Fantasi eller verklighet – det är den fråga man ställer sig, då en icke professionell författare når framgång med sina böcker. Förre justitieministern Thomas Bodström är en sådan och nu kommer hans tredje kriminalroman, Lobbyisten (Norstedts), vilken har Riksdagen och Rosenbad som bakgrund.

Om verkligheten endast till 50 procent är sådan som han skapat i sin fantasi förvånar det att han fortsätter i det politiska skitspelet i stället för att kassera in framgångar i det juridiska rävspelet, där han nått ett gott namn. Det rikspolitiska utspelet synes i hans klantiga roman vara djupt deprimerande och rent förolämpande för en hederlig person. Romanen bidrar till politikerföraktet!

Det är helt enkelt så att måste förutsätta att en icke yrkesman tecknar bakgrunden från sina egna erfarenheter. Bodström berättar med relativt gott humör, fart, fläkt och många onödiga ord om en terrorgrupp som bl a tar justitieministern, en sossekvinna med harmoniskt familjeliv och politiska ambitioner, som gisslan, vidare mördar den en domare och en åklagare, som f ö i ena kapitlet är äldre (sid 339) och i nästa ung (sid 243) för att sedan bli äldre igen…

Det är inte hans fel, han har nog skrivit sin roman i all hast och det misstaget borde förlagets redaktör ha upptäckt. Det har gått illande fort till.

När ledaren av terrorgruppen avslöjas efter ca två tredjedelar är valet av nattsvart skurk, naturligtvis med tragisk bakgrund, inte helt överraskande - och sedan thrillar författaren till det mot det lyckliga slutet. Det är fantasi i klass med ett LSD-rus och den realism som många andra författare brukar med vett och vilja finns här inte en skymt av.

Eftersom författaren ibland utnyttjar ”riktiga” namn kastar han även lite skit på sig själv. Det skissas bara en enda riktigt hederlig, politisk person i romanen, en f d justitieminister, där jag tycker mig se - eller vill - se Beatrice Ask. Vederbörande skildras som lite utanför, lite för gammaldags och så tror hon på demokrati, vilket väl inte är vad många av de andra i ”Lobbyisten” har som riktmärke.

Men varför skulle Bodström harangera sin främsta motståndare? Det har jag kanske missuppfattat. Men vad jag definitivt uppfattat är jag nu ödslat många ord på en bok, som är värdelös men säkert blir lönsam.

Lars-Olof Löthwall