Jag fotograferade när jag gick runt på min badö. Och bilderna  blev till min förra blogg. Även om det visade sig, att kameran vare sig fick välja motiven eller okommenterat få beskriva dem. För mina associationer stack hela tiden in med sina pekfingrar. Och där låg fallna träd och bitna träd och hjulspår alla övermålade med mina tankar. Vilket jag insåg, när jag gjort bloggen.

När jag dagen efter tänkte igenom utflykten fann jag även andra bilder, som jag inte fotograferat. Och skrev ner för mitt minne. Det blev en skoluppsats, dock utan strikt disposition. Men uppsatserna har väl inte det längre. Och sä släpper jag ut den på bloggen att läsas av de som vill. 

Min badö var förr en plats man kunde cykla till men bara svårligen ta sig till med bil. Därför var den måttligt besökt. På ön fanns ett klippområde som ofta var helt tom. Min fru och jag brukade hitta ensamma skyddade vikar där vi var ensamma med vattnet och det som rörde sig på och kring det. De gånger våra ställen var upptagna blev dock för mig allt obehagligare och jag drog mig alltmer för att ta mig till ön. Dessutom var jag tvungen att vandra på klippor som med åren upplevdes som allt halare, allt lömskare. Jag har skrivit om deras tilltagande ovilja i tidigare. Klippor ger ont i knäna redan före fallen. Så vi slutade helt med att gå dit. Jag förvandlade badning från en skönhetsupplevelse och meditation till fysisk träning. Och det fanns perfekta familjebad att tillgå.

I går sken solen och vi beslöt oss för att utforska andra delar av ön. Så vi vandrade dit med matsäck och följde en stig runt om ön till de ställen, som inte klipporna hade hittat. Stigen gick genom tät grönska och var slipprig, men inte alls på klippors lömska lutande sätt. Stigen passerade slånbärssnår utan slånbär och en plommonsskog, som någon gång glömts kvar. Träden står bredvid en ansamling döda träd, t ex aspar, som likt elefanter verkar ha letat sig fram till sin begravningsplats alldeles vid plommonskogen. Plommonträden ser frodiga ut och har där är fullt med gula plommon, både nedfallna på marken och fortfarande kvar på träden. Alla myggen bor också där i skogen och de verkade bestämt vilja ha platsen för sig själva. Men vi kunde prova några plommon, och de var goda. Alldeles onödigt goda, tyckte jag, och jämförde med de trista typerna som bor i vår trädgård och som inte ens myggorna gillar.

Det finns en underlig stämning i Plommonskogen. En gång tidigare   var jag där och då låg där ett dött rådjur. På något sätt låg dess själ kvar och spridde en liten sorgsen stämning, som bara rådjur kan.

Vi gick vidare och passerade ett stort fält som var öppen ner mot vattnet. Vassbevuxet. Mitt bland vassen stack en mansfigur upp, en halvfigur. Först tänkte jag på de pappgubbar jag en gång tränade skytte mot. Men han var nog levande, för i sin mun hade han en visselpipa som det lät om. Vi förmodade att han visslade på sin hund, för området används för dressyr. Men han bara stod där och ingenting hände. Jag såg mig efter en käpp, för jag var övertygad om att hunden han visslade efter gett sig av och var på pensionärsjakt. Ja, det är dumt. Men jag inbillar mig gärna det värsta, och då skulle en käpp passa bra. Mot till exempel en Bullterrier. Men jag hittade ingen käpp och det kom ingen hund och karln bara fortsatte att vissla. Han kanske bara tyckte om att vissla. Vem vet.

