Himlaspel

Lördagkväll i sommarstugan för någon vecka sedan. Meteorologerna i Norrköping hade för söndagen utlovat, om inte en syndaflod, så i alla fall ett nedfall i storleksordningen 50 – 70 mm.

Inte så mycket att bry sig om, visserligen låg nordosten på ordentligt, men bergen på Smålands-/Östgötasidan var så där skymningsblå som de brukar.

Men så började plötslig Visingsö ändra färg, den nedgående solen ordnade en mjuk fasadbelysning.

Och så exploderade det. Så långt vi kunde se, från Omberg i norr, ner mot Huskarna i söder, brann både bergen på fastlandet och hela Visingsö i ett otroligt sken. Visst har kvällssolen fasadbelyst den östra Vätterstranden på många olika sätt under de 40 år vi tillbringat somrarna här, men aldrig på detta sätt. Vi bara stirrade – och njöt. Hustrun associerade till solnedgångar över bergen i Grekland, medan undertecknad mera fick Jehenna i tankarna.

Efterhand falnade dock glöden, siluetten av Visingsö mot strandlinjen i öster började åter framträda.och efter ca 15 minuter var skådespelet över och allt återgick till det normala.Och för att lugna ev. oroliga bebyggare på Västgötasidan sände han där uppe i förväg ut signalen om att syndafloden ännu inte var att förvänta.

Kusinträff

Häromdagen var vi på kusinträff. Första riktiga träffen. Inte för oss gamlingar, men för våra tre barnbarn. Vi var hemma hos Enar, knappa 2 månader gammal, som bor på landet. Och dit kom Edmund, 2½ år tillsammans med lillebror Vilhelm, 1 månad. Föräldrarna förstås och moster/faster Charlotta. Den sistnämnda uppskattar inte epitetet moster/faster, det låter gammalt.
Harry, hund, var givetvis med. Även en av huskatterna, Tiger, dök upp och deltog i begivenheterna. Den andra huskatten, Torleif, höll sig på behörigt avstånd. Kanske har han starkare minnen av de två senaste jularnas möten med Harry, möten som fick en att tänka mer på relationerna mellan Israel och Hamas än på julefrid, både i beteende och artikulation.
Men Tiger och Harry tycktes ha glömt. Dagen till ära gällde ömsesidig respekt, ja t o m viss invitation till lek. Vad gör man inte på en släktträff.

Det blev en härlig släktträff med de tre kusinerna i centrum. Visserligen var och är de tre knappast medvetna om premiärträffen, men vi, de äldre generationerna, var det.

Lunchen utomhus under det gamla körsbärsträdet fick oss att tro att vi var statister i en nyinspelning av Emil i Lönneberga. Visserligen saknades Ida, Alfred och Lina, men många av de övriga personerna kunde nog ha identifierats av dem som så ville. För merparten räckte det dock med miljön och med likheten Edmund/Emil.
Lunchen blev kanske inte den mest organiserade släktlunchen i historien med amningar kors och tvärs, blöjbyten, getingbortschasanden, blandat med allmänt prat, men det var onekligen sommarens bästa lunch.

Och när sedan mormor upptäckte att Enar nu vuxit till sig så att hon vågade ta honom i famnen, ja då var de två personernas lycka fullständig. Och även om Vilhelm för liten för den typen av närkontakt, kan undertecknad endast notera att nu går min kära hustru i ett rosenmoln med två nya kärlekar, förutom den redan existerande till Edmumd och, hoppas jag, undertecknad.

Vi, di gamle, har ju varit litet nyfikna på hur Edmund skulle uppfatta att han fått en lillebror. Det tycks vara OK, hans första kommentar när han fick se kusinen Enar var: En till lillebror. Och så tycktes det problemet vara ur världen.
Och att Harry till fullo accepterat det ansvar det innebär att få ytterligare en flockmedlem att hålla reda på, då Vilhelm föddes, det har även han bevisat.

Ja, se det var en riktig kusinträff, måtte flera komma. Och som en extra höjdpunkt fick farfar, då det var dags för hemfärd, av Edmund i en försenad födelsedagspresent, ett nykomponerat konstverk, som numera pryder sin plats över farfars säng i sommarstugan.

Vad det förställer? Det ser väl alla som har ett hum om modern konst, att det är farfars grå Volkswagen som står i en biltvätt omgiven av sprutande vatten och roterande borstar. Konstverket heter enligt konstnären följaktligen: Biltvätten.
 

En så´n midsommar

Vi, hustrun och jag började fira tidigt i år. Redan den 20 juni åkte vi ner till stugan söder om Hjo, installerade oss, klippte gräset, vädrade, dammsög de sista grönvingarna. Den rökta siken satt fint som aftonvard. Vättern var lugn och vi njöt.
 

Två dagar senare var det dags för premiär. Det första mötet med den krabat som en månad tidigare sett till att vi numera kan titulera oss mormor och morfar. Enligt föräldrarna har han, Enar, en dygnsrytm som innebär att han sover på nätterna och skriker på dagarna. Vi var där dagtid och kunde konstatera att föräldrarnas mannaminne var utomordentligt kort.


Han var så där snäll, tyst, mjuk, gottluktande och go´ som bara en en-månads-gamling kan vara.

Åter till stugan. Torghandel på onsdagen i Tidaholm, där vällagrad och dito smakande hård- och mjukost införskaffades. Det är ganska egendomligt att ICA och COOP inte kan försälja opaketerad välsmakande ost (den paketerade smakar ju ingenting), utan att denna handel måste ske på städernas torg. Men inte oss emot, torghandel är roligt.
Kl 03.00 på torsdagsmorgonen började det ske saker och ting. En telefonsignal från sonen, som med familj avnjuter semestern på Öland, förmälde att nu var det dags för hustrun och honom att åka till BB i Kalmar. Till informationen ifråga knöts en stark förhoppning att vi under förmiddagens lopp skulle inställa oss på Öland för att där överta ansvaret för Edmund, 2½ år och hunden Harry (bloggar ibland på Silvergen) från morfar, 85 år.
Utryckningsväskorna var redan packade. Det blev en snabb och spartansk frukost och sen bar det iväg de 28 milen till Öland. Att frukosten blev spartansk berodde främst på att kl. 03.30 smakar vare sig en tidig frukost eller en sen vickning speciellt bra Båda ger gärna en eftersmak som påminner om skatbo.

Efter den dryg halvtimmas körning kom det en contraorder som löd: Falskt alarm - värkarna för oregelbundna - åter hemma - ta´ det lugnt. Vi sänkte hastigheten och beslöt oss för att glida på småvägar genom Småland. Och det gjorde vi. En härlig resa på 70-vägar genom småbyar. Det andades Astrid Lindgren i många vägkrökar.

Framme på Öland möttes vi av tre vuxna zoombier, en pigg Edmund och en kelen Harry. Vår ankomst utökade antalet zoombier till fem. Inkvartering i gäststugan, lek och kel med Edmund och Harry – livet är faktiskt riktigt skönt.

Vid 12.30-tiden blev det oro i vissa led. Det tycktes vara dags, denna gången på allvar. Föräldrarna for iväg till Kalmar och där satt vi tre gamlingar med två sprudlande ungdomar, Edmund och Harry.
Vi klarade det bra – utan att skryta. Kanske genomfördes inte denna Edmunds lunch och påföljande måltider på det sätt som är normalt i familjen, men det fanns inte en smula kvar när bordet lämnades. Och några problem att sova på maten eller på natten kunde inte förmärkas.

När Edmund och morfar tog middagsluren kom ett sms: Det blev en lillebror, 3.470 gr, 50 cm. kl 13.21. Edmund hade alltså fått en lillebror, Harry ännu en flockmedlem att passa, morfar blev dubbelmorfar och vi blev dubbelfarmor och dubbelfarfar till ännu en pojke.
Det var ju tur att midsommartrafiken över Ölandsbron inte hade börjat, mamman skrevs in kl 12.58 och 23 minuter senare var det klart. Hade vi vetat om det tuffa tidsschemat i förväg vet jag inte hur vi hade agerat och reagerat. Knappast som lugna, trygghetsskapande mor- /farföräldrar i alla fall. Det är skönt att inte veta allt.

Kvällen blev lugn, liksom midsommaraftonens förmiddag. Vi tre gamlingar åt en traditionell midsommarlunch med alla attiraljer, inkl försynt sång och lätt skålande med spetsiga glas och Edmunds vattenmugg. Skålande för oss fem, för en lillebror och för mamma och pappa.

Och så vid tretiden på eftermiddagen dök de upp, mor och far med den nya familje-medlemmen. Edmund och Harry koncentrerade sig på mamma och pappa, vi övriga på den lille nyfödde.

Och så fortsatte det de kommande två dagarna. På måndagen barnvaktade vi medan lillbrorsan var på efterkontroll på BB och sedan bar det åter mot Hjo-trakten. Och där sitter vi nu. Vättern är fortsatt lika lugn, solen skiner och vi har plockat och avnjutit de första kantarellerna. En så´n midsommar!

Harrys blogg: Familjeträff

Förra lördagen träffade jag familjen. Mamma Lisen och alla sex barnen. Men jag blev litet konfunderad. Några av mina barn hade bytt namn. Och eftersom jag inte träffat dem tidigare kunde jag ju inte identifiera dem på lukten. Men de doftade härligt. Oavsett namnen.

Svärmor Annis hade ju meddelat mig att Lisens och mina barn var döpta till Anna, Britta, Lisa, Bosse, Lasse, Olle, efter Bullerbybarnen. Men säg den sanning som varar beständigt.
När jag presenterades för dem var det i alla fall tre som bytt namn. Till Alvin, Elsa och Ronja. Vilka som bytt fick jag inget grepp om.
Det är inte lätt att vara separerad pappa! Matriarkat kallas väl företeelsen.

Nåväl, varför hänga upp sig på småaktigheter. Ett namn betyder så litet. Jag heter Harry, och det är jag nöjd med. Tänker inte byta.

Det var en härlig dag med mina barn.

Brorsan Edmund tyckte också det var kul att träffa de mina.De var utvilade när jag kom, så jag förstår varför Lisen såg något trött ut när alla satte igång. Full fart med pinn-, öron- och svansbitande, brottning på hög nivå. Olle, han heter fortsatt så, är den piggaste. Det är han som är mest lik mig, fast jag är mer av den lugna typen. Lasse är en riktig tjockis, har redan skaffat sig en viss rondör.

Jag beundrar Lisens uppfostringsförmåga. Då det var matdags delade de 6 valparna på 5 matskålar. Utan gläfs och tjuvnyp, ett riktigt fint bordsskick faktiskt. Och efter avslutad måltid åt Lisen upp resterna. En fin hustru är vad jag har.

Nu kommer barnaskaran att skingras.

