras på faktiska förslag och visioner i Miljöpartiets valmanifest, budgetmotion, partiprogram, partimotioner och på uppgifter på deras hemsida.

I artikeln får du möta Yvonne som bor på Hornsgatan, som lydigt ställer upp på veckans lokala datorbaserade folkomröstning och som letar efter ägg värpta av den kooperativa hyresgästföreningens egna hönor.

Du möter Jan, en till vårdbiträde omskolad yrkesmilitär som nu har ett friårsvikariat, innebärande att han med 30-timmars arbetsvecka och 50%-ig pappaledighet tillbringar 3 timmar om dagen på sitt jobb.

Och du möter Ibrahim, som kom till Sverige för ett halvt år sedan, förundrad över att hans mattebok är fylld av vördnadsfyllda hyllningar till naturen.

Och så Åsa, 72 år med egen firma, deltidspensionär sedan hon fyllde 60 år, Åsa som faktiskt inte gillar att dotterdottern är döpt till Birger. Men eftersom namnlagen är könsneutral så får hon acceptera sakernas tillstånd.

Om du följer länken
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/en-dag-i-grona-sverige_4714119.svd
får du en intressant bild av vad som vårt lands nu snabbast växande parti vill åstadkomma.
Läs, njut, skratta, förskräcks – allt efter tycke och smak. Det är val om 4 månader.
 

Askmolnet är här

Visst är askmolnet över oss, i alla fall över oss som bor i Sigtuna. Inget avlägset motorljud från startande plan på Arlanda, inte en enda överflygning eller några kondensstrimmor på himlen. Och vår på tisdag bokade resa till vår dotter i Hanoi, verkar knappast kunna förverkligas. Det är liksom lättare att förstå och acceptera om man tror att man sett det.
Beviset fotat vid 16-tiden söndag.

Harrys blogg: Nu är de döpta

Svärmor Annis har meddelat att nu är min sex telningar om inte döpta, så i alla fall försedda med arbetsnamn. Bullerbybarnen, fulla av energi och samtidigt välartade, har inspirerat till valen. Anna, Britta, Lisa, Bosse, Lasse, Olle är alltså namnen på mina telningar.
Här ser du Lasse, som liknar mamma Lisen

och Lisa som liknar mig

Du kan se hela barnaskaran om du klickar på http://www.sjosvangens.se/

Harry
 

Harrys blogg. Hurra, jag är pappa!

I går kväll började det, klockan 21.30 blev jag far för första gången, en liten pojke. Och sedan fortsatte det ända till klockan 01.15 i natt. Tre flickor och tre pojkar, fyra är lika mamma, två liknar mig.
Alla är jättepigga och äter.
Annis, min svärmor som tagit bilden, meddelar också att de väger mellan 306-368 gram . ”Så det var inte småpotatis...” som hon skriver i sitt mail till matte.
Jag tyckte också jag såg något om att hon menade att jag förtjänat både en cigarr och ett stort ben.
En så´n påsk det kommer att bli på Öland. Jag är alldeles matt. Hoppas att jag snart kan få hälsa på min kära hustru Lisen och barnen!

När mobbingen fick ett namn

Plötsligt small det till. Mobbingen blev plötsligt verklig för Sverige. Fick ett namn, ja inte ett, utan minst fyra. Bjästa, Kempe, Linnea, Oskar.

Prästen, som bjöd in våldtäktsmannen till skolavslutningen. Samma skolavslutning som offret skulle deltagit i. Om hon vågat.

Prästen som tyckte att ”det var en vacker demonstration” då våldtäktsmannen delade ut blommor i kyrkan till sina forna klasskamrater.

Prästen som i en intervju, där han får höra att våldtäktsmannen på skolavslutningens kväll begick en ny våldtäkt säger: ”Jag tycker mycket synd om pojken”… och i en bisats ..”och flickan också förstås.”

Man förstår den flicka som i en intervju försöker förklara varför de flesta i Bjästa tog pojkens parti, trots att han dömdes i två instanser: - Det är väl det att pojkar är mer värda än flickor.

Skolledaren som säger att skolan skulle förhålla sig ”neutral” i den diskussion som uppstod mellan de som tog pojkens parti och de som tog flickans.

Det skall bli intressant att se vad som följer. Biskopen har sagt att hon inte kan uttala sig eftersom ärendet är under utredning, men dock lyckas hon få in ett ”kyrkan står ju alltid på den svagares sida”. Fa´n tro´t. Visa det då omgående i praktisk handling gentemot flickan, det behövs ingen utredning för!

Och prästen ångrar djupt sina uttalanden. Inte så konstigt, han hotas ju av att få sparken. Men notera han uttrycker ingen ånger över vad som hände i kyrkan, ingen ånger över det helvete han varit med om att skapa för flickan. Inte ett ord om hur han och kyrkan skall gottgöra flickan. Bara ånger över ett uttalande. The easy way out.

Förmodar att skolan kommer att bete sig på samma sätt. ”Avvakta en pågående utredning”. Försöka bevisa att man gjort ”allt man kunnat inom ramen för befintliga resurser”. De mentala och empatiska resurserna tycks i alla fall ha varit starkt begränsade.

Jag är så upprörd så jag vågar inte skriva mer. Då måste kanske ”redaktören” i mig plockar bort min egen blogg för att inte åtalas för förtal eller något liknande.
 

Våren är här

Klockan 07.05 i dag den 12 mars, mötte jag våren. Harry och jag var ute på den morgontidiga ½-timmas rondan. Det var -1 grad, snöslasket hade frusit under natten och ett tunt lager pudersnö dolde isfläckarna.

Men vad gjorde det. För plötsligt löd signalen. Först reagerade jag inte, men efter någon minut började jag fundera: Vad var det jag hade hört? Var det sant eller var det en hörselhallucination?
10 minuter senare löd det igen. Nu var det inte något tvivel. Han har börjat sjunga. Våren är här!!!!

Harrys blogg.

Hej igen, det var ett tag sedan. Just nu är jag hos gammelmatte och-husse eftersom matte, husse och Edmund, brorsan, tar en semestervecka i fjällen. Visst saknar jag dem, men samtidigt: Det är skönt att ha ”de gamla” för sig själv en hel vecka. Ingen jäkt på morgnarna, det är jag som bestämmer tidtabellen. Dessutom gör jag en verklig insats. Di gamle tvingas ut, oavsett temperatur och halka, minst 4 gånger per dygn. Varav två långpromenader. Bara nyttigt för gammelhusses rondör.

Nu skall jag berätta en hemlis. Jag skall bli pappa! För fem veckor sedan gjorde jag en veckoutflykt till Mullsjö, där jag är född. Det var kul att återse sitt barndomshem och att träffa en del av släkten. Roligast var det att träffa Lisen. Det
sa bara KLICK.

Visst har vi äktenskapstycke, eller hur? Det är Lisens matte, Annis, som tagit fotot.

Till en början var jag nog ganska blyg och förstod inte riktigt vad som förväntades av mig. Lisen har varit med förr berättade hon.
Men Annis, var mycket förstående och pedagogisk, så efter någon dags träning klarade Lisen och jag oss på egen hand.
Annis, jag kallar henne numera min svärmor, har ringt och berättat att Lisen är rund om magen och att jag, om allt går bra, kan räkna med att bli flerbarnspappa vecka 13. Undrar hur många pappamånader jag kan ta ut.
Harry