Nu har det börjat, storsvamlarnas fest på Gotland – och svansen hänger med i fest och yra, gratis, gratis hela dan. Det är ungefär som Oscarsutdelningen fastän den sysslar med realiteter. De här prasslar med hypoteser eller vad man nu ska kalla det. Eller löften som de vet att de flesta inte går att hålla – men de låter så lovande att de inte kan avstå. Ett löfte är ett löfte, men kanske inte i sitt ursprungsskick, det vet vi.

Jag vill inte förneka att politiker kan mena allvar men att de ställer upp i detta semestergyckel finner jag förnedrande. Det var nog välment från början… Men vi vet alla att Gotland är förunderligt och vackert men också att Visby vissa sommartider är det värsta tillhåll som finns för det vi numera kallar stureplansdräggen – och för andra småfyllon, som sniffar, super, slåss, skriker, hånglar och kopulerar. Ingen svensk stad lär ha sådan förstärkning av polis som Visby…

Almedalen är vackert, rosorna lyser med alla sina färger, de mest oväntade, och löftena, också de mest oväntade, slår ut så fort någon politiker öppnar truten. Media hänger med och öppnar program efter program, skriver artikel efter artikel och alla vi, på andra sidan, vet att vi skiter i det allra mesta som sägs. Det är om ej osant så osannolikt.

Vi tycker bara det är generande, då de angriper varandra i stället för att finna positiva sidor i motståndarens förslag.

De spelar ut varandra och förslag, Reinfeldt är auktoritativ, Björklund låter beslutsamt övertygande, Olofsson längtar nog hem till sin familj där uppe men måste näbba till lite först, Ohly ser lika snäll ut som han inte är, Hägglund är alldeles för vanlig och rejäl och Wetterstrand påminner om sagans dansande skönandar över den dimhöljda ängen, lockar alla till sig – men vad händer när hon vänder ryggen till och svansen skymtar. Eriksson är det ingen som räknar med, han låter bara som om han trodde han var någon att räkna med.

Och så har vi allas vår Mona, den mobbade som hela tiden strävar efter att bli tagen på allvar och nog förtjänar att så görs. Det är inte lätt att komma efter Perssons slagskugga och dessutom veta att han nog inte ville ha henne. Och att många vill ha Persson redevivus.

Kring allt detta skapar massmedia illusionen av vettig politik.

Men är inte vettig politik samarbete? När får vi uppleva det och kunna rösta på någon som vi vet gör det bästa hon/han kan för alla, inte bara för sin röstskara..

Inte att han eller hon gör allt för Mig utan allt för Oss.

När politik blir realitet.

Almedalen är Sagodalen.

Lars-Olof Löthwall

Foto: Gotlands kommun