Dagis, vad är det?

Jag har aldrig varit på ett Dagis, trots att jag fyllt 70, eller kanske just därför. Där jag växte upp fanns inget Dagis eller Fritis, Mulletrollet var inte upptäckt, det fick vi vara själva i byns skogsbackar bakom skolorna, Småskolan, Mellanskolan och Folkskolan. Den enda barninriktade icke-skol-aktivitet som bjöds var Söndagsskolan i bykyrkan.
Och där var det knappast ordet aktivitet som var vägledande. Nej, där gällde närvaro, ordentligt uppförande, tystnad och pipig psalmsång. Och som belöning en suddig färgbild med religiöst motiv att klistra in i en liten blå bok.

Våra barn har heller inte ”gått på dagis”. Mulleskola fanns, kyrkans lektimmar likaså och ”Lekis” från 6 år. Men inte Dagis. Så från den generationens uppväxt finns intet att hämta.

Torsdag/fredag i gångna veckan skulle det dock bli ändring. Tack vare Edmund, nu 1½ år och under inskolning. Pappa borta på konferens och mamma hade svårt att ta ledigt, så vi erbjöd oss. Inte motvilligt – snarare tvärtom. Hustrun lika dagis-okunnig som jag.
Inskolningsämnet just dessa två dagar var att barnen skulle äta på Dagis innan de gick hem, äta utan ”målsmannens” närvaro. (Kommande vecka skall de visst lära sig sova. Hur nu det skall gå till med Edmund? Han somnar när och om han vill. Duracellkaninen.)
 

Men det blev ingen ny kunskap för mig. På tisdagen slog den till. Om det var den så gott som årligt återkommande feberattacken, den vanliga influensan eller den nya, det vet jag inte. Egentligen spelar definitionen inte någon roll, den smakade som vanligt. Feber, frossa, ledvärk.

Så hustrun fick åka ensam – och överlevde. Hon såg något betänksam ut då hon återvände. Konfunderad, litet orolig, men i grunden positiv. Själv får jag leva vidare med mina förutfattade meningar, lika oförstående för Edmunds dagis, som han sannolikt kommer att vara när han hör talas om min barndoms ”dagis”. Jag har dock en fördel: än har jag chansen att lära mig om hans. Han kommer aldrig att få uppleva min. Dessvärre