Det är en annorlunda skildring om en vacker, framgångsrik porrstjärna, som nästan bränns till döds i en bilolycka, icke oväsentligt är att hans främsta yrkesredskap går upp i andra lågor än i de från förr, men som överlever och möter en mystisk kvinna med det symboliska namnet Marianne Engel. Hon är från medeltiden får läsaren snart klart för sig, att hon tycks mentalsjuk är – nästan – lika uppenbart, att hon är genial i sin skulpturkonst och i sin kärlek är självklart. Även han är från medeltiden, kanske – deras historier flätas samman i nu och då.

Läsandet är således en udda upplevelse, inte minst för att romanen är sakkunnig in i minsta detalj, såväl i skildringen av det medeltida (namn nämns, personer skildras och en ytlig kontroll visar att författaren vet mer än det framkommer av övliga fakta, dikt eller verklighet men fängslande är det) som i skildringen av sjuk- och eftervård.

Det är, som schablonen säger, svårt att lägga den ifrån sig, trots dess 453 sidor. Spännande berättelser går in i historiska verkligheter utan att man störs utan snarare vill tro på dem, att denna märkliga återkomst från medeltid till nutid kan vara en realitet – bortsett från att realisten i mig säger att det är omöjligt och cynikern i mig vill driva det undan som larv. Cynikern har det besvärligt.

Lik förbannat satt jag där, fångad i Davidsons underligheter.

Gargoylen är den centrala figuren i berättelsen, dessa märkliga skulpturer som finns på många kyrkors fasader, inte minst har vi väl förundrats av dem på Notre Dame i Paris. De är ofta grotesker som sprutar vatten, en praktisk funktion har de således åtminstone haft, men också en symbolisk genom att måhända skrämma den tidens fåkunniga att söka tryggheten inne i kyrkan, i den katolska tron.

Marianne Engel, som en gång kopierade handskrifter med sin eleganta kalligrafi och översatte Dantes Divina commedia till tyska före alla andra (det är likaså bestickande berättat och ”bevisat”…), är i nuet verksam med att maniskt göra den ena skulpturen efter den andra, gargoyler alla – och sedan lämna tillvaron utan spår, hon går ut i havet. Och när man söker efter hennes fakta i dagens välordnade folkbokföring finns inte ett spår.

Jag tar till en schablon till, porrstjärnan visar sig i denna historia att en gång ha varit och nu blivit ”en riktig karl”.

Boken är inte banal, den är en ondgod saga, som man kanske ändå till slut vill ska vara sann. Det är berättarkonst.

Om romanen är litteratur eller en tillfällig förtjust förvillelse hos denna läsare må vara osagt.

Lars-Olof Löthwall
Fotot på Davidson taget av Carsten Sommerfeldt, red´s anm.