Stigen gick fram till stranden och det var där jag såg den fallna björken med de obscent stretande grenarna. Jag kan försäkra, att björkar är väl kapabla till opassande grenverk. Som låg där vänd mot vattnet som i väntan på en manlig sjöjungfru. Däremot fick jag syn på de två avgnagda aspstammarna. Först trodde jag det handlade om några som ville få bränsle till en eld, för det fanns en eldstad där. Men urgröpningarna verkade inte bränsliga. Smala träd bryter man enklare av. Och därför bestämde vi oss för bävrar. Björken kanske hade väckt Vonnegut inom mig, och dessutom lär det finnas bävrar i Mälaren. Vi hittade för övrigt ytterligare en halvgnagd stam på en annan plats. Men jag såg också hjulspåren ner mot vattnet. Jag hade dessutom nyligen läst om de påstådda ubåtskränkningarna och då var det helt klart, att spåren måste vara från ryska miniubåtar som av någon anledning tagit sig upp på ön. Och därifrån kom också tankarna om illrarna som haft förmätenheten att ge ifrån sig ubåtsljud. Ack ja. Hur skall väl naturen kunna veja sig mot allehanda associationer?

Vi fortsatte längs strandkanten och hittade en liten sandstrand. Men vattnet var grönt och grynigt och lockade inte till bad. Det växte dessutom vass i vattnet och själv hade jag otäcka erfarenheter av vass som hamnar mellan tår och kan vara förvånansvärt skarpa. Det går ju inte bara att säga vassa. Så det blev inget bad och den gamla badbryggan som låg där och guppade fick guppa vidare i fred. Borde väl passa för bävrarna, om de fanns kvar. Hellre än till Lars Vilks rondellhundar i alla fall. Han började ju med drivvedsskulpturer innan han trampade alldeles snett.

Det var en skön känsla att gå längs strandkanten och se vattnet i strandvegitationen måla sin fond. Segelbåten, som gled förbi, skämde inte bilden. En man satt i den, bakåtlutad. Han blåste inte i visselpipan längre. Fast det var inte säkert inte han. Seglare står förmodligen sällan i vassen och visslar. Nej. Jag tror denna man var nyskild och fullt upptagen med att segla bort från något. Men om detta vet jag inget. Seglen såg ju faktiskt ganska glada ut.

Det växte ganska mycket svamp längs stigen. Små röksvampar stack upp. Som periskåp eller luftningsventiler till underjordiska skyddsrum. Så var jag där igen. Och andra stora blaffiga rödlätta svampar med knotig, vårtliknande hjässa. Inte alls aptitligt. Men nästan alla aptitliga svampar vi såg var antingen omkullsparkade. fulla med mask eller intorkade.

Vi kom fram till en låglänt klipphäll där vi tidigare landat med kanoter. Sista gången minns jag att jag välte min kanadensare när jag försökte ta mig iland. Av någon anledning tror jag mina försök att befria mig från en kanadensare ser väldigt roliga ut. Men jag kan försäkra, att det är det inte och att det inte alls är kul att halka på hala stenar på botten. Eller paddla hem med blöta byxor.

Men på klipphällen var det lugnt och stilla. Och plötsligt såg jag att mossan som växte såg ut som granar på avstånd och den lilla vattenpölen i hällen blev till något man ser när man tittar ut från flygplanfönstret. Det blev som en mikrovärld, och jag tog ett foto. Plötsligt sitter man där vid en häll och dricker kaffe i allsköns ro och är rätt vad det är högt uppe i luften! Och tänk om flygplanet störtar. Då spiller man nog ut kaffet.

Någon hade rest en stenskulptur längre in mot land. Förstår inte hur de lyckats få stenarna att inte ramla. Tankarna gick till Alö stenar och allt bråk det varit om deras möjliga astronomiska betydelse, som lett till våldsamma strider där mellan en glad amatör och seriösa historiker. Att folk har ork att bråka om något som ingen kommer att få reda på sanningen om hursomhelst. Men visst är det många som vill ta sina hypoteser på allvar, vare sig det gäller religion eller fornminnen. Jag kanske borde rivit ner stenskulpturen för att inte väcka tankar. Men jag hade inte hjärta. Jag tar risken.

När vi druckit upp kaffet gick vi hem och vägen var kortare än vi hade förväntat oss. Vi kom aldrig till vår gamla badplats. Däremot såg vi att en bräda blivit urgröpt på träbron till ön. Det såg underligt ut. Får inte ihop det med bävern. Verkligheten är ibland svårförklarlig.