Ny bok om skivbolaget Metronome.

Den läsare som är minsta intresserad av musik av klass (jazz, schlager, visa, pop, rock) från 1949 -1983 rekommenderas på det varmaste att läsa nyutkomna boken ”De legendariska åren - Metronome Records” av Håkan Lagher och Lasse Ermalm på förlaget Premium Publishing.

En utmärkt bok. En lärd bok. En bok man blir glad av därför att där finns så många ”åh fan, det visste jag inte!”.

Egentligen handlar den om trummisen-skivproducenten Anders Burman och hans

Anders Burman och Börje Ekberg. Foto : Britt-M. Burman

(På tal om bananskal – Burman är som sagt trummis från början och han trummar fortfarande. Men han kan inte släpa runt en kagge i inspelningsstudion. Istället trummar han på ett torkat bananskal . Hur nu detta går till. Man tar sig för pannan.)

Bland artister som burits fram till evig ära som grammofonartister på märket Metronome ska här endast nämnas

… pianovirtuosen Charlie Norman som fick sin första braksuccé när han gjorde boogie woogie av Griegs ”Anitras dans”. Han fick god hjälp i marknadsföringen av Norska Griegstiftelsen som anmälde skivan för polisen.

… sångvirtuosan Alice Babs som 1954 erövrade Sveriges första guldskiva (sålda 100 000 ex) med ”Käre John”. Hon sjöng fyrstämmigt med sig själv. På mitten av skivan kom Charlie Norman in och berättade en saftig lumparhistoria

... saxofongiganten Lars Gullin som spelade in storverk innan gick under i drogträsket, endast 48 år gammal.

…visans matadorer Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. De beundrade och stöttade varandra men när det kom till politik (båda på vänsterkanten) flög de varandra i struparna. En gång slogs dom.

… Owe Thörnqvist, först i Sverige, kanske i Europa med att ”låta rock”. Han kom 1955 nyspolad av Simon Brehm på skivbolaget Karusell och debuterade med ”Diverse julboogie”, i duett med Tompa Jahn. Varefter följde den vackraste av karriärer. Den pågår fortfarande, efter 52 år.

… De oöverträffade schlagerprimadonnorna Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson och Anna-Lena Löfgren. Fru Löfgrens röst kom så nära en glasklar, skimrande fjällbäck en kvinnoröst kan komma.

… Janne ”Loffe” Carlsson som i boken promoveras till en trummis i världsklass.

… osv, osv. … mfl, mfl.

När krönikan växlar in på namn som Pugh Rogefeldt, Ola Magnell och John Holm, som använde tre dygn i studion för att stämma bastrumman, har jag som är född -33 svårare med uppmärksamheten. Trots ärliga försök har jag aldrig förstått denna strängmusik i marschtakt som ibland kallas pop, ibland rock.

Men Anders Burman, född -28, förstod. Han har i mer än ett halvt sekel lyssnat på demoband och provsjungningar, följt upp tips och egna fynd ( t ex i P3) och oavbrutet sållat fram guldklimpar av alla musiksorter. Undra på att mannen blivit en legend i skivbranschen. Genom suveränt arbete som producent har alla klimpar lotsats till ära och berömmelse.

(Dock inte Adolf Hitler. Han stod 1965 ganska sensationellt på en LP-etikett med titeln ”Besaettelsen”. Man får ingen närmare förklaring i boken. Sannolikt är det en sorts dokumentär.)

Börje Ekberg var Metronomes fasta administrativa klippa. Jag minns honom med nöje från Skåne sommaren 1959 när han turnerade med växeltelefonisten Siw Malmkvist från Landskrona och Umeå. Hon hade gjort braksuccé i Hylands hörna och avverkade nu tre (eller fyra?) festplatser på en enda söndagseftermiddag. Jazzbacillen och Tunna skivor. Augustin och Kärleksgasen.

Genom umgänge med orubblige Börje fick många av alla de musiker och sångare som tågade genom Metronomes studio ordning på sin privatekonomi.

Skatter och avgifter skulle dras vid källan, dvs Börjes kassalåda. Inga svarta affärer tolererades. En som till sist inte stod ut var Cornelis Vreeswijk som aldrig förstod att stat och kommun hade rätt att sno hans med svett och möda ihopknegade privata slantar. Cornelis flyttade till en studio hos Philips i Holland. Där förstod man sig på fattiga trubadurer. Direkt efter sången kunde Cornelis gå till kassan och hämtade gaget. Ograverat!

Som en högst påtaglig illustration av klassen på Metronomes utgivningar följer med boken en CD med 21 verk som alla hör till Anders Burman egna, absoluta favoriter.

Björn Vinberg 2007-09-24