Det är väl ingen som säger nej till att titta på faraonernas prakt i Kairo eller – när det begav sig – påfågelstronen i Teheran. För att nu inte tala om Nobelfesten - och vaktparaden är en av Stockholms populäraste begivenheter.

Det är mums för sladdret och inte så roligt för hovet, som håller i några av våra ståtligaste traditioner och ceremonier. Detta görs oftast med god smak och på vettigt vis, om än lite högdraget, men detta hör väl till bilden…

Hov och hövlighet är nog av samma ordstam och den som nu kryper för hovet - och fritt fantiserar kring det och dess människor - är en ömkansvärd figur. Det finns sådana i några massmedia, som behandlar slottsvärlden som något man kan skamfila hur som helst bara det ger uppmärksamhet, dvs lönsamhet. Såklart, och säg den massmediakrämare som avstår från de 30 silverpenningarna.

Alltså: tillbaka till traditioner och med dem ceremonier, uppskatta dem! Bröllop, barndop, begravningar går vi på, är hemtama och uppklädda i, de stora ceremonierna med Staten /(regering, riksdag, hov…) vill vi se och läsa om – och nog drar de turister och annat lönsamt.

Det var funderingar att irritera med, nu till några böcker.

Litteraturdocenten Göran Hägg, som är kunnig, rolig och retsam men aldrig kan hålla käften (det har han erkänt i TV) har skrivit ”Utveckla monarkin" (Norstedts), där han först tar om ej ära så dock begåvning från många i Bernadotteätten och sedan föreslår att vi ska välja kung. Mycket är skrivet med vett – annat har nog mest kommit till för att det varit roligt att skriva med den raljans som han besitter (man kan sällan bli förbannad på honom, åtminstone inte jag!) . En grundlagskommitté kan ju alltid lägga förslagen om kungaval till de handlingar, som inte kan förverkligas inom överskådlig tid.

Trots all skit som skrivs bjuder kungahuset ett ceremoniel de flesta av oss inte vill förlora. Visst har vi råd med det, någon statistiker kommer säkert fram till att festen kostade varje svensk några kronor. Och ingen kan säga annat än att kronprinsessan och hennes fästman håller en vårdad stil och de andra i kungahus och hov säkert blir ett fint och prydligt staffage till 2010 års stora fest.

Men det fanns en svensk drottning, som höll högdragen stil och som var långt från de demokratiska begrepp, som kungahuset slår vakt om i dag. För henne var skillnaden mellan kung och folk(styre) mer eller mindre av Guds nåde. Hemma bestämde hon och när hon inte var ”hemma”, vilket på senare år var mer än ofta, sökte hon sig till den ”klassiske” Dr Axel Munthe på Capri och dessförinnan till annat sällskap, som hon måhända även blev intim med, vad vi nu har med det att göra.

Detta är en antydan, som finns i Stig Hadenius kloka ”Drottning Victoria av Sverige” (Norstedts). Hon var bortgift maka till Gustav V, mor till Gustav VI Adolf, Wilhelm och Erik som var sjuk, kanske av den medicinering som hans mor var ordinerad under sin sista graviditet. Drottning Victoria var sjuklig under större delen av sitt liv.

Det var hon som med bl a Sven Hedin bestämde vad kungen skulle säga i några tillspetsade formuleringar i borggårdstalet på slottet vid Bondetåget den 6 februari 1914, vilket störtade en demokratisk regering. Det skedde under personligt hot mot kungen, en man som hon under senare år visade förakt - men som hon samtidigt behandlade med extrem hövlighet, ity så var hon fostrad.

Hadenius, detta blev hans sista bok, har berättat om denna drottning med klokt avstånd från den atmosfär hon hade kring sig. Det är fakta om en människa, som tvingades in i en roll och skolades till ett beteende, som i dag står oss främmande. Men hon stod där rakryggad, morfar var kejsar Wilhelm I – och hon var säkert en mycket olycklig människa.

Drottning Victoria levde 1862-1930, hon var konstnärlig och djupt bildad; hennes närmaste medmänniska var i decennier dr Axel Munthe, som – antyds det – kan ha påskyndat hennes död, då han hade förståelse för eutanasi och hon led svårt på sin dödsbädd.

I sina sista år bodde Munthe på Kungliga slottet och umgicks med Gustav V. Munthe tillskrivs: ”Vi tycker det är roligt att ha tråkigt tillsammans.”

Tråkigt har dock inte den som läser om Drottning Victoria. Hon måste ha Drottning före namnet, något annat ej tänkbart.

Lars-Olof Löthwall