Sjukhusmat

F.n går debatten i vissa kretsar hög vad gäller kvaliteten på den storkökstillagade sjukhusmaten. Politikerna känner sig förfördelade eftersom beslut fattats ”bakom ryggen på dem”, tjänstemännen hukar ( de har väl bara agerat efter de riktlinjer som funnits, men vem vågar säga det), leverantören beklagar ev. misstag men hävdar att man följer ingångna avtal, sjukhuspersonalen fortsätter att resignerat ta emot klagomålen från patienterna och patienterna tuggar förstrött (ibland med avsmak) på det som bjuds och drömmer om att så fort som möjligt komma hem för att få ”riktig” mat.
Dessvärre verkar det som om debatten mer kommer att handla om ”vem har fattat beslutet”, än vad den borde handla om, nämligen:
Är maten en viktig del i patienternas fysiska och psykiska rehabilitering, eller är den ett verksamt medel att få patienten att förklara sig ”medicinskt färdigbehandlad” så fort som möjligt för att få komma bort från eländet och lämna plats till någon annan? ”Politiskt/policymässigt” blir säkerligen svaret alternativ ett, verkligheten säger alternativ två.

Finns det då inga alternativ? Jo det finns det, jag har under de tre gångna veckorna fått uppleva två ytterligheter vad gäller sjukhusmat och effekten av dess del i min rehabilitering/ mitt välbefinnade.

Vecka 1. Operation på Karolinska, duktig, omtänksam, professionell personal, perfekt smärtlindring. Men dessutom underbemanning och viss stress.
Och naturligtvis storköksmat. Serverad under plastlock, fasttorkad på tallriken, dåligt smaksatt (det finns faktiskt fler kryddor än salt och peppar), skogsarbetarvolymer i upplägg, man var mätt innan man lyfte på locket.
Och givetvis återupprepningtekniken. Potatis och köttbullar på kvällen blev givetvis köttbullspytt påföljande lunch.
Så filmjölk, müsli, knäckebröd med ost och näringsersättning blev mina huvudingredienser, och det bygger man inga muskelmassa med. Jag frågade vid en rond ansvarig läkare om det var OK att min hustru tog med sig take-away-mat till mig för att lätta upp mattristessen.
Läkarens svar talar för sig självt: "Ja gärna, vi uppmuntrar våra patienter att göra så, med tanke på hur viktigt det är att ni äter bra."

Vecka 2. Överföring till Stockholms Sjukhem, en stiftelse som har avtal med bl a Karolinska Sjukhuset vad gäller rehabilitering efter vissa större operationer. (Sjukhemmet har också enheter för palliativ vård, för långtidssjuka, en vårdcentral m.m.)
Tala om miljöbyte inom alla fält. Här kände jag att jag stod i centrum, inte bara som ett medicinskt objekt som skall behandlas utan som den människa just jag råkar vara. Mjuka, välkomnande, luftiga lokaler. Härlig, lugn, glad, kunnig personal
Och så maten. Tillagas i eget kök. Serveras på tallrik på rummen eller i gemensam matsal. Välsmakande, kryddad. Och du bestämmer själv portionsstorlek! Hel, halv eller ¼. Så härligt det var att beställa ¼ portion och sedan ”backa”, i stället för att som på Karolinska med dåligt samvetet skjuta ifrån sig ¾ av det som serverades (Man är ju uppfostrad i ”Tänk-på-barnen-i-Indien-traditionen” vad gäller att lämna mat.)
Matkvaliteten var dessutom mycket hög. Karolinskas oxjärpar påminde mest om stekt finmalen sand sammanhållen av gelatin ( smakade som sådana också), medan Stockholm Sjukhems järpar hade ett kött som snarare var rivet än finmalt! En så´n skillnad i saftighet!
Frukostägget kokades medan man väntade, havregrynsgröten portionstillagades. Det var som hemma!

Givetvis kan anförvanter köpa en ”gästkupong” och äta tillsammans med patienten. Och som om det inte var nog: Patienter/närstående har tillgång till ett eget kök, utrustat med kylskåp, mikrovågsugn, spis och porslin för att ha möjlighet att någon gång äta en älsklingsrätt.

Inom sjukhemmet finns även en lunchrestaurant för personal och utomstående. Menyn är densamma som den som erbjuds patienterna. Vissa dagar var det kö till restauranten! Jag betvivlar att utomstående skulle köa för att få avnjuta Karolinskas storköksmat – möjligtvis om det var gratisutdelning.

Inte att förglömma mellanmålen! En smörgås kanske, eller juice/näringsdryck/kaffe! Och på den lilla kärran som kördes runt kl 11 på f.m och ca 19.30 på kvällen fanns också annat godis. Vad sägs om en bit kexchoklad, en liten kaka eller en påse jordnötter.

Med detta inlägg vill jag inte plädera för ett lyx-mat-system inom sjukvården, men att helt bortse från att måltiderna dels är en mycket viktig del i en rehabilitering och inrymmer en viktig social del dels att de är en av de få stunder på dagen som man som patient borde ha rätt att se fram mot, pekar på en bristande människokännedom hos de som beslutat om nuvarande storköksmats innehåll, kvalitet och distribution.

Kanske borde landstingen som en del i sin upphandling påbjuda att ansvariga för matavtalen under en vecka, söndag till söndag, 2 mål per dag, äter sig igenom de produkter de avser att köpa in. Givetvis transporterade och förvarade på samma sätt som patienternas mat och serverade i patientmiljö.
Jag tror nämligen att orsaken till den dåliga maten inte finns hos leverantören, han/hon levererar vad uppköparen beställt. Inköparnas bristande kunskap om, intresse för och helhetssyn på matens betydelse för patienterna är roten till det onda