Alvin flyttar till Norge, två andra (det där med namnen ger vissa problem) flyttar till Ronneby resp Skövde. De övriga tre stannar tills vidare hos mamma Lisen och svärmor. Men både svärmor och jag är övertygade om att de flyttar inom kort

Min matte hade något speciellt i blicken när hon satt med några av mina barn omkring sig, men både husse, Edmund och jag tycker att det räcker med mig. Inte minst med tanke på att Edmund får en lilla/-e-någonting om en månad.

Och faktiskt såg jag också gammelmatte himla med ögonen en hel del hon också, när hon kelade med några av mina barn.
Men svärmor Annis är klok – hon släpper aldrig iväg en valp till någon om hon inte tror att valpens kynne passar ihop med familjens situation. Är de tentativa köparna äldre får de aldrig köpa en krävande, livlig valp, inte heller om det är småbarn i familjen. Valpen måste passa in i familjen och det är familjen som får anpassa sig till valpens kynne. Det känns tryggt tycker jag som distanspappa.
Harry

PS Matte, husse, svärmor, gammelmatte och –husse försökte få en familjebild. Glöm det. DS
 

Morfar minsann

Så har vi då också blivit morföräldrar. I fredags kväll. Som tur var, eller snarare tack vare en förutseende hustru befann vi oss i sommarstugan, bara 6-7 mil från barnbarnets hem. Och det betydde ju att vi fick en chans att träffa vårprimören på ett tidigt stadium i hans kommande liv.

För flera år sedan var det i s k management-utbildning populärt att man skulle leva ut sina frustrationer genom primalskriet. Som framgår av den stolte faderns bild, behövs inga managementkurser för skriet ifråga. Det räcker med att man upptäcker att man kommit till världen.

Men när mormor och morfar i måndags tittade in då rådde lugnet, i alla fall temporärt. Föräldrarna var något zoombiska i sina rörelser efter en första orolig natt hemma, medan vi gamlingar bara njöt av att få träffa lille Enar.

Nu har vi två barnbarn, det tredje väntas till midsommar. Livet har sina sköna stunder.
 

Ingen skillnad

Från en barndomskompis, sedan många år bosatt i Mexico City fick jag häromdagen några bilder. Situationen där

och läget här i Sverige, tycks i vissa avseenden inte skilja sig alltför mycket.

Det gröna undret

Tobias Brandel har i SvD skrivit en artikel om En dag i det gröna Sverige. Artikeln baseras på faktiska förslag och visioner i Miljöpartiets valmanifest, budgetmotion, partiprogram, partimotioner och på uppgifter på deras hemsida.

I artikeln får du möta Yvonne som bor på Hornsgatan, som lydigt ställer upp på veckans lokala datorbaserade folkomröstning och som letar efter ägg värpta av den kooperativa hyresgästföreningens egna hönor.

Du möter Jan, en till vårdbiträde omskolad yrkesmilitär som nu har ett friårsvikariat, innebärande att han med 30-timmars arbetsvecka och 50%-ig pappaledighet tillbringar 3 timmar om dagen på sitt jobb.

Och du möter Ibrahim, som kom till Sverige för ett halvt år sedan, förundrad över att hans mattebok är fylld av vördnadsfyllda hyllningar till naturen.

Och så Åsa, 72 år med egen firma, deltidspensionär sedan hon fyllde 60 år, Åsa som faktiskt inte gillar att dotterdottern är döpt till Birger. Men eftersom namnlagen är könsneutral så får hon acceptera sakernas tillstånd.

Om du följer länken
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/en-dag-i-grona-sverige_4714119.svd
får du en intressant bild av vad som vårt lands nu snabbast växande parti vill åstadkomma.
Läs, njut, skratta, förskräcks – allt efter tycke och smak. Det är val om 4 månader.
 

Askmolnet är här

Visst är askmolnet över oss, i alla fall över oss som bor i Sigtuna. Inget avlägset motorljud från startande plan på Arlanda, inte en enda överflygning eller några kondensstrimmor på himlen. Och vår på tisdag bokade resa till vår dotter i Hanoi, verkar knappast kunna förverkligas. Det är liksom lättare att förstå och acceptera om man tror att man sett det.
Beviset fotat vid 16-tiden söndag.

Harrys blogg: Nu är de döpta

Svärmor Annis har meddelat att nu är min sex telningar om inte döpta, så i alla fall försedda med arbetsnamn. Bullerbybarnen, fulla av energi och samtidigt välartade, har inspirerat till valen. Anna, Britta, Lisa, Bosse, Lasse, Olle är alltså namnen på mina telningar.
Här ser du Lasse, som liknar mamma Lisen

och Lisa som liknar mig

Du kan se hela barnaskaran om du klickar på http://www.sjosvangens.se/

Harry
 

Harrys blogg. Hurra, jag är pappa!

I går kväll började det, klockan 21.30 blev jag far för första gången, en liten pojke. Och sedan fortsatte det ända till klockan 01.15 i natt. Tre flickor och tre pojkar, fyra är lika mamma, två liknar mig.
Alla är jättepigga och äter.
Annis, min svärmor som tagit bilden, meddelar också att de väger mellan 306-368 gram . ”Så det var inte småpotatis...” som hon skriver i sitt mail till matte.
Jag tyckte också jag såg något om att hon menade att jag förtjänat både en cigarr och ett stort ben.
En så´n påsk det kommer att bli på Öland. Jag är alldeles matt. Hoppas att jag snart kan få hälsa på min kära hustru Lisen och barnen!

När mobbingen fick ett namn

Plötsligt small det till. Mobbingen blev plötsligt verklig för Sverige. Fick ett namn, ja inte ett, utan minst fyra. Bjästa, Kempe, Linnea, Oskar.

Prästen, som bjöd in våldtäktsmannen till skolavslutningen. Samma skolavslutning som offret skulle deltagit i. Om hon vågat.

Prästen som tyckte att ”det var en vacker demonstration” då våldtäktsmannen delade ut blommor i kyrkan till sina forna klasskamrater.

Prästen som i en intervju, där han får höra att våldtäktsmannen på skolavslutningens kväll begick en ny våldtäkt säger: ”Jag tycker mycket synd om pojken”… och i en bisats ..”och flickan också förstås.”

Man förstår den flicka som i en intervju försöker förklara varför de flesta i Bjästa tog pojkens parti, trots att han dömdes i två instanser: - Det är väl det att pojkar är mer värda än flickor.

Skolledaren som säger att skolan skulle förhålla sig ”neutral” i den diskussion som uppstod mellan de som tog pojkens parti och de som tog flickans.

Det skall bli intressant att se vad som följer. Biskopen har sagt att hon inte kan uttala sig eftersom ärendet är under utredning, men dock lyckas hon få in ett ”kyrkan står ju alltid på den svagares sida”. Fa´n tro´t. Visa det då omgående i praktisk handling gentemot flickan, det behövs ingen utredning för!

Och prästen ångrar djupt sina uttalanden. Inte så konstigt, han hotas ju av att få sparken. Men notera han uttrycker ingen ånger över vad som hände i kyrkan, ingen ånger över det helvete han varit med om att skapa för flickan. Inte ett ord om hur han och kyrkan skall gottgöra flickan. Bara ånger över ett uttalande. The easy way out.

Förmodar att skolan kommer att bete sig på samma sätt. ”Avvakta en pågående utredning”. Försöka bevisa att man gjort ”allt man kunnat inom ramen för befintliga resurser”. De mentala och empatiska resurserna tycks i alla fall ha varit starkt begränsade.

Jag är så upprörd så jag vågar inte skriva mer. Då måste kanske ”redaktören” i mig plockar bort min egen blogg för att inte åtalas för förtal eller något liknande.
 

Våren är här

Klockan 07.05 i dag den 12 mars, mötte jag våren. Harry och jag var ute på den morgontidiga ½-timmas rondan. Det var -1 grad, snöslasket hade frusit under natten och ett tunt lager pudersnö dolde isfläckarna.

Men vad gjorde det. För plötsligt löd signalen. Först reagerade jag inte, men efter någon minut började jag fundera: Vad var det jag hade hört? Var det sant eller var det en hörselhallucination?
10 minuter senare löd det igen. Nu var det inte något tvivel. Han har börjat sjunga. Våren är här!!!!

Harrys blogg.

Hej igen, det var ett tag sedan. Just nu är jag hos gammelmatte och-husse eftersom matte, husse och Edmund, brorsan, tar en semestervecka i fjällen. Visst saknar jag dem, men samtidigt: Det är skönt att ha ”de gamla” för sig själv en hel vecka. Ingen jäkt på morgnarna, det är jag som bestämmer tidtabellen. Dessutom gör jag en verklig insats. Di gamle tvingas ut, oavsett temperatur och halka, minst 4 gånger per dygn. Varav två långpromenader. Bara nyttigt för gammelhusses rondör.

Nu skall jag berätta en hemlis. Jag skall bli pappa! För fem veckor sedan gjorde jag en veckoutflykt till Mullsjö, där jag är född. Det var kul att återse sitt barndomshem och att träffa en del av släkten. Roligast var det att träffa Lisen. Det
sa bara KLICK.

Visst har vi äktenskapstycke, eller hur? Det är Lisens matte, Annis, som tagit fotot.

Till en början var jag nog ganska blyg och förstod inte riktigt vad som förväntades av mig. Lisen har varit med förr berättade hon.
Men Annis, var mycket förstående och pedagogisk, så efter någon dags träning klarade Lisen och jag oss på egen hand.
Annis, jag kallar henne numera min svärmor, har ringt och berättat att Lisen är rund om magen och att jag, om allt går bra, kan räkna med att bli flerbarnspappa vecka 13. Undrar hur många pappamånader jag kan ta ut.
Harry
 

Följa John

Står i köket och förbereder middagen. Pepparrotskött står på matsedeln – kryddig mat behövs när vi är förkylda. Ett minne från Edmund-kontakten förra veckan, då han portförbjöds på ”dagis”.

Plötsligt blev det ett herrans liv. En jätteflock med kajor kom och slog sig ned i ett av kyrkogårdsträden tvärs över gatan. Orkade inte räkna dem.

Och så plötsligt lyfte hela flocket och flög iväg. Alla åt samma håll och alla på samma ljudnivå och med samma ljudbudskap.
Kunde inte låta bli att tänka på alla s.k. placeringsrådgivare, klimatundergångsprofeter m.fl.
 

Äntligen

Så kom de då till slut.

Änderna har varit på besök, spillkråkan, gråsparvarna förstås, talgoxar, blåmes, domherren och nötväckan, alla har varit besökare vid vårt lilla fågelbord.

Duvor, kajor, kråkor och skator inte att förglömma. Till och med haren och råbocken har varit framme och nattetid försökt få i sig litet av smulorna från fågelbordet.

Men vi har saknat en fågel, som brukar dyka upp i flock när det blir riktigt kallt. Inte för att äta brödsmulor, solrosfrön, hampfrön eller den ”viltfågelblandning” vi bjuder på. Nej, de brukar sätta sig i buskarna vid församlingshemmet tvärs över gatan och äta av de bär som brukar finns där.

Men i år fanns det inga. Och idag, när östanvinden ligger på, det är -15 och klass 2-varning från SMHI, då dök de upp. Inte vid fågelbordet. I stället satte de sig, ca 30 st, i vår ligusterhäck för att försöka hitta de få bär som fortsatt fanns kvar. Inte var det många bär per fågel vi kunde erbjuda, så de stannade inte så länge innan de flög vidare. Men vi fick i alla fall ett besök av en mycket vacker fågel.

Tack för besöket, välkomna åter nästa år kära sidensvansar. Och tack Göran Nilsson för det fina fotot på sidensvansen.

PS. Fotografen heter Göran Haglund. DS
 

Jäv

Bläddrade häromdagen i Läkartidningen när jag hälsade på en bekant. Många intressanta artiklar, men då jag knappast tillhör tidningens målgrupp förstod jag givetvis bara hälften de, som jag upplevde det, mycket välskrivna artiklarna. Vad som för mig var det mest intressanta var de små notat som återfanns under varje artikel.

Så här kunde det se ut:

Men också så här:

Tänk om vi kunde får samma typ av kvalitetsdeklarationer från  tidnings-/radio- och TV-journalister i direkt anslutning till en artikel eller ett program. Särskilt nu när det snart stundar val.
När man från medier börjar kräva att enskilda medborgares ev. bidrag till politiska partier skall öppet redovisas, borde man kräva samma öppenhet om partisympati hos resp. samhälls-/politisk journalist.
 

FLOSKELTOPPEN

Vår son som går i bostadsbytestankar, hittade följande floskelmassa på nätet. Det är NCC som gör reklam för ett nytt bostadsområde i Stockholm. För mig framstår ordbajset som ett enda stort förakt för de bostadsökande.

Nyvaken del av Söder
Det är tidig gryning, solens första strålar har ännu inte nuddat den frostkalla marken. Hösten har svept in över staden med hela sin prakt – Söder håller på att vakna!

Klockan ringer och doften av nytt sprider sig sakta genom rummet. Gryningsljuset sipprar in genom gardinerna framför det stora sovrumsfönstret och utanför hörs en gräsklippare. Morgonens första tanke dyker upp! Det är nog fastighetsskötaren som klipper gräset på Zinkensdamms IP inför kvällens fotbollsmatch. I springan mellan gardinerna skymtar Tantolundens stora trädkronor i ett inferno av eldsprakande färgkombinationer.

Jag stänger av klockan, sträcker på mig diagonalt och bestämmer mig i ögonblicket för en joggingrunda i den härliga morgonen. Jag slänger benen över sängkanten. Golvet känns skönt under mina fötter. Den släta parketten brer ut sig genom rummen och jag insuper den härliga känslan av nytt och fräscht. På med träningskläderna, men först ska kaffebryggaren laddas.

Utanför porten skyndar en man förbi, han svänger med sin portfölj fram och tillbaka och visslar lite när han går in genom grindarna till Mariaskolan, han är nog historielärare tänker jag. Jag hoppar först lite på stället och sen sätter jag fart. Morgontrafiken börjar så sakta att komma igång och jag ser mig ordentligt för när jag korsar Ringvägen. Morgonen är sval och skön och munnen avger små rökmoln när jag andas. Jag ler för mig själv, jag känner mig fri att göra vad som faller mig in, det är den stora fördelen med att bo så centralt tänker jag, men ändå med närheten till naturen.

– Hej, hej! Där är hon som bor på våningen under mig, hon med den söta hunden. Hon verkar också njuta av den härliga parken. Det är verkligen underbart att ha den så nära.

Oj, de håller redan på att rigga för Pridefestivalen, det ska bli kul med lite festligheter på hemmaplan, precis som midnattsloppet kommer att bli. Där ska jag delta i år. Om jag fortsätter med de här joggingpassen kommer jag att klara vad som helst.

En vanlig dag för en vanlig boende i Tobaksmonopolet
Tilläggas bör att
A/ Zinkensdamm har konstgräs
B/ Pridefestivalen anordnas på högsommaren.
 

En så´n vinter

Kall, jobbig, lång, besvärlig … men också fotolockande.

Fundering i drivan

Snöoväder över landet. Långtradare fastnar på europavägarna, både i norr och i söder. Inställda färjor, flyg, busslinjer. Igenfrusna växlar. Försenade tåg.

Men gudskelov finns det service som fungerar. Trots oplogade vägar/gator och trottoarer.
Punkligt 05.15 hör dunsen i brevlådan på trottoaren när tidningsutbäraren gör sitt jobb. Och på förmiddagen kommer brevbäraren/ -innan vinglande på sin cykel och lämnar posten, vare sig det är 20 grader kallt eller två decimeter nysnö.

Skönt att det ännu finns några som kan och som sköter sitt jobb.
 

Edmunds jul

 Hej igen!
Jag har firat jul hos pappas syster och hennes man i år igen. Deras kattor Tiger och Torleif fanns kvar. Precis som våran Harry (cocker spaniel). Förra årets demarkationslinje mellan kök/matsal och övriga rum upprätthölls utan intermezzon. Jag tror det var Harry som begrep skiljelinjen bäst. Kattorna var mest utomhus och jagade småfåglar på dagarna. Torleif petade i sig flera stycken. Det är deras natur, sa´ faster som älskar sina kattor.

Men det var inte bara vi som var där. Vi var jättemånga. Fastrar och mostrar, äkta och ingifta (det där med släktrelationer förstår jag inte riktigt). Morfar, farmor och farfar. Och så två som hoppas bli det till sommaren.
En salig röra. Både vad gäller mat, prat, paket och boende. Och det är häftigt! Då kan alla släppa loss.
Jag lärde mig många nya ord. SKÅL t.ex. Passar när man sitter många runt ett stort bord och äter.
TRAKTOR var ett annat ord. Fanns i ett jättefint stort paket som jag fick av mamma och pappa.

Men det bästa av allt! Det var så många som ville prata med mig. Och läsa för mig i mina böcker. Och leka med mig. Och hitta på bus. Och öppna paket. Precis som farmor och jag gör här. Morfar fotograferade.

Hoppas du hade lika roligt! Som du ser har jag traktorn i handen.
Edmund berättade, farfar skrev.
 

Leve tekniken - och konkurrensen!

Systembolaget gör det, Apoteket gör det och nu gör också Posten det. Just det. Utnyttjar sms som ett utmärkt sätt att höja  servicenivån.

Systemet har hållit på i ett par år, finns inte den vara hemma som du önskar, kommer ett litet sms på mobilen när leverans kan ske.

Samma med Apoteket!

Och nu Posten!
Vi är inga storhandlare på Internet, mest på grund av risken för att kontonummer hamnar i fel händer. Men så gjorde vi ett köp, där leverantören som alternativ hade fakturering till en mycket låg extrakostnad.

Och så på förmiddagen idag kom ett meddelande på mobilen, det löd:

Ditt paket från XXX finns nu hos ICA Supermarket Sigtuna Stora gatan 40A. Ange nr xxxx, Ta med leg Mvh Posten.

Man blir bara glad. För servicen som sådan och för att konkurrens (eller upplevt hot om) leder till konsumenttänkande.

PS. Och sms´et kom utan att vi lämnat vårt mobilnummer till Posten, något vi däremot gjort både till Systemet och Apoteket DS
 

Moln som är så vackra

Visst är vi olika som människor. någon vill inte se moln - jag tycker moln är vackra, oavsett vad de för med sig.

Mannen i trädet

Vid frukosten i morse hörde vi plötsligt ljudet av en motorsåg. Massaker på gång? Eller var det grannen som tänkte gallra sin björk? Vi spanade ut genom köksfönstret och vad fick vi se.

                    
I alla fall ingen med hjälm, skyddsbyxor och hörselskydd. Det naturliga man kopplar till motorsågar ( har själv en för husbehovsbruk – styckning av tjuvskjutna älgar o.likn. Vad trodde du?)
                           

Först trodde vi det var en lar ( du löser väl korsord) som for omkring uppe i kyrkogårdens gamla askar, kastanjer, lönnar och gud vet vad.
Givetvis var det en kunnig fackman, som äntligen fått uppdraget att hyfsa till de gamla träden. Men oavsett detta, det var hisnande att titta på, han var ju i alla fall 10-15 meter upp.

Drömmar i färg?

Hur drömmer du? Jag vet inte varför, men vid middagen idag började hustrun och jag tala om våra drömmar. Inte i ett freudianskt perspektiv utan i ett koloristiskt. Jag kunde då konstatera att i stort sett alla mina drömmar sker i svart-vitt.

Hustrun däremot drömmer i färg. Hennes drömmar borde ju innebära ett mycket vackrare drömmande än mitt. Mjukare, mera harmoniskt, drömlikt.

Är kanske det svartvita drömmande mer realistsikt, hårdare, aggressivt?
Är färgdrömmandet könsbundet? Kanske t o m freudianskt betingat?

Hur drömmer du – i färg eller i svartvitt?
 

30.000, 10.000, 448 .......

Om ni visste vad siffrorna betyder för oss som var med från början. Kanske är vi på väg att förverkliga Leo´s idé om en mötesplats för 55+. Vi önskar att han fått möjligheten att se sin baby växa som den gjort.
Tack alla ni som tycker om att blogga, läsa, diskutera, kommentera på silvergen.org! Ingen nämnd och ingen glömd. Det är tack vare er som silvergen lever och utvecklas.

Samtidigt beklagar vi väntetiderna.

Nu hoppas vi att den överbelastning på servern som Emil, Utvecklaren, informerat om kan åtgärdas, så att vi slipper att irriteras/få upp blodtrycket/ge upp, för att vi alla måste vänta.
Den åtgärd som nu vidtas är att en alt. två andra sajter som också finns på denna server plockas bort.

Att vänta och köa tillhör inte livets höjdpunkter. Sjukhusen löser sina köer med att införa två köer, det ser kortare ut så, Posten löste sina köproblem genom att lägga ner sin verksamhet, Systembolaget genom att effektivisera. Vi ser helst Systembolagets lösning för Silvergen

PS. Vad gäller definitionen på antal besök hos resp bloggare visar talen, citat Emil: Det är antal visningar bloggen haft. Så varje sidvisning räknas. Däremot räknas inte egna besök, dvs. när man själv är inne och läser sin egen blogg. DS
 

Ask men inte Embla

Tvärs över gatan växer tre askar (Embla var en alm). De är i stort lika gamla, lika höga, lika knotiga, har växt upp och växer på några meters avstånd från varandra, i samma miljö, med samma yttre förutsättningar. Men ändock är de nu så olika, det verkar som om det som är den enes sena höst, fortsatt är den andres just begynnande sensommar. En ask helt avlövad, en blekt gul och en fortsatt grön.

