Första barnvakten.

Så var då premiären avklarad. I dagsljus. Det gäller att inte ta sig vatten över huvudet, utan att sakta smyga sig på verkligheten. Vi, hustrun och jag, infann oss hos guldklimparna Edmund, sonson 13 månader, och Harry, cockerspaniel drygt 2 år, vid 12-tiden på lördagen, dels för att öva inför en stundande passning i vår, som också kommer att omfatta nattning, men också för att ge föräldrarna ett par timmar tillsammans, utan att behöva bekymra sig om småttingarna. Jag tror nog att de (föräldrarna) var litet oroliga, inte för Harry, där har vi redan bevisat vår kompetens, men med Edmund var det premiär.

Så föräldrarna drog iväg i det sköna vårvädret, till Waldemarsudde för att bese den pågående Carl Larsson-utställningen, äta en god lunch ute på Djurgården, promenera och ögonshoppa tillsamman, något som de inte haft möjlighet till senaste dryga året utan att ha med sig Edmund och Harry.

Vi å vår sida förberedde lunchen, för Edmunds vidkommande värmde hustrun en ”gägga-moja” bestående av lax och grönsaker, vatten därtill, medan undertecknad gick ut och inhandlande en kryddig pizza och några öl till de vuxna. Harry får aldrig lunch, aldrig.

Vi var informerade om att vi kunde förvänta oss närmre 2 timmars eftemiddagssömn av Edmund efter lunchen, men icke sa´ Nicke. Vi förstår nu varför pappans yngre syster döpt honom till Duracellkaninen.
Egentligen är det bara öronen som skiljer, samt att kaninen torde ha en avstängningsknapp. Vi hittade ingen på Edmund. Han var pigg och glad som en lärka och höll oss positivt sysselsatta en bra stund, till dess vi bestämde oss för en långpromenad med de två i solskenet. Edmund i vagn och Harry i koppel.
Och se, efter en 40 minuters åkning i vagnen ute på Långholmen, bland solande vårdyrkare, lössläppta hundar och båtslipande skeppare, somnade Edmund. Medan Harry och jag drog oss hemåt i och för intagande av något törstsläckande, fortsatte hustrun promenaden utmed Söder Mälarstrand i ytterligare 40 minuter.
Vid deras återkomst kunde Harry och jag konstatera att församlingen utökats med en törstig mycket trött hustru, och en nyladdad Duracellkanin. Ett gröt-mellanmål förstärkte energin ytterligare och eftermiddagen förflöt i en salig, rolig, kramig blandning av golvlekar, uppfostran/inlärning, blöjbyte, bokbläddring, you name it.

Så när föräldrarna vid 19-tiden, nöjda med sin dag, återvände, möttes de av några lyckliga, stolta men också trötta barnvakter, som med varm hand återförde ansvaret och satte sig ned för att njuta av en mycket god måltid, belöningen för att även vi hade haft en fin dag.

På söndagsmorgonen kunde vi konstatera att natten varit mycket rofylld och vederkvickande, men också att vi under gårdagen kommit att utnyttja ett antal egendomligt placerade muskler, vars existens vi varit ovetande om, men som nu identifierats inför kommande insatser. Något vi ser fram mot.