För någon vecka sedan var jag på en träff med gamla kamrater – reunion kallas det visst på fint språk. Ett möte då man konfronteras med det faktum och börjar förstå att man blivit äldre.
Och även där fanns de tre askarna representerade. Oavhängigt biologisk ålder fanns där både de avlövade och de gröna. ( Själv är jag väl gul i andras ögon, grön i mina.).
Vad som fick mig att fundera var det faktum att de gröna fortsatt var aktiva/arbetande i någon form, intellektuellt, affärsmässigt, socialt. Men var de aktiva för att de var gröna, eller var de gröna för att de fortsatt var aktiva?
 

Har jag någon framtid?

Om några veckor fyller jag 20 månader, så jag borde ju vara något för framtiden. Men vilken framtid?

Enligt en studie i tidskriften The Lancet kommer jag att sannolikt leva tills jag blir 100 år. Men är det något att sträva efter?
För enligt kommentarerna till den studien kommer närmre hälften oss som nu föds, att de 10 sista åren av vårt liv vara dementa, åtskilliga av oss ha cancer eller andra dyrbara vårdkrävande sjukdomar. ”Vad kul att du är gammal! Känn dig välkommen i vårdsvängen!”
Inte ett ord om att åldersökningen innebär att man får tillgång till en erfarenhetsbank som är mycket större och bredare än någonsin.

För att skaffa mig en vettig utkomst måste jag studera tills jag blir närmre 30, med studieskulder som avskrivs först den da´n jag går i pension. Då är jag sannolikt minst 75 år, går jag tidigare har jag ingen pension att leva på, är en annan kommentar.
Den enda ”positiva” kommentar till studien är den professor som sa´ att vi som nu föds ”är inte så friska som ungdomar var tidigare. Dessutom går en fetmaepidemi över världen. Det kommer att hålla ned medellivslängden”. Så skönt: ”De gamla blir inte så gamla, så vi kommer att bli av med dem ungefär som nu.” Kul, kul!

Och fetma tycks ju inte vara den enda epidemien. Fågel- och svininfluensa, SARS, multiresistenta bakterier, acrylamidförgiftning m.m. är ju andra lovande möten som enligt förståsigpåarna väntar om hörnet. Vänta bara: ”Knackning på dörr, sakta dig stör, döden med lien beredd utanför”, som det står i visan.

Glöm inte förväntade naturkatastrofer. Att Padang i Indonesien skulle drabbas av en totalkollaps har man spekulerat över länge. Nu tycks det ha begränsats till bara 1.000 – 5.000 döda. San Fransisco m fl orter lär visst stå på samma lista.

För att inte tala om klimatet. Antingen skall vi förbereda oss på en ny istid enligt vissa eller också blir det temperaturhöjningar med metangasutsläpp, översvämningar, ökenutbredning, folkvandringar mot nordliga länder, som inte kommer att kunna hantera anstormningen. T o m jättekatastrofen inställda Vasalopp är sannolik.
Och däremellan kommer det med regelbunden oregelbundenhet att dyka upp lågkonjunkturer med bankkollapser, företagskonkurser och massarbetslöshet både i utvecklade och utvecklingsländer.

Och givetvis en hel del ”små” lokala krig, en del med politisk, andra med ekonomisk eller religiös bakgrund, med några 10.000-tals döda.

Hur vet jag att detta blir min framtid? Jo det är de enda framtidsscenarios som behandlas i nyheter och media, vare sig de är tryckta eller digitala. ( Jag kan faktiskt redan säga ordet ”tidning”). Allt som nämns handlar om inträffade eller förväntade eländen, alla initiativ som tas är för att avveckla eländen för ”det måste vi”. Inga initiativ verkar utvecklas för människan och världen, ”för det vill vi”.

Inte något positivt om framtiden, inget som lockande ropar ”kom hit, kom hit”, som väcker förväntan och initiativlust. Ständigt så långt från ”… och den ljusnande framtid är vår….” man kan tänka sig.

Är det så konstigt med min undran eller att en del äldre killar och tjejer är ute och röjer på nätterna? Varför bry sig om en framtid så som den beskrivs av ”de som vet” och ”de som bestämmer”?

Edmund (20 mån.) funderade, farfar (843 mån.) skrev.
 

Dagis, vad är det?

Jag har aldrig varit på ett Dagis, trots att jag fyllt 70, eller kanske just därför. Där jag växte upp fanns inget Dagis eller Fritis, Mulletrollet var inte upptäckt, det fick vi vara själva i byns skogsbackar bakom skolorna, Småskolan, Mellanskolan och Folkskolan. Den enda barninriktade icke-skol-aktivitet som bjöds var Söndagsskolan i bykyrkan.
Och där var det knappast ordet aktivitet som var vägledande. Nej, där gällde närvaro, ordentligt uppförande, tystnad och pipig psalmsång. Och som belöning en suddig färgbild med religiöst motiv att klistra in i en liten blå bok.

Våra barn har heller inte ”gått på dagis”. Mulleskola fanns, kyrkans lektimmar likaså och ”Lekis” från 6 år. Men inte Dagis. Så från den generationens uppväxt finns intet att hämta.

Torsdag/fredag i gångna veckan skulle det dock bli ändring. Tack vare Edmund, nu 1½ år och under inskolning. Pappa borta på konferens och mamma hade svårt att ta ledigt, så vi erbjöd oss. Inte motvilligt – snarare tvärtom. Hustrun lika dagis-okunnig som jag.
Inskolningsämnet just dessa två dagar var att barnen skulle äta på Dagis innan de gick hem, äta utan ”målsmannens” närvaro. (Kommande vecka skall de visst lära sig sova. Hur nu det skall gå till med Edmund? Han somnar när och om han vill. Duracellkaninen.)
 

Men det blev ingen ny kunskap för mig. På tisdagen slog den till. Om det var den så gott som årligt återkommande feberattacken, den vanliga influensan eller den nya, det vet jag inte. Egentligen spelar definitionen inte någon roll, den smakade som vanligt. Feber, frossa, ledvärk.

Så hustrun fick åka ensam – och överlevde. Hon såg något betänksam ut då hon återvände. Konfunderad, litet orolig, men i grunden positiv. Själv får jag leva vidare med mina förutfattade meningar, lika oförstående för Edmunds dagis, som han sannolikt kommer att vara när han hör talas om min barndoms ”dagis”. Jag har dock en fördel: än har jag chansen att lära mig om hans. Han kommer aldrig att få uppleva min. Dessvärre
 

Edmunds blogg: En kram är inte bara en kram.

Häromdagen fyllde farmor år. Många år och jämna. Farfar räknade ut att i månader är farmor mer än 49 gånger äldre än jag. Det kan man inte tro. Hon verkar vara ungefär som pappa och mamma.
Hela vår familj, inkl. Harry, var där och firade. Och många andra också. T o m en stor vit hund som Harry försökte hetsa, utan att lyckas.

Farmor fick många presenter, blommor också. Hon blev jätteglad.

På något vis tror jag att den kram jag gav henne när hon frågade : ”Får farmor en kram?” också blev som en skön present. Mamma tog fotot och farfar har berättat att farmor nu har det vid sin säng.

Tänk vad en kram betyder mycket. Egentligen tror jag inte det behövs en födelsedag för att kramas. Men det kanske gör det lättare.

Edmund
 

30 minuter med månen.

Onsdag kväll och ms Marple uppträder på TV, älskad av många, bl a hustrun. Dessvärre har jag inte ro att sitta still så länge framför en apparat, så jag var i köket.

Plötsligt fick jag genom fönstret se något rödskimrande i sydost, ovanför Visingsö och Östgötalandet/Nordsmåland. Fullmåne på gång?
Ja visst! Fram med kameran.

Tidiga morgnar är det solen som går upp över ön. Men i nordost.
Och solen är så stark att den förbländar i alla fall min kamera. Med det gjorde inte onsdagsfullmånen.

Det blev totalt 30 minuters ”månuppgång över Vättern”. Den föreställningen var avklarad samtidigt som ms Marple släcktes ned.

Min hustru fick njuta av naturens TV i repris, jag gjorde det ”live”.

Och den föreställningen kan inte köpas som bilaga till en kvällstidning. Den går inte ens i repris, som ms Marple.
 

Var är siken?

Så hade jag fram tills i går tänkt mig rubriken på denna blogg. Men så hände något, grannen knackade på och överlämnade det slutliga beviset på att sommaren är här. Och det blev en helt annan blogg.

Nu är sommaren äntligen här ….. och siken

I 36 år har vi firat sommarsemester vid västra Vätterstranden. Och det är klart att då blir det vissa ting som blir ett måste för att den riktiga sommaren skall infinna sig. För oss är det 4 måsten. (Det femte som alltid infunner sig är regnet, men det ser vi inte som ett ”nödvändigt måste”, mera som ett dito ont).

Det 4 måstena är jordgubbarna från Hjo- och Tidaholmsodlarna, det är kantarellerna från naturreservatet Hökensås, det är den färska eller rökta Vättersiken och det är kräftorna. De tre första har alltid funnits ungefär från midsommartid, kräftorna fick vi till en början vänta med till den 9 augusti – då, på den tiden, en för många lika helig dag som Valborg eller Midsommarafton.

Nu är ju kräftsäsongen tidigarelagd och ansluter till de övriga tre läckerheternas ankomst. Och så har det varit de senaste åren. Veckan efter Midsommar har man kunna njuta av dem alla fyra. Samtidigt om man så önskar.

Men i år var det annorlunda. Yrkesfiskarna utannonserade sina kräftor, pris kokta ca 200 kr kilot. Stora och välmatade, 10 – 12 st per kilo, välkokta och härligt röda, dock märktes avsaknaden av dillkronorna i dekokten, dillkronor är svårersättbara.

Och jordgubbarna fanns ju där, utanför ICA och COOP eller vid lokalodlares plockställen.

Precis som kräftorna poppade kantarellerna upp. Inte ur Vättern men väl utmed de smala grusvägarna på ”åsen”. Inget överdåd, men i alla fall tillräckligt både för att kunna njutas på en knäckemacka till kvällen och till att frysas in för höstens viltgrytor.

Men siken, den fanns inte. Klangahamns fiskeläge norr om Karlsborg kunde bara erbjuda några torra rökta smårackare som inte lockade till inköp ( däremot lockade den rökta ålen för 190 kr/kilo desto mer). Och sikleverantören framför alla andra, fiskeboden i Hjo, var inte bättre. Några små underutvecklade till ett pris av 109 kr/kilo. Plötsligt blev den rökta regnbågen mycket prisvärd! Men den är ju inte sik.
Besöket hos Habofiskar´n längre söder ut efter 195:an gav heller inte något resultat. Tomt!
”Jag vet inte vad som har hänt” sa´ han. ”Jag får varken sik eller abborre, det måste vara något med vattentemperaturen.” Det var veckan efter Midsommar det.

Det såg alltså ut att bli en sommar utan det fjärde ”måstet”, d v s en rumphuggen sommar. Men så infann sig plötsligt gårdagen..

Visst hörde vi när grannen Christer, inbiten fritidsfiskare, åkte ut med sin båt för att vittja näten. Men han hade heller inte fått någon sik i år.
Och så vid ½10-tiden knackade det på. Och utanför står Christer och bjuder oss 4 fina, välansade sikfiléer plus en hel urtagen sik. Nästa urskuldande sa´han: ”Jag fick bara sik idag.”
Hoppas övriga Vätterfiskare nu kan instämma med Christer! Då kommer alrökarna att tändas.

Christer, Christer, du som älskar att fiska och rensar din fångst som vore du fiskkrogskock fast du själv inte äter fisk. Du räddade vår sommar!

Det blev en snabb omplanering av lördagsmiddagen, kompletterande inköp av dill, persilja, kapris och grädde, vitvinet in kylen.
Så i går kväll njöt vi verkligen, lika mycket som när vi åt de första jordgubbarna, kantarellerna eller kräftorna. Ja, faktiskt mer, för nu var det fullbordat! Det fjärde måstet.

Ännu ett sommarår enligt traditionen.

Olof Ekman

Receptet kan du läsa nedan. Vi har, i fall av yttersta nöd, på hösten tillagat rätten med abborr- alt. kummelfiléer. Men det är siken som gäller, i alla fall så länge den, och Christer, finns. Vi tillägnar receptet Christer.

Christer sommarsik.
Salta och peppra filéerna lätt. Pensla dem med äggula och vänd i vetemjöl. Smörstek dem lätt, de skall inte stekas färdigt, bara få en guldbrun yta.
Lägg dem i en smörad form.
Smörfräs rikligt med svamp, vi blandar kantareller och champinjoner, och täck filéerna.
Täck därefter med rikligt av klippt dill och persilja. Så här ungefär:

Slå över ett par dl vispgrädde och lägg i minst en halv burk, med kapris. Lägg på några klickar smör.
In i varm ugn 20 – 25 min. 200 grader. Under tiden kokar dillpotatisen.

Ät sedan och njut. Sommaren är kort. Banta kan man göra i höst.

PS Lagom till desserten, jordgubbar förstås, infann sig den femte nödvändigheten, även kallad onödvändigheten. Fruntimmersveckan börjar ju idag. Så nu är sommar´n, även rent meteorologiskt, definitivt här. DS
 

Edmunds blogg: Försenad midsommarrapport

Jag har faktiskt klarat av mitt andra midsommarfirande. På Öland av alla platser. Där det brukar gå så vilt till har jag hört. Men jag tycker det är lugnt och fint där mamma och pappa har sitt sommarhus.
Så vi packade in oss i bilen, vi tre och Harry, och åkte dit. Harry och jag älskar att åka bil. Bil är mitt mest använda ord för tillfället: Brmmm, brmmm. Harry säger inget, han bara tittar på bilar med sina hängande ögon, vill in och sätta sig i första bästa. Vi älskar IKÉA´s parkeringsplatser.

Jag vet att min rapport är sen. Men det beror inte på mig utan på min spökskrivares, farfar, minne. Det har varit fullt säger han. Och därför kan han inte blogga på Silvergen. Farmor säger att han inte har något minne alls. Jag tror hon har fel, det är nog bara hon som har glömt att han har något.
Men nu verkar det i alla fall som om det minne han fått inmonterat funkar, för nu kan spökis, producera oss på Silvergen igen. Spökis säger att han i ett huj har tredubblat sitt arbetsminne. För 700 kr + moms. Det är väl något att tänka på när man kommer upp i åren. Eller hur?

Nu över till midsommarfirandet.

Vädret var perfekt. Mamma och pappa, morfar, lill-faster och farbror, Harry och jag, farmor och farfar firade tillsammans i nästan tre dagar
Vi satt ute och åt midsommarlunch. De vuxna åt sillar i olika former och inläggningar, färskpotatis, lax, goda ostar m.m. m.m.
Jag höll mig till Findus´ Spagetti med köttsås i burkformat. Harry fick bara titta på, stackarn, men jag lyckades i alla fall tappa en köttbulle till honom.
Till lunchen skall man visst sjunga. Inte en gång, utan flera. I år sjöngs en sång som farfar fått från en Silvergenskribentska som bor på Öland. Visan lär vara vinnande sång i en snapsvisetävling i slutet av 1900-talet.
Första omgången var falsksång. Andra omgången ännu mera falsk, fast på högre ljudnivå. Alla utom Harry och jag sjöng, det finns de som har en viss självkontroll.

Di gamle sjöng så sakta på Hej Tomtegubbarmelodin att jag minns texten. Den var så här:

Tänk om jag inte va så tråkig, tänk om jag vore rolig.
Tänk om jag inte var så dyster, tänk om sommarn va solig.
Om blott jag vore mer spontanoch dansa samba mest hela dan.
Inbunden, blyg och sammanbiten så är jag tacksam för spriten!

Lagom till jordgubbarna kom regnet, så de åts inomhus. Då blev det sol igen.

Se´n var det dags för dansen runt stången. Eftersom jag var minst var jag tvungen att följa med. Farmor och farfar stannade hemma för att diska. De har varit med förr. 69 gånger. Var.

Det är ju för min och mina gelikars skull det dansas. Så fel vuxna kan ha det!
Vi barn gillar inte att springa runt en stång, sjunga texter vi inte begriper och dessutom hålla mamma och/eller pappa i handen. Skall vi springa skall vi göra det fritt, gärna i flock så ingen kan stoppa oss och dit vi bestämmer – och musik behövs då rakt inte.
Men dansen är väl ännu ett tecken på ”riter” som blivit en tradition som ingen deltagare vågar ifrågasätta eller har glädje av.
Möjligtvis de som står och tittar på. Att se överviktiga far- och morföräldrar dansa små grodorna till en falskspelande dragspelare, det är sann svensk humor.
De vuxna ställer upp i dansen för att de tror att vi barn har roligt (”det ser ju så gulligt ut”), vi barn ställer upp för att vi är tvungna och för att uthärda, inbillar vi oss att vi gläder våra föräldrar. Tala om dubbel-fel i altruism!

Som tur var bullade det upp till regn, så dansen blev kortvarig.

Väl hemma upphörde regnet och livet återgick till det normala. Morfar och farmor bildade kubb-lag mot mamma och lill-faster. En tävling som gav möjlighet till fantastiska stilstudier. Mammas lag slog morfars, men det togs med jämnmod.
De som inte ”kubbade”, d v s pappa, farbror Mikael och farfar löste, med hjälp av något importerat, världsaltets mest akuta problem, medan Harry och jag höll igång på vårt håll, allt för att slippa gå till sängs. Och vi lyckades.

Harry trynade in före mig, jag själv höll mig uppe till nattamaten och fick på det viset ännu en upplevelse av de vuxnas värld. Med Trivial Pursuit, TV o. likn. intelligenta vuxenexcesser.

Så var min midsommarafton Jag sov jättelänge dagen därpå – något som alla syn- och hörbarligen uppskattade. Så nu ser jag ser fram mot nästa års firande. Då 75% äldre i månader räknat och gärna tillsammans med årets firare. Fast dansen kanske kan skippas eller också har även jag Pavloviserats.
Men innan dess skall jag ha fyra sköna veckor på Öland tillsammans med mamma, pappa och Harry. Toppen!
Se´n skall jag börja på dagis i augusti. Vad dagis är vet jag inte, men Harry går på dagis och han är lika glad när han går dit som när han kommer hem, så jag får väl lita på honom.
Vi hörs! Ha en skön badsommar! Jag återkommer.

Edmund
 

Så roar sig pensionärer i Danmark

Från en dansk kollega kommer nedanstående berättelse om hur man som pensionär där kan roa sig. Går det måhända också i Sverige? Samtidigt är det så här i landskamps- och EU-valtider en bra läsövning.

Folk som arbejder, spørger tit folk som er gået på pension, hvad de får tiden til at gå med.
Ok - tag nu forleden dag, da tog min kone og jeg ind til byen og gik ind og handlede i en butik. Vi var der kun i fem minutter, og da vi kom ud var en betjent ved at skrive en parkeringsbøde.
Vi gik hen til ham og sagde ”Hej du hvad med at vise lidt hensyn, og give et par pensionister en chance”

Han ignorerede os og forsatte med at skrive bøden. Jeg kaldte ham et Nazi svin. Han stirrede på mig og startede med at skrive en ny bøde for at have nedslidte dæk.
Min kone kaldte ham for et ######hoved. Han skrev den anden bøde færdig og satte den under vinduesviskeren sammen med den første.
Så startede han med at skrive den tredje bøde. Det forsatte cirka 20 minutter, jo mere vi fornærmede ham, jo flere bøder skrev han ud.
Personligt var vi ligeglade. Vi kom ind til byen med bus.
Vi prøver at ha det lidt sjov hver dag, nu hvor vi er på pension. Det er vigtigt i vores alder.
 

Kanelbullar

10 grader på termometern, kraftig vind från norr, regnet hänger i luften. Studentexamen i dag. Stackars alla söta vit- och uppklädda flickor på lastbilsflaken. Sitter vid datorn och försöker få mikrofonen att kommunicera med Skype. Ännu ett misslyckat försök, tredje i ordningen.

Så plötsligt, ljuvliga dofter i huset. Min kära hustru har fått för sig att baka kanelbullar. För min skull givetvis inbillar jag mig , även om jag vet att vi skall fira Midsommar med Edmund på Öland. Men vadå? Det är här och nu de finns, bullarna.

En så´n lunch det blev: kall filmjölk med ljumma kanelbullar. Vad spelar då en nordanvind för roll.
 

PREMIÄR

Hej, jag heter Edmund. I lördags, på min 15-månaders-dag, var det premiär. Sova borta hos farmor och farfar, utan mamma och pappa, men med brorsan Harry som stöd. Och mjukisen Barbro förståss. Mamma och pappa skulle på bröllop, inte deras eget, det är redan avklarat, för flera år sedan.

Vid två-tiden på lördagseftermiddagen avlämnade pappa Harry och mig. Inte bara oss förresten, barnvagn, blöjor, klädombyte, pyjamas, haklappar, barnmatsburkar, grötpulver, vällingflaska, napp, vattenflaska ingick också i leveransen. Barnsäng och –stol fanns redan på plats, det bådar om upprepning.
Harry medförde en plastpåse med hundmat, några torra pinnar som föreställde hundben, två matskålar och ett koppel. Vi har litet olika behov som synes. Pappa drog ut på tiden innan han åkte hem, jag förstår inte varför.

Farmor och farfar hade plockat fram en del leksaker, den gröna lilla plastbilen var bäst, lagom stor att hålla och med visst tuggmotstånd. Den stora bilen var också bra, än så länge dock roligare att meka och leka med. än att åka på. Benen är litet för korta än.

Det är egentligen inte så mycket som skiljer mellan att vara hemma eller att vara hos farmor och farfar. Äta, laffa runt, peta i förbjudna kontakter, öppna och stänga dörrar, klänga i soffor, äta/dricka, blöjbytas, barnvagnskjutsas och så litet kel med Harry när vi känner för det.

Det var som sagt lördagskväll och jag hade ju förväntat mig att det skulle bli utsträckt tid, men det hade inte farmor och farfar. Så vid sju-tiden åkte vällingen fram, jag sög pliktskyldigast i mig en del, farmor körde den hemma etablerade obligatoriska rundgången till lamporna för att säga god natt och så ner i sängen för sömn.
Trodde de. Men inte jag.
Farmor och farfar är nog litet mer blödiga än mamma och pappa, jag behövde inte alls höja rösten för att plockas upp och få deltaga i lördagskvällens stilla familjeliv. Men vid elva-tiden var det nog – farmor lockade med en ny liten slurk välling och släcka-lampor-rundvandring. Och som belöning sov jag ända till klockan 10 på söndagen. För det är väl då man skall ha sovmorgon!

På söndagen flirtade jag riktigt in mig hos farmor. Hon är nämligen en sådan som älskar blommor och trädgård och tillsammans tillbringade vi i alla fall en timma med att peta i gammal blomjord, byta den sinsemellan under ett evinnerligt ”tackande”, plocka ogräs, smutsa ner oss, provsmaka lekakulor och torkade rhododendronblad m.m. m.m. Det var jättekul. Farmor överlät rengöringen av mina naglar med varm hand till mamma och pappa när de kom för att hämta hem Harry och mig.

När Harry fick se dem tycker jag han överreagerade. Han blev alldeles vild, for runt, hoppade, kastade sig på rygg och var allmänt okontrollerbar. Jag är mera cool, de fick ett litet leende, tiggde sig till en liten kram och så var det bra med det. Det gäller att balansera gracerna, man får inte komma i underläge inför kommande ”maktkamper”. Och jag hade ju den gröna plastbilen att tänka på.

För mitt vidkommande var det en riktigt bra premiär, Harry har ju varit med förr och än har mamma och pappa inte fått något telefonsamtal som säger att farmor och farfar finns på något vilohem. Även om jag hörde ordet nämnas på söndagsförmiddagen.
 

Sjukhusmat

F.n går debatten i vissa kretsar hög vad gäller kvaliteten på den storkökstillagade sjukhusmaten. Politikerna känner sig förfördelade eftersom beslut fattats ”bakom ryggen på dem”, tjänstemännen hukar ( de har väl bara agerat efter de riktlinjer som funnits, men vem vågar säga det), leverantören beklagar ev. misstag men hävdar att man följer ingångna avtal, sjukhuspersonalen fortsätter att resignerat ta emot klagomålen från patienterna och patienterna tuggar förstrött (ibland med avsmak) på det som bjuds och drömmer om att så fort som möjligt komma hem för att få ”riktig” mat.
Dessvärre verkar det som om debatten mer kommer att handla om ”vem har fattat beslutet”, än vad den borde handla om, nämligen:
Är maten en viktig del i patienternas fysiska och psykiska rehabilitering, eller är den ett verksamt medel att få patienten att förklara sig ”medicinskt färdigbehandlad” så fort som möjligt för att få komma bort från eländet och lämna plats till någon annan? ”Politiskt/policymässigt” blir säkerligen svaret alternativ ett, verkligheten säger alternativ två.

Finns det då inga alternativ? Jo det finns det, jag har under de tre gångna veckorna fått uppleva två ytterligheter vad gäller sjukhusmat och effekten av dess del i min rehabilitering/ mitt välbefinnade.

Vecka 1. Operation på Karolinska, duktig, omtänksam, professionell personal, perfekt smärtlindring. Men dessutom underbemanning och viss stress.
Och naturligtvis storköksmat. Serverad under plastlock, fasttorkad på tallriken, dåligt smaksatt (det finns faktiskt fler kryddor än salt och peppar), skogsarbetarvolymer i upplägg, man var mätt innan man lyfte på locket.
Och givetvis återupprepningtekniken. Potatis och köttbullar på kvällen blev givetvis köttbullspytt påföljande lunch.
Så filmjölk, müsli, knäckebröd med ost och näringsersättning blev mina huvudingredienser, och det bygger man inga muskelmassa med. Jag frågade vid en rond ansvarig läkare om det var OK att min hustru tog med sig take-away-mat till mig för att lätta upp mattristessen.
Läkarens svar talar för sig självt: "Ja gärna, vi uppmuntrar våra patienter att göra så, med tanke på hur viktigt det är att ni äter bra."

Vecka 2. Överföring till Stockholms Sjukhem, en stiftelse som har avtal med bl a Karolinska Sjukhuset vad gäller rehabilitering efter vissa större operationer. (Sjukhemmet har också enheter för palliativ vård, för långtidssjuka, en vårdcentral m.m.)
Tala om miljöbyte inom alla fält. Här kände jag att jag stod i centrum, inte bara som ett medicinskt objekt som skall behandlas utan som den människa just jag råkar vara. Mjuka, välkomnande, luftiga lokaler. Härlig, lugn, glad, kunnig personal
Och så maten. Tillagas i eget kök. Serveras på tallrik på rummen eller i gemensam matsal. Välsmakande, kryddad. Och du bestämmer själv portionsstorlek! Hel, halv eller ¼. Så härligt det var att beställa ¼ portion och sedan ”backa”, i stället för att som på Karolinska med dåligt samvetet skjuta ifrån sig ¾ av det som serverades (Man är ju uppfostrad i ”Tänk-på-barnen-i-Indien-traditionen” vad gäller att lämna mat.)
Matkvaliteten var dessutom mycket hög. Karolinskas oxjärpar påminde mest om stekt finmalen sand sammanhållen av gelatin ( smakade som sådana också), medan Stockholm Sjukhems järpar hade ett kött som snarare var rivet än finmalt! En så´n skillnad i saftighet!
Frukostägget kokades medan man väntade, havregrynsgröten portionstillagades. Det var som hemma!

Givetvis kan anförvanter köpa en ”gästkupong” och äta tillsammans med patienten. Och som om det inte var nog: Patienter/närstående har tillgång till ett eget kök, utrustat med kylskåp, mikrovågsugn, spis och porslin för att ha möjlighet att någon gång äta en älsklingsrätt.

Inom sjukhemmet finns även en lunchrestaurant för personal och utomstående. Menyn är densamma som den som erbjuds patienterna. Vissa dagar var det kö till restauranten! Jag betvivlar att utomstående skulle köa för att få avnjuta Karolinskas storköksmat – möjligtvis om det var gratisutdelning.

Inte att förglömma mellanmålen! En smörgås kanske, eller juice/näringsdryck/kaffe! Och på den lilla kärran som kördes runt kl 11 på f.m och ca 19.30 på kvällen fanns också annat godis. Vad sägs om en bit kexchoklad, en liten kaka eller en påse jordnötter.

Med detta inlägg vill jag inte plädera för ett lyx-mat-system inom sjukvården, men att helt bortse från att måltiderna dels är en mycket viktig del i en rehabilitering och inrymmer en viktig social del dels att de är en av de få stunder på dagen som man som patient borde ha rätt att se fram mot, pekar på en bristande människokännedom hos de som beslutat om nuvarande storköksmats innehåll, kvalitet och distribution.

Kanske borde landstingen som en del i sin upphandling påbjuda att ansvariga för matavtalen under en vecka, söndag till söndag, 2 mål per dag, äter sig igenom de produkter de avser att köpa in. Givetvis transporterade och förvarade på samma sätt som patienternas mat och serverade i patientmiljö.
Jag tror nämligen att orsaken till den dåliga maten inte finns hos leverantören, han/hon levererar vad uppköparen beställt. Inköparnas bristande kunskap om, intresse för och helhetssyn på matens betydelse för patienterna är roten till det onda
 

Första barnvakten.

Så var då premiären avklarad. I dagsljus. Det gäller att inte ta sig vatten över huvudet, utan att sakta smyga sig på verkligheten. Vi, hustrun och jag, infann oss hos guldklimparna Edmund, sonson 13 månader, och Harry, cockerspaniel drygt 2 år, vid 12-tiden på lördagen, dels för att öva inför en stundande passning i vår, som också kommer att omfatta nattning, men också för att ge föräldrarna ett par timmar tillsammans, utan att behöva bekymra sig om småttingarna. Jag tror nog att de (föräldrarna) var litet oroliga, inte för Harry, där har vi redan bevisat vår kompetens, men med Edmund var det premiär.

Så föräldrarna drog iväg i det sköna vårvädret, till Waldemarsudde för att bese den pågående Carl Larsson-utställningen, äta en god lunch ute på Djurgården, promenera och ögonshoppa tillsamman, något som de inte haft möjlighet till senaste dryga året utan att ha med sig Edmund och Harry.

Vi å vår sida förberedde lunchen, för Edmunds vidkommande värmde hustrun en ”gägga-moja” bestående av lax och grönsaker, vatten därtill, medan undertecknad gick ut och inhandlande en kryddig pizza och några öl till de vuxna. Harry får aldrig lunch, aldrig.

Vi var informerade om att vi kunde förvänta oss närmre 2 timmars eftemiddagssömn av Edmund efter lunchen, men icke sa´ Nicke. Vi förstår nu varför pappans yngre syster döpt honom till Duracellkaninen.
Egentligen är det bara öronen som skiljer, samt att kaninen torde ha en avstängningsknapp. Vi hittade ingen på Edmund. Han var pigg och glad som en lärka och höll oss positivt sysselsatta en bra stund, till dess vi bestämde oss för en långpromenad med de två i solskenet. Edmund i vagn och Harry i koppel.
Och se, efter en 40 minuters åkning i vagnen ute på Långholmen, bland solande vårdyrkare, lössläppta hundar och båtslipande skeppare, somnade Edmund. Medan Harry och jag drog oss hemåt i och för intagande av något törstsläckande, fortsatte hustrun promenaden utmed Söder Mälarstrand i ytterligare 40 minuter.
Vid deras återkomst kunde Harry och jag konstatera att församlingen utökats med en törstig mycket trött hustru, och en nyladdad Duracellkanin. Ett gröt-mellanmål förstärkte energin ytterligare och eftermiddagen förflöt i en salig, rolig, kramig blandning av golvlekar, uppfostran/inlärning, blöjbyte, bokbläddring, you name it.

Så när föräldrarna vid 19-tiden, nöjda med sin dag, återvände, möttes de av några lyckliga, stolta men också trötta barnvakter, som med varm hand återförde ansvaret och satte sig ned för att njuta av en mycket god måltid, belöningen för att även vi hade haft en fin dag.

På söndagsmorgonen kunde vi konstatera att natten varit mycket rofylld och vederkvickande, men också att vi under gårdagen kommit att utnyttja ett antal egendomligt placerade muskler, vars existens vi varit ovetande om, men som nu identifierats inför kommande insatser. Något vi ser fram mot.
 

Harrys jul avklarad

Det blev en riktigt lyckad jul! Visserligen fick kattkusinerna exklusiv tillgång till köket och alla de fantastiska dofter som där cirkulerade, något som jag sett fram mot. Men jag fick några smakbitar, det fick inte kattorna. Jag fick det inte vid sidan om utan som en luxuös ersättning för det dagliga torrfodret, man måste ju tänka på figuren.
På julaftonen överraskade jag i alla fall kattorna, de heter Thorleif och Tiger och ser ut sådana också, med ett ordenligt utfall. På avstånd. Det lär ha varit nytt småländskt rekord i ”två-kattor-på-rad-genom-smal-kattlucka”.
Av reaktionerna att döma var utfallet mindre uppskattat även av kattkusinerna matte och husse – deras reaktion både kändes och hördes. Efter det accepterade både kattorna och jag den stilleståndslinje som med hjälp av galler upprättades. Någon nämnde något om 38:e breddgraden, demarkationslinjen, som inte fick överskridas av någondera parten. Jag begrep det, men jag betvivlar att de gjorde det. Jag hade klarat det utan galler. Visade det och fick beröm!
Å andra sidan fick jag fullt tillträde till husets övriga faciliteter i båda våningarna. Det är häftigt att springa i trappor, särskilt sådana som är lackade och där människorna kliver nerför som om de var på väg att ta sitt sista steg. Det var dock ingen som tog det.
Totalt var det 11 vuxna, Edmund och jag som firade tillsammans. Det blev faktiskt en hel del kel och uppmärksamhet, både för lillbrorsan och för mig. Inte dumt. Synd att inte kattkusinerna fick se.

Jag fick paket. Två stycken. Det första fick jag redan till frukosten på morgonen. Jag trodde att det var för att jag skulle hålla mig lugn tills tomten kom, men så var inte fallet. Det var en form av väst, röd med amerikansk text och ullig krage. Alla sa´ att jag var ”så gullig”, men jag hade gärna avstått från den. Behöll den dock på ett tag för att glädja de övriga.

Tomten var otäck. Visserligen påminde monstret som kattkusinernas matte, men utseendet stämde inte. Tomten fick en utskällning och sedan höll jag mig på avstånd. Edmund, lillbrorsan däremot, var nog för liten för att förstå det hot en gin-och-tonic-doftande vitskäggig företeelse kan utgöra. Även om hon lät som en viss katt-matte med nyintränad basröst.

Det andra paketet var bättre. Jag fick det av tomten, på avstånd, stort avstånd. Innehållet gick att äta – mycket välsmakande. Jag öppnade paketet själv, sån´t lärde jag mig redan förra året. Visserligen fick husse leta fram dammsugaren för att få upp alla papperstussar efteråt, men jag lovar, det var minst lika stökigt efter det att människorna öppnat sina paket. Själva var de också litet stökiga. Läste verser för varandra innan de fick öppna paketen och sån´t där.

Så det var en riktigt lyckad jul. Ser redan fram mot nästa. Hoppas du gör det också! Får väl plocka fram västen då, vad gör man inte för att skapa julglädje?

Harrys jul

Jag skall fira jul i Småland. På landet. Med matte och husse och brorsan Edmund. Han har börjat krypa och ibland så försöker han lugga mig. Men än så länge klarar jag mig bra. Han, Edmund, är inte så snabb än.

Det är roligt att fira jul. Förra året fick jag ett paket. Jag hade nog varit snäll då. Jag var ju litet valpig på den tiden, så det hjälpte nog till. Matte och husses matte är rätt svaga för mig, så jag har övat in en viss titta-på-mig-pose, så det kanske går vägen i år också.

Jag är lite´ mer orolig för hur det blir i Småland. Kallt lär det vara där och dessutom har dom vi skall hälsa på två katter. Kattkusiner - inget vidare alternativ för en hund.
När jag var där i somras, då var kusinerna utekatter, och jag skrämde en så att den höll på att bli överkörd. Det uppskattade inte deras matte och husse. Jag tyckte jag var rätt tuff då, fast egentligen är jag inte så tuff. Jag tycker mer om att kela.

Nu har jag hört att katterna har fått flytta in. De har fått en kattlucka i köksytterdörren så att de kan gå ut och in, när det passar dem. Och jag har liksom utgått från att det är jag som skall vara i köket. Bara jag. Så det kan nog bli lite´ oroligt, typ. Man måste ju få försvara reviret även om det är tillfälligt. Undrar om dom får något paket. Hoppas det blir utomhus i så fall.

Vi skall vara där i tre dagar. Tre dagar med kattdoft. Tänk om jag luktar katt när vi kommer hem. Då blir det inte kul på mitt hunddagis. ”Harry luktar katt, Harry luktar katt” Snacka om mobbing!

Hoppas att vår paketutdelning blir av innan kusinerna kommer in. Blodtörstiga som dom är, är de väl ute och jagar domherrar tills det blir mörkt. Vackra, fina, runda, röda, söta domherrar som deras husse/matte matat. I veckor. På tomten. Snacka om djurvänner!
Om kusinerna kommer in tidigt blir det bråk och då kommer jag nog att ligga risigt till. Skall se om jag kan markera med min doft vid kattluckan, så att dom vänder.

Även om det skulle gå snett och jag inte får nå´t, hoppas jag att du får nå´nting som gör dig glad. En blomma kanske, en telefonsignal, ett paket, en kram, ett kort, som hund är min fantasi inte så revolutionerande.

Från mig får du i alla fall en lång, blöt GOD JUL-puss. Var bestämmer du själv.
Slick, Harry.
 

Miljöbil – håhå,jaja!

I morse passerade jag en Statoil-mack som annonserade följande priser: Diesel 10,74, 95 oktan 9,99, Etanol(E85) 9,49. Driftskostnadsmässigt innebär detta att en sträcka som kostar 9.99kr att köra på bensin, kostar ca.12.30kr att köra på E85, eftersom etanolbilen har ca 30% högre förbrukning. En snabbkoll med andra bensinmärken visade ungefärligen samma prisrelationer.

I går kunde jag läsa en liten blänkare från TT där det framgår att Statoils försäljning av E85 under november månad i stort sett halverats.
Är det någon medborgare i detta land, förutom våra ”miljökloka” politiker, som av detta drar slutsatsen att Sveriges ”bifuel”bilägare under november månad har reducerat sin körning med 50%?

Man skulle ju kunna skratta åt eländet, men inte ökar förtroendet för effektiviteten i politikernas s k miljösatsningar efter novemberstatistiken.
Och nu kräver Sveriges bilhandlare att man återinför ”miljöbilspremien”. Det skulle inte förvåna mig om så blir fallet. Spåren förskräcka.
 

Biafrabarnen och Gandhi.

                                                   
Tintomara skriver i sitt inlägg ”Var inte rädd för ålderdomen” under Diskuteras, att hon som barn påmindes om ”barnen i Biafra” när hon inte åt upp frukostgröten. Jag tillhör en något äldre generation, så i stället för Biafrabarnen var det ett suddigt tidningsurklipp med en bild på Indira Gandhi från den tid då han hungerstrejkade, som antydde min framtid.
Jag kan knappast påstå att hotet var särskilt verkningsfullt – inmundigandet av frukosthavre-grynsgröten gick än mer långsamt, gröten kallnade och blev ännu äckligare.
Våra gemensamma upplevelser väcker dock några frågor:
- vad skrämde man dig med då du matvägrade? Vilka var hotfigurerna under andra årtionden?
- vad skrämmer dagens caffe-latte-mammor sin telningar med?

Att tro att hot inte ingår som en del även i dagens barnuppfostran är nog att ha en blåögd syn på hur småbarnsföräldar hanterar bl a matvägran.
 

Rotmos och Chardonnay

Det är faktiskt sant. Var på vinprovning häromdagen Tema: Viner och svensk husmanskost. Fyra olika maträtter, 6 olika viner, 3 röda och 3 vita. Den svenska husmanskosten representerades av
- kålpudding med potatis, brunsås och lingon
- kroppkakor med skirat smör och lingon
- isterband med stuvad potatis
- rotmos med fläsklägg

Vinerna en tysk Riesling, en Chardonnay från Australien, en från USA, en Gamay från Beaujolais, en Pinot Noir från Nya Zeeland och en Zinfandel från USA.

Och tro det eller ej, det fanns några riktigt bra matchningar. Vi var drygt 25 personer som provade, åsikterna om vad som var gott tillsammans skiljde sig givetvis åt en hel del, men de flesta var helt överens om att den tyska Rieslingen (Dr L, nr 7218, 77:-) gick utmärkt ihop med kroppkakorna. Även den argentinska Chardonnay´n (Ecologica, nr 6231,59:-) fick några röster tillsammans med kroppkakorna.
Den amerikanska Chardonnay´n (Grove Street,Nr 6582, 109:- ) matchade rotmoset på ett bra sätt enligt flera deltagare. Kålpuddingen, hör och häpna, fick en del bravon tillsammans med den amerikanska Zinfandel´n (Cline, nr 22283, 89). Isterbanden däremot hade svårt att hitta någon bra partner bland vinerna. Att sedan många föredrog Gumfield Pinot Noir från Nya Zeeland, (6407, 119:-) eller Gamay´n från Beaujolais (Morgon, nr 5106, 87:-)som det enskilt bästa vinet var liksom en annan sak.
 

Varför bara pojkar?

När jag var i 12-årsåldern, blev jag plötsligt ”affärsman”. Just det – jultidningsförsäljare!
Knatade runt i byn, 600 invånare, och sålde Smålänningens Jul, den stora favoriten trots att byn låg i Västergötland och Köksalmanack, också det en bestseller.
                               
Övriga alster i sortimentet mindre attraktiva. Jag drog ihop kanske 20 – 30 kronor. Härligt att disponera till julklappsinköp, där ingen förälder kunde ifrågasätta valet. Mamma fick alltid Köksalmanack, pappa en glasburk Greve Hamiltons Blandning.
Slutet av 50-talet och hela 60-talet var studietider och jultidningarna försvann ur medvetandet.
Men så blev det familjebildning 1970 och då var jultidningarna där igen. Troget, varje år i september/oktober, ringde det på dörren och utanför stod FÖRSÄLJAREN. Utbudet i stort sett detsamma som på 50-talet, kanske hade det tillkommit mer tecknade serier.
På 80-talet var barnen, två flickor och en pojke, så stora att det de hade möjlighet att pröva sina säljtalanger. En tog chansen.
Och fortsatt ringer det varje år på dörren, utanför står en artig försäljare och erbjuder sina tidningar. Av princip köper vi alltid någonting, initiativ skall belönas. Vi har ganska många Köksalmanack.

Men ….. under alla dessa år har vi aldrig, säger aldrig, haft besök av en säljande flicka. Det är alltid pojkar som kommer och säljer. Inte ens våra döttrar tog chansen att sälja jultidningar. WWWF-produkter var OK för en av döttrarna, men jultidningar: Nej!

Är det generna? Eller uppfostran? Ointresse eller bristande initiativ? Bekvämlighet eller bristande självtillit? Jag vet inte. Jag vet bara att jag sannolikt kommer att dö utan att ha träffat en jultidningsförsäljande flicka. Och det är inte roligt
 

Nu vaknar ekorren

Senhösten tycker jag är förfärlig: grå, sur, kall, restskatt.
Sensommaren däremot härlig - då vaknar ekorren i oss. Vi har just ”satt” gurkorna. Nu ligger 5 kg skurna gurkor i gamla höganäskrus i kylskåpet, i en lag av socker, salt, inläggningsättika, senapskorn, dillkronor och skivad pepparrot. Där får de ligga i tre veckor, sedan över i glasburkar med tättslutande lock.

I morgon ”sätter” vi 5 kg till, då har vi så att det räcker till fram i mars/april, något beroende på hur förrådet brandskattas av besökande barn. Snart är det dags för äpplemoset och sedan kommer trattkantarellerna. Sensommar´n är härlig – i alla fall för ekorrar.
PS. Det blir nog något kilo gammaldags saltgurkor också – sitter fint till söndagssteken. DS
 

Livets glädjeämnen: Att flytta kaffe

I vår familj är det oftast jag som brygger morgonkaffet. Därmed är det också jag som får på min lott att överföra kaffet från sin fyrkants- förpackning till kaffeburken. Ett enkelt jobb i och för sig, men ett jobb som alltid leder till misslyckanden.

Att få isär förpackningen med begynnande artros-tummar kräver bara det sin man. ”Ja, men klipp upp då” säger den förnuftige. Jag gjorde det en gång – gör det aldrig mer. Då gick det ju inte att göra en strut och överföringen till kaffeburken blev en total katastrof. Men det doftade gott varje gång vi dammsög i ett par veckor framöver.

När man så fått isär förpackningen börjar det på allvar. De första kramarna är mycket viktiga. Gör man fel där, blir resultatet kaffets egen ketchupeffekt. Jag kramar och kramar paketet, det känns mjukt och bra. Dock, efter att kaffet vackert börjat strila ned i burken händer det. Den fördröjda ketchupeffekten.
Står jag då vid diskbänken och genomför överföringen är det ju lätt att bara skrapa ned spillet i vasken. Det är bara det att hälften av spillet brukar hamna i diskmaskinen som står litet öppen när den inte är igång. Att få ut bryggmalet kaffe ur en diskmaskin är en omöjlighet. I stället sker nästa diskkörning med kaffeinslag. Det går också bra.

På senare tid har jag infört successivt kramande av förpackningen, d v s krama – häll – krama – häll och så vidare. Men, det blir alltid en liten klump som kommer farande och hamnar fel. Dock blir spillet mindre och mindre. I dag var jag faktiskt riktigt framgångsrik, se nedan. Kanske är jag fullärd den dag tummarna helt vägrar.

PS! Överföringsproblemet är helt oavhängigt kaffesort. De gamla runda plåt-/ aluminium-förpackningarna var ju inte bättre de. I alla fall inte de vi köpte. Övertrycket i burken gjorde att kaffet spreds över betydligt större arealer än nu. Visserligen i mindre kvantiteter, men med mer städjobb. DS

Ett gammalt brev

Min farfar, som levde under åren 1863 – 1941, och en av hans bröder höll kontakt med varandra bl a genom att stenografera. I min ägo har jag tre vykort som skrevs till min far och hans två yngre bröder, där det ser ut som att texten på det ena vykortet fortsätter vidare till de övriga två.
Vi har förgäves försökt få en tolkning av vad som står på vykorten, inte ens de skolor som förr i tiden undervisade i stenografi kunde hjälpa oss.
En sista möjlighet: kan någon av Silvergens läsare hjälpa oss? Så här ser vykortet till min far ut.
 

Ett nytt ord i vårt språk

Och inte en försvenskad anglicism utan ett äktsvenskt ( tror jag ) från en av våra myndigheter. Det var nämligen så att jag för en dryg vecka sedan bil-ledes besökte vår huvudstad, den enda stad i Sverige, där man kräver inträdesbiljett.
Man kallar det trängselskatt – men det fantastiska är att han man väl kört in i sta´n, då kan man köra runt och trängas hur mycket och hur länge som helst. Helt gratis!
Och när man se´n vill sluta att ta upp plats, trängas eller smutsa ned luften, då får man betala en gång till.
Nåväl, för att inte glömma att betala avgiften och få fogden efter mig, skaffade jag autogiro. För säkerhets skull gick jag häromdagen in på Vägverkets hemsida för att kontrollera det de kallar ”Mina skattebeslut”, och fann till min förvåning att jag häftade i skuld – ingen dragning hade skett från autogirot.

Skrev då till Vägverket och frågade och fick följande svar

”Detta beror på att vi inte drar förens 10-12 dagar efter passagen …………….”

Hurra! Ett nytt myndighetsord, förens. Hittade det inte i SAOL. Månde dialektalt? Det kommer jag att försöka använda i ev. skriftliga myndighetskontakter framöver.

PS! Vet ni förresten vilket språk som nu är det vanligast förekommande. Inte bara i Sverige utan i Frankrike, Spanien, Norge, Slovenien, ja hela Europa. Jo just det, ”bad English” – ingen kan språket, men de flesta talar det.
 

Från farfar till far

23 februari i år blev jag farfar till Edmund. Första barnbarnet. Om några dagar fyller Edmunds pappa år. Vad ger man till en nybliven förstagångspappa i födelsedagspresent? Första delen av en Märklinanläggning? En pubrunda för att koppla av?
Så en dag dök presenten upp alldeles framför ögonen på mig, när jag läste morgontidningen.

En recension av Stian Holens barnbilderbok ”Hermans sommar” i SvD. Det bara sa klick, precis som för Silvia en gång. Ringde runt och hittade till slut ett ex. som man lade undan åt mig.

En helt fantastisk bilderbok. Absolut inte för Edmund i dag, 2½ månad gammal. Inte än på några år. Kanske aldrig. Men för Edmunds pappa och mamma. Jag är bombsäker – en toppenpresent.
 

Bröllop i lördags - nu är de ett.

Det gick bra – båda svarade JA, högt och tydligt. Hörde det med egna öron. Ingen glömd ring, inga problem över huvud taget. Bara högtidlighet och fest.

Kl 14.00 var deadline för om vigseln skulle vara utomhus eller inne. Det blev en chansning, det fanns en del mörka fuktmoln runt om, med de blivande tog beslutet. Och det höll.
Med Mälarens vatten långt nedanför och Håtunalandet i bakgrunden, allt som en altartavla i vidvinkel, vigdes de två. Det kom två, kanske tre regndroppar, precis tillräckligt för att bringa den lycka som traditionen bjuder.

Och Karins tvärflöjtsspel blev härligt ackompanjerad av en koltrast, som plötsligt trodde sig fått en rival i reviret.

Se´n blev det fest som sig bör. Inte överdådig, men rolig precis som det skall vara. Med lagom långa, roliga och allvarliga tal, sång och spex. Och lagom lång, även för den äldsta gästen, 88 år. Hon höll igång så länge musikanterna bjöd upp till dans.

Frukosten i morse var kanske något dämpad, men starkt svart kaffe piggade upp de flesta som övernattat, så de bör ha kunnat ta sig hem hela, rena men kanske fortsatt något trötta/dävna.

Så nu är Lill-flickans rum på något vis definitivt övergivet. I alla fall på sikt. För de närmaste veckorna kommer det att vara belamrat med bröllopspresenterna som vi tog hand om tills vidare. En kort bröllopsresa till Rom följs av omdelbar inställelse på arbetet. I gengäld garanterar det ju att vi snart får besök av de äkta makarna.

Bröllop är härligt – man kanske skulle gifta om sig. Med hustrun förstås!
 

Bröllop på lördag. Del 5.

I morgon är det lördag. Och då är det så dags. Sanningens minut!
I går invaderades plötsligt vårt hem av 15 unga vackra flickor. Jag blev jätteglad. Äntligen belöningen för att man stått emot att alla frisörers försök att få mig att tona håret! Äntligen hade de grå tinningarna varit rätt taktik! Fel-fel-fel som Brasse säger.

Det var bruden de var efter. Överraskningen blev stor och ungmöfirandet totalt lyckat enligt vad vi förstod vid dagens frukost. Dessutom återvände bruden helt oskadd. Till allas glädje.

Jag har inte fått se brudklänningen, men min hustru har. Däremot har jag sett vigselringen, ni också.

I dag har vi också fått grepp om körordningen! Det känns tryggt, eftersom vi aldrig varit med om en borgerlig vigsel, min hustru och jag. Och som brudens föräldrar känner man visst ansvar för processen, även om det är toastmasters som håller ihop det hela. Det är som med en budget – har man den, finns det i alla fall en chans att se om det skulle gå snett.

För att lugna oss har vi av de blivande två fått texten till den sång vi alla skall sjunga efter vigselakten. Det är verkligen fin, passar de unga två och är lättsjungen, trots att det är Johan Sebastian Bach som skrivit musiken. Vi får musikunderstöd, en av brudens högstadie-/gymnasiekompisar som är med på festen ( flickor har en fantastisk förmåga att hålla ihop!), är utbildad konsertflöjtist. Jag kommer nog bara att lyssna till hennes spel, varför skall min andra-bas-stämma förstöra den drillande tvärflöjten.

Men jag övar på texten i alla fall. Här kommer den:

Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål, till brädden fylld av vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft, ty dagen den är din.

Långt bort från stadens gråa hus vi glatt vår kosa styr,
och följer vägens vita band mot ljusa äventyr.
Med öppna ögon låt oss se på livets rikedom
som gror och sjuder överallt där våren går i blom!

Det blir nog en liten tår i ögonvrån, tror